Är det värt det?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Med sin slanka kropp trippade Annelie ner för trappan med ett leende på läpparna. Hon tänkte på hur underbart rolig kvällen skulle bli. När hon kom ner för trappan såg hon morsan och farsan sitta vid den varma brasan i soffan. Annelie tittade på sin nya fina vita klocka som hon hade fått i födelsedags present, klockan var bara kvart över sju. Hon gick och satte sig bredvid sin mamma och tittade in i den sprakande brasan. Efter en viss tveksamhet och tänkande sade Annelie:
– Jag ska på filmkväll snart hos Amanda, vilken tid ska jag vara hemma? Annelie kände hur det tog emot att säga så, för hon visste ju att allt bara var en stor lögn. Men samtidigt visste hon att detta var den ända utvägen.
– Kanske vid tolv, vad tycker du älskling? Sa farsan med en lugn och sansad röst. Han la ifrån sig tidningen och tittade med sina trötta mörkbruna ögon på sin fru. Morsan nickade och log sedan åt Annelie.
– Visst, vill du att vi ska möta dig gumman? Sa morsan med en vänlig röst.
– Nej, det är klart att jag klarar att gå hem själv, sa hon irriterat tillbaks.
– Okej, ville bara vara vänlig att fråga, sa morsan och tittade på Annelie med en undrande blick.
– aja, tolv blir bra, sa Annelie och gick med snabba steg därifrån. Hon kunde inte släppa tankarna på vad hon just hade gjort. Hon tog ett djupt andetag och drog handen genom det långa blonda håret. Annelie orkade inte vänta längre, hon gick ut i hallen, tog sedan på sig sin svarta mockajacka, kollade sig i spegeln en sista gång och gick ut genom dörren.
Hon gick längs skogsvägens kant på trottoaren. På marken virvlade höstlöven omkring och det enda som hördes var hennes egna steg och vinden som susade i trädens kronor. Annelie tänkte på vad hon hade sagt. ”Skulle det verkligen vara värt det?” Hon gick och funderade för sig själv, samtidigt som hon rös till. Det var de kalla regndropparna som nu föll från himlen. I sitt fulla tänkande ökade hon takten, hon var nu utanför Amandas hus. Det sista hon sa för sig själv, innan hon knackade på hos amanda, var att om allt bara gick bra och det inte blev några problem så behövde dom inte få reda på sanningen.
– Hej, vad fin du är! Amanda log glatt mot Annelie.
– Tack, du med! Sa Annelie och gick in. När hon kom in i värmen hörde hon den dunkande musiken och pratet från folk. Hon gick in i folkmängden och började hälsa på personer som stod och minglade till musiken. Det var i och för sig inte så många som var där men det var i alla fall ett dussin. Den varma, kvava luften gjorde henne alldeles rosig om kinderna. Annelie skrattade inombords, ”detta är då den såkallade filmkvällen” sa hon för sig själv och gick in i köket, för att hämta något att dricka. Hon tittade sig omkring lite och såg att huset var ganska stort och hade en snygg inredningsstil. När hon kom in i köket såg hon att Amanda redan hade tagit fram cidern som dom skulle dela på.
– Nu jäklar är det fest! Sa hon och räckte fram en cider. De tittade på varandra och fnissade hysteriskt. De öppnade cidern, skålade och tog en rejäl klunk. Det var ju helt okej, tänkte Annelie. Hon trodde att alkohol skulle smaka mycket värre, men så hemskt var det ju faktiskt inte. I och för sig så var det ju inte ren sprit men det var ändå 7,0 procentig cider.
– Fan vad gött! Annelie tog tag i Amanda och gick ut från köket. Det var en härlig stämning och alla pratade på för fullt. Med cidern i handen satte dom sig i den kalla skinnsoffan. De började delta i samtalsämnet samtidigt som dom drack klunk efter klunk.
Annelie iakttog nu en ganska söt mörkhårig kille som låg avdäckad vid trappan. Själv kände hon sig inte fullt lika avdäckad som han men ändå väldigt trött och flummig. Efter att ha druckit upp den sista cidern reste hon sig upp. Det snurrade till ordentligt och hon fick svårt att hålla balansen. Annelie tittade sig omkring. Man såg inte längre att det var Amandas stilrena hus utan nu stod det massvis med flaskor och burkar överallt, ingenting var i sin ordning. Det var nästan inget folk kvar, hon tittade på klockan och såg att det var dags att gå hem. Hon gick med dom trötta vacklande benen till amanda som låg i fåtöljen. Hon kollade in i Amandas glansiga ögon och sa sedan med en sladdrande röst:
– Jag måste dra nu vi hörs imorgon. Hon reagerade först inte utan det var först efter ett tag som Amanda satte sig upp. Hon såg helt drogad ut enligt Annelie.
– Okej, ring mig imorgon då, sa hon kort och la sig ner i fåtöljen igen. De sa inte mycket mer till varandra utan Annelie gick därifrån och staplade sig ut i hallen. Efter att ha kämpat sig på med de svarta stövlarna öppnade hon ytterdörren och gick ut i den mörka natten. Det enda som lyste upp gatan var en fjuttig liten lampa som grannen hade som ytterbelysning och stjärnorna som lyste från himlen. Med känslan av illamående, började hon sakta ta sig ner för uppfarten. Den bitande kylan fick henne att vakna till och hon började gå med snabba steg. Hon undrade vad hennes mamma och pappa skulle säga om dom märkte att hon var berusad. Reaktionen kommer att bli allt annat än positivt i alla fall. Fast dom skulle nog inte ta itu med det inatt utan skulle nog bara ha skällt ut henne och sedan sagt att de skulle prata mer om det imorgon när hon var nykter. Om hon bara gick in och sa hej och sedan skyndade sig upp på rummet kanske dom inte skulle märka något. Hon gick och grubblade för sig själv och försökte komma fram till vad hon skulle göra. Efter en stund sa hon småskrattande för sig själv ”det skulle i alla fall vara värt det”. Så här mycket hade hon inte skrattat på länge, hon ville verkligen inte att denna underbart, roliga kväll skulle ta slut.
Hon släppte tankarna på festen och hörde nu fotsteg bakom sig. Hon lyfte upp blicken och tittade bak på personen som gick bakom henne. Det såg ut att vara en ganska långsmal, medelålders man. Man såg inte bra i mörkret så hon tog bort blicken och vandrade vidare. Stegen närmade sig allt mer, en känsla av obehag strök genom kroppen och hon ryste vid tanken på situationen. Var det nödvändigt att han måste gå där när hon var full och inte hade kunde tänka klart sa hon för sig själv. Annelie kände sin puls stiga allt mer och mer. Med gråten halsen hör hon hur mannen grymtar till och säger med en skrovlig basröst:
– Vart ska du? Annelie märker inte av den stickande kylan längre, utan vill bara så fort som möjligt härifrån. Med sina knäsvaga ben försökte hon öka takten lite. Hon kände hur tårarna rann ner för kinderna. Utan att ens tänka på det hade hon nu nästan börjat småspringa. ”Varför sa hon nej till morsan, om att hon skulle möta henne?” Tänkte hon och kände hur det yrade till i huvudet på henne. Mannen var bara någon meter bakom Annelie. Han blev utan...