Biologisk psykologi

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vänstra hjärnhalvan

Det finns flera sätt att dela in hjärnbarken, det vanligaste är Brodmanns. Han delade in cortex på grundval av cellstrukturen enligt följande: Area 1,2,3 är den primära sensoriska barken och tar emot högersidans känselintryck, från tungan och huvudet längst ned, och från foten högst upp på insidan. Area 4 är primär motorisk bark och styr högersidans viljestyrda rörelser. Det område som styr ligger jämte det i area 1,2,3 som tar emot känseln från samma kroppsdel. Area 5 -sekundär somatosensorisk bark. Tar emot signaler från area 1,2,3 och skickar dem till area 4, så att rörelserna koordineras med hjälp av känseln. Area 6 –sekundär motorisk bark. Väljer vilka rörelsemönster som skall skickas till area 4, men kan också utföra rörelser direkt.

Främre delen av area 7 tillsammans med area 40 och 43 anses fungera som area 5, men tar också emot intryck från synbarken. (Kolb och Whishaw 1996) Area 39 och bakre area 7, gyrus angularis är viktig för symboliska spatiala förmågor. När man läser eller ser teckenspråk bearbetar de intryck från synbarken och skickar till Wernickes area. Skador kan leda till neglekt, men de är lindrigare här än i höger hemisfär (Eriksson 1988). Area 8 fungerar som 6, men behandlar endast ögonrörelser. Skador i area 9,10, 45 och 46, dorsolaterala cortex, leder till apati och oförmåga att planera. Skador i area 11 och 47, orbitala cortex, leder till hämningslösthet och ett grovt beteende tex psykopati hos boxare som ofta får slag mot pannan.

Primära synbarken, area 17 tar emot synintryck och skickar dem till den sekundära synbarken, area 18 och 19, som också får signaler från fyrhögarna. Den dubbla kommunikationen gör att man kan reagera på synintryck utan att kunna se, blindsyn. Det är ovanligt med agnosier om bara vänstra sekundära synbarken är skadad. (Eriksson 1988) Area 20,21,37 och 38 är synbarkens associativa cortex. De är viktiga för långtidsminnet och för att kunna kategorisera föremålen man ser oavsett vilken vinkel man ser dem ifrån. Täta förbindelser finns med Wernickes area och gör att man kan associera namn (substantiv) med föremål (Kolb och Whishaw 1996). Eftersom området också har täta förbindelser med limbiska systemet kan skador ge personlighetsförändringar, temporallobspersonlighet. Area 22, Wernickes area och 42 är den sekundära hörselbarken och får både signaler från area 41, den primära hörselbarken och från nedre fyrhögarna.

Skador i Wernickes area leder till afasi med svårigheter att förstå andra. Talet kan vara grammatikaliskt och melodiskt korrekt men har många ordförväxlingar vilket gör det svårbegripligt. Neologism, påhittade ord är vanligt. Skriften är oftast helt obegriplig. Area 44 är Brocas area, skador där leder till grammatiska fel och svårigheter att artikulera. Förståelsen är ofta påverkad. Det går ofta att läsa men de flesta tycker det är för ansträngande (Eriksson 1988).

Endorfinerna

Det finns fyra typer av opioidreceptorer my1, my2, delta och kappa . Ämnen som aktiverar my1-receptorn verkar smärtlindrande i hjärnan, my2-receptorn smärtlindrande i ryggmärgen, minskar andningen och framkallar lycka. Följaktligen spelar de sistnämnda en stor roll huruvida en opiat är beroendeframkallande eller inte. Delta-agonister är perifert smärtlindrande, andningsdämpande och minskar tarmrörelser. Kappa-agonister är smärtlindrande i ryggmärgen och framkallar depressioner. (Schechter, Berde och Yaster 1993)

Endorfinerna indelas i alfa-, beta - och gammaendorfin och är peptider med ett tjugotal aminosyror. Endast betaendorfinets verkan har man utforskat ordentligt, den vekar som agonist ungefär lika mycket på alla receptorer. Det finns även peptider med bara några få aminosyror enkefaliner, dessa stimulerar bara delta- och kappareceptorer. Cytostatika anses öka mängden enkefaliner i vissa delar av hjärnan. Detta gör att delta- och kappareceptorerna överbelastas vilket framkallar illamående och kräkningar. Dynorfin är också en peptid, den stimulerar mest kappareceptorn. Nociceptin är en nyupptäckt peptid som man inte vet mycket om, annat än att den ökar smärtkänsligheten (Rang, Dale, Ritter 1999).

Opiater kallas ämnen som påverkar opioidreceptorer och varken finns i kroppen naturligt eller är peptider. Den mest kända är morfin som verkar till 98% på myreceptorer. Detta betyder att ju mer man minskar smärtan ju mer minskar man andningen. Man kan då tillföra en antagonist som verkar mer på my2- än my1-receptorer, naloxon. Detta behövs oftast inte då smärta stimulerar andningscentrum och man kan nå balans mellan smärta och andning. Naloxon och naltrexon är antagonister till alla opioidreceptorer. I motsats till nociceptin har de ingen effekt på friska personer. Då de blockerar delta och kappareceptorerna minskar de illamående och ges till cancerpatienter. De kan användas som motgift till opiater, men missbrukare kan få så våldsam abstinens att de dör.

Heroin är morfin där man blockerat OH-grupper, vilket gör det mer fettlösligt så att det passerar blod-hjärnbarriären snabbare. Väl inne omvandlas det till morfin och ättika. Metadon har ungefär samma verkan som morfin på receptorerna men med mindre euforisk effekt. Eftersom koncentrationen i blodet är jämn är den bra vid långvarig smärta. Den blockerar också receptorerna för andra opiater, så att deras effekt minskar kraftigt. Därför ges den till missbrukare. Det finns också opiater som aktiverar vissa receptorer och blockerar andra, vissa verkar smärtlindrande utan att påverka andningen tex pentazocin. Då det stimulerar kappareceptorerna framkallar det ångest och används sällan. (Schechter, Berde och Yaster 1993).

Språket

Wernicke-Geschwind-teorin går ut på att representationer för morfem (uttrycket morfem är bättre än ord eftersom definitionen varierar mellan språk) utan grammatisk funktion finns lagrade i Wernickes area. Täta förbindelser med temporalloben gör att man associerar uttryck med föremål, dvs substantiv och med frontalloben associationer till handlingar, verb. Brocas area lagrar grammatikaliska morfem och bestämmer ordföljd. Den styr också talet via Brodmann 4.

När en person talar kommer signaler från hela hjärnan, speciellt från temporal och frontalloberna in i Wernickes area. Signaler för aktuella uttryck går via fasiculus arcuratus till Brocas area, som ordnar dem grammatiskt och signalerar till motoriska cortex. När man förstår tal kommer signaler från Brodmann 41 och 42 till Wernickes area (det finns också direktförbindelse mellan Wernickes area och fyrhögarna) där associationer skapas genom att aktuella delar av cortex anropas. Läsning fungerar liknande, men då kommer signalerna in från synbarken via gyrus angularis där de omtolkas, till Wernickes area.

Detta bör också vara fallet vid teckenspråk (Kolb och Whishaw 1996). En svaghet med teorin är att personer med skador i Brocas area har försämrad språkförståelse, men det kan förklaras med att förbindelser mellan frontalloben och Wernickes area också har skadats, i naturen förstörs inte endast en fast avgränsad del av hjärnan (detta förekommer endast vid operationer och hos överlevare från skottskador). Unga med skador i Wernickes area har samma symptom som vid Broca-afasi med artikulationssvårigheter (Eriksson 1988).

Känslorna

Emotionerna bildas i det limbiska systemet. Signaler från hjärnbarken går till amygdala som förknippar intrycket med känslor och tidigare minnen. Det limbiska systemet kan även ta emot intryck, även om den primära barken är skadad, blindsyn. Personen kan då reagera utan att vara medveten om intrycket (Kolb och Whishaw 1996). Tumörer i limbiska systemet kan ofta ha våldshandlingar som första symptom. Skador i amygdala leder till förlust av rädsla och allmän känslomässig avflackning (tydligen primärt resultat), samt minskning av mimik, gester och socialt utbyte (indirekt resultat?). Det sistnämnda kan yttra sig som grovt socialt olämpliga handlingar, tex vid Picks sjukdom. Där skadas också frontalloben, speciellt orbitala cortex, (området vid ögat, area 11 och 46) anses vara viktig för att kontrollera emotioner så att de blir socialt acceptabla.

Ett tydligt tecken på hjärnskada är "emotionell inkontinens" vilket innebär stora humörsvängningar med plötsliga vredesutbrott och gråtattacker. Skador i dorsolaterala cortex ger däremot likgiltighet. Främre delen av temporalloben reglerar också det limbiska systemet, men skador här ger lindrigare störningar, temporallobsepileptisk personlighet. Den innebär utbrott över småsaker och ständiga grubblerier, ofta försvinner humorn. Sexuella störningar är vanliga (Eriksson 1988).

En del anser att skador i höger hjärnhalva oftare leder till likgiltighet medan skador till vänster leder till ökad oro. Andra anser att det beror på att högersidiga skador ger störningar i mimik och tonläge, vilket gör att man tolkar den sjuke som likgiltig. Denne har också svårt att uppfatta andras känslor med hörseln. Oron kan bero på att man är frustrerad över talsvårigheterna. Denna förklaring motsägs av att personer som genomgår Wadatest blir glada när högra hemisfären bedövas och ledsna när vänstra sövs. Man ger elchocker till deprimerade genom höger hemisfär, om man ger dem till vänster förvärras ofta depressionen. (Kolb och Whishaw 1996)

Hörseln

Trumhinnans vibrationer leds igenom hammaren städet och stigbygeln och koncentreras på det ovala fönstret. Detta får till följd att tryckförändringen förstärks ca 25 gånger, men vid starkt ljud aktiveras muskler som bromsar de små benen och därmed försvagar ljudet (stapediusreflexen). Ovala fönstret är där tryckvågen kommer in i den vätskefyllda snäckan och leds in i övre kanalen. Sedan vänder vågen vid snäckans mitt och färdas via nedre kanalen till runda fönstret som buktas ut. Processen får skiljeväggen mellan kanalerna, basiliarmembranet att gå i vågor. Hårceller på membranet kommer då att stimuleras i olika grad och sända signaler som leds in till hjärnan via åttonde kranialnerven. (Kolb och Whishaw 1996)

Hur denna signal är beskaffad var länge ett olöst problem. En teori gick ut på att signalen i hörselnerven var ampitudmodulerad , dvs 100 Hz i ljudet motsvaras av 100 nervimpulser/s precis som hos en AM-sändare. Att nerverna inte kan skicka mer än 1 kHz löstes med att man antog att när de första hårcellerna börjat signalera börjar bredvidliggande också signalera efter ett kort intervall. Hjärnan kunde då kombinera de två signalerna till en högre frekvens, men för frekvenser över 4 kHz är det omöjligt, ändå kan man höra upp till 20 kHz. På grundval av snäckans anatomi framkastade von Heimholtz att snäckan var uppdelad i segment, så att om hårcellerna i ett segment aktiverades skickades en signal till en viss fiber i hörselnerven. von Békésy visade att det finns ett område på basiliarmembranet där svängningen, och därmed stimulansen av hårcellerna är maximal, var beror på ljudets frekvens.

Vid frekvenser under 50 Hz är dock svängningen lika över hela membranet. Detta gjorde att man antog att den förstnämnda teorin stämde för låga och den sistnämnda för höga frekvenser. (Atkinson, Atkinson, Smith, Bem och Nolen-Hoeksema 2000) Idag anser man att von Heimholtz teori till största delen är korrekt. Den får också stöd av att hörselområdet, Brodmann 41 och 42 är uppdelade i frekvenser. Antingen skulle så ej vara fallet om inte det var så de mottagande cellerna i snäckan var arrangerade, eller så finns en konvertering på vägen. Höga toner registreras fram och låga bak.

Signalen går vidare till hjärnstammen som delar upp signalen, de flesta fibrer går till motsatt hemisfär. En del går till olivkärnorna som mäter tidsskillnaden mellan signalerna från öronen. På så sätt kan man lokalisera varifrån ljudet kommer. Resten går till nedre fyrhögarna, colliculus inferior. Härifrån utgår två banor som korsas i corpus geniculatum mediale (mitten av thalamus) den ena, ventrala går till Brodmann 41 den andra, dorsala direkt till sekundära hörselbarken, area 42 och 22, Wernickes area. Alltså kan man förstå tal (vänster) och uppfatta melodier (höger) även om den primära barken är skadad (Kolb och Whishaw 1996).

Synen

Ljuset omvandlas i näthinnan till nervimpulser Det finns ljust/mörkt-känsliga celler, stavar samt blå, grön och rödkänsliga celler, tappar. Ögonnerverna, som inte är nerver utan utväxter av hjärnan korsas i synnervskorsningen, så att höger hemisfär tar emot båda ögonens vänstra synfält och tvärt om. En del fibrer går via övre fyrhögarna till nucleus lateralis posterior (thalamus sida). Detta system är viktigt för uppmärksamheten eftersom det reagerar på föremål i det perifera synfältet som man kan behöva rikta blicken mot, sackader. (Eriksson 1988). Huvuddelen går dock in i corpus geniculatum laterale där förbindelsen sprids i flera små delar som strålar in i primära synbarken.

Den är representerad upp och ned och spegelvänt, en skada av nedre delen av vänstra area 17 ger alltså störningar i båda ögonens övre högra synfält. Signalerna leds till den sekundära synbarken där de bearbetas. Associationsbanor fungerar som fållor, olika synintryck från samma föremål leder till samma del av temporala cortex och gör att man kan prototypbestämma föremålet. Banorna sägs bestå av mormorsceller eftersom de antas vara högt specialiserade för synintryck tex från ens mormor. Det finns också förbindelser med Brodmann 7 som gör att man kan koordinera rörelser med synen (Kolb och Whishaw 1996).

Det som gör att man uppfattar föremålen som de är och inte som bilden på näthinnan är att tappar och stavar anpassas efter ljusförhållandena, känsligheten kan variera som på en kamera. Om ett föremål avger en candela i ett helt mörkt rum uppfattas det som mycket ljust medan samma föremål uppfattas som mörkt mot vit bakgrund en solig dag. En annan orsak är att hjärnan i första hand inte lagrar bilder som pixlar utan som tolkade objekt. Skador i gyrus angularis kan leda till att man inte kan avgöra om 3 och 3 är samma siffra. Att alla synintryck normalt är tolkade gör också att man inte tycker att närmare föremål är större än bortre. Vid Balints syndro...