Dronten, människan och den biologiska mångfalden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Lek inte med maten.” Uttrycket är flitigt använt av föräldrar som vid middagsbordet säger åt sina barn. De flesta förstår uttryckets innebörd, men få känner till uttryckets ursprung. En del tror att det har att göra med disciplin vid matbordet; när man äter så äter man och inget annat. Men en annan teori är att det under mycket lång tid funnits en uppfattning att mat är något som ska se som närmast heligt. Ett sådant synsätt skulle innebära att maten är vacker eftersom den kommer från naturen där såväl människor har sitt ursprung. Människor skulle leka med maten lika lite som de skulle undvika att med flit skada naturen. En naturvänlighetsfilosofi som härstammar från de tider då det var svårt att skaffa föda och då mat var en rikedom som inte skulle förslösas eller lekas med. Detta sätt att tänka har förmodligen präglat hela mänsklighetens historia, men har fått olika genomslag under tidsåldrarnas lopp. Det har alltid funnits människor som försvarat faunan och floran, vilket inte minst märks idag då vi i många länder har miljöpartier och organisationer som Greenpeace, WWF m.fl. Men människor har också skövlat, bränt och förstört naturen, ibland för egen överlevnad, andra gånger för nöjets skull. Detta har lett till att många djur- och växtarter har utrotats. Ett exempel på en art som människan utrotat är dronten, en fågel som levde på Maskarenerna, en ögrupp strax öster om Madagaskar.

Dronten (lat. Ra´phus cuculla´tus) tillhör en utdöd duvfågelfamilj. Den upptäcktes på ön Mauritius, som tillhör Maskarenerna, i slutet av 1400-talet och försvann för alltid omkring 1680. Eftersom den utrotades för över 300 år sedan har man idag inte någon exakt vetskap om den utdöda duvfågeln. Framförallt bilden av dess utseende bygger mycket på antaganden baserade på målningar och anteckningar ritade av personer som säger sig ha sett dronten. Även utgrävningar av enstaka kroppsdelar från döda dronter ligger till grund för de fakta man idag har om dronten. Nedan är en ritad rekonstruktion av hur man tror att dronten såg ut.

Trots att man ännu inte har hittat ett helt drontskelett har man ändå en god uppfattning hur drontens kropp var konstruerad. Dronten var runt 1 meter lång, vägde mellan 13-23 kg och var en stor, klumpig fågel. Den åt huvudsakligen frukter och växtdelar, men dåtidens sjömän sägs ha sett dronter äta fiskar. Det sistnämnda tycks ha lett till att dronten oftast sett som en kustfågel, levandes längs stränder och rev. Men i själva verket är de flesta forskare idag överens om att dronten främst var en skogsfågel och levde i skuggan bland träd och andra växter. Därför är det svårt att säga huruvida dronten faktiskt åt fisk eller inte, och likaså om den var en herbivor, predator eller bådadera. Vad som fascinerade många människor gällande drontens kostvanor och metabolism var att den åt järn och sten utan några synliga problem. Idag tror man att stenarna och järnet hjälpte dronten med matsmältningen, men 1600-talets människor fann det mycket roande med fåglar som åt sten. Dronten blev en attraktion som följde med cirkusturnéer runt Europa och underhöll människor genom att äta stenar. Av den orsaken fångades många dronter, och även deras avkomma och ägg. Att dronten inte kunde flyga och knappt kunde springa gjorde den till ett mycket lättfångat byte. Dessutom visade dronten ingen rädsla för människor, vilket gjorde att man knappt behövde jaga för att fånga den. Det återberättas i jägares dagböcker att man under en jakt kunde fånga upptill 50 dronter utan besvär. Detta ledde naturligtvis till att dronten kom att utrotas. Det absoluta slutet för dronten kom när sjöfarare förde med sig klövdjur från hemländerna till Mauritius och de andra Maskarenerna-öarna. Lösgående kor och grisar trampade sönder drontens nästen, som på grund av fjäderfäets bristande flygförmåga befann sig på marknivå. Dronten utrotades helt från Maskarenerna och har inte setts till sedan slutet på 1600-talet.

Att en art utrotas får knappt någon i dagens samhälle att ens rycka på axlarna. En vanlig åsikt är att det inte spelar någon roll om djur eller växter dör och försvinner för alltid. Men oavsett om man vill det eller inte får alla handlingar konsekvenser. Utrotningen av dronten påverkade ovillkorligen djur- och växtlivet på Maskarenerna. Hur tydligt förändringarna skedde märktes först i efterhand. Under sent 1900-tal märkte man på Mauritius en kraftig minskning av ett inhemskt träd, Sidero´xylon sessiliflo´rum (tidigare kallad Calva´ria ma´jor). 1973 fanns bara 13 träd kvar, alla över 300 år gamla. De härstammar från den tid då dronten ännu levde på Mauritius. Träden bar rikligt med frukt, men inga nya plantor växte upp. Forskare var ställda och sökte finna ett logiskt svar. Tillslut föreslogs det att dronten kanske behövdes för att trädet skulle kunna föröka sig. Man fann att trädets frukter måste passera genom drontens matspjälkningskanal för att kunna gro. Den kraftiga minskningen av träden påverkade i sin tur djur- och växtlivet på ön. Växter som levde i skydd av trädet och djur som åt av frukterna blev lidande. Svampar, kvalster, hoppkvastar och andra nedbrytare förlorade en potentiell näringskälla. För att sammanfatta konsekvenserna av drontens utrotning kan man säga att ett ekosystem rubbats. Dronten var en del av en näringsväv och ett samspel mellan djur och växter. När duvfågeln dog ut blev trädet Sidero´xylon sessiliflo´rum direkt lidande eftersom den var beroende av dronten för att kunna föröka sig. Likt en kedjereaktion påverkade det i sin tur fler levande organismer inom habitatet.

Många frågar sig vad det har för betydelse ifall en eller flera arter dör ut och försvinner för alltid. Jordens artrikedom brukar kallas biologisk mångfald och är en av de främsta anledningarna till att bevara naturens diversitet. Förutom att utrotning av naturen för nöjets skull kan ses som inhumant och onödigt finns det andra argument för att behålla den biologiska mångfalden. Ett nyttoargument som används frekvent i dagens Sverige är att naturens artrikedom kan vara bra för oss människor. Idag äter vi mycket vete, ris och majs. De är grödor som vi odlat under en lång tid. Men om en växt drabbas av en sjukdom, eller om vi önskar förbättra någon egenskap, får man söka genetiskt material bland artens släktingar. Den biologiska mångfalden hjälper även människor att bota sina egna sjukdomar eftersom många mediciner framställs ur naturens växter.

En nära släkting till majs, som påträffats i Mexiko har visat sig vara resistent mot mer än hälften av de vanligaste sjukdomar som annars brukar angripa majs. Denna art hittades i en skog som höll på att avverkas. Man har dock lyckats ta tillvara på arten och kan numera odla den i en större skala. Detta är ett exempel på hur den biologiska mångfalden hjälper oss människor samtidigt som vi håller på och utrotar den. Även om dronten eller Sidero´xylon sessiliflo´rum kanske saknar direkt betydelse för mänskligheten är det ingenting vi vet utan tvekan. När vi dödar djur kan vi rubba ekosystem. Konsekvenserna drabbar inte bara naturens djur och växter utan kan även ...