Korea

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning

1-2 Korea en Japanska koloni fram till frigörelsen 3
3 Hittar vi någon samtida analys… 4
4 Hur ser Korea ut idag 5
5 Dagens perspektiv på gammal fråga 7
Bibliografi 9

1-2 Korea en japansk koloni fram till frigörelsen
Japan har ett förflutet långt tillbaka i tiden som kolonisatörer. Redan under 1000-talet började man exploatera det närområde som sedan skulle komma att innefattas i nationen Japan. Målen var att både politiskt och kulturellt lägga ö-området under sitt välde. Man planerade mycket noga erövringarna och utarbetade för dem ekonomiska planer. Japan var den enda icke västerländska makt som kunde konkurrera om nya territorier med de andra kolonialmakterna. Japan befann sig i ständig expansion och de assimilerade mer eller mindre skickligt de närliggande territorierna. Under den modernare imperialismen eftersträvande inte kolonialmakterna att deras territorium skulle utgöras av ett enda block. Detta gjorde dock Japan och dess granne Ryssland. I sitt projekt att sluka sina närområden använde sig Japan av påtvingad kulturell och politisk assimilation. På detta sätt föll nationer, ett efter ett, under japanskt välde, Korea 1910. Genom sin seger över Kina, 1895, kunde Japan hindra Peking från att upprätthålla sina förbindelser med Korea. Kina erkände Koreas självständighet. När Japan sedan, 1905, segrade över Ryssland fick man fria händer i Korea och man omvandlade Korea till ett protektorat styrt av en generalresident med huvudsäte i Söul. När denne mördades, 1909, av en koreansk nationalist fick Japan en förevändning att följande år annektera Korea. De som fick den styrande/verkställande makten i Korea var ca 200 000 japanska tjänstemän. Det var en starkt centraliserad kolonialadministration som skötte den ekonomiska planeringen.
Korea, under ockuperingen, blev föremål för reell utveckling. Detta skedde dock inte i samförstånd med befolkningen som blev tvångsrekryterade och fråntogs alla möjligheter till egen vinst. Hur som helst så upplevde Korea under 1911 till 1930 en årlig tillväxt på 3,5 procent och anmärkningsvärda insatser gjordes på infrastruktur, transporter, hamnanläggningar, stadsplanering och utveckling av nya områden. Dock var landet 1930 mycket nära hungersnöd då Japan ökat exporten av ris trefaldigt för mycket låg ersättning.
Man försökte göra koreanerna till ett vänligt sinnat folk genom att låta dem slukas av den japanska kulturen. I skolorna undervisade man bara på japanska och man tvingade familjer att byta sina koreanska namn till japanska. Den koreanska inhemska eliten som utbildade sig blev genuint japanskspråkiga. De nationalistiska uppror som fanns slogs ned av Japan och påföljderna blev mycket hårda. Trots Japans tuffa repression fanns en exilregering för att självständigt Korea i Vladivostok och sedan i Shanghai.
Att det japanska kolonialsystemet var knutet till sin militär blev bekräftat 1945 då militärapparaten röt samman i samband med andra världskrigets slut. Som en direkt följd av sina militära nederlag upplöstes de japanska kolonierna på några dagar. 1943 enades Churchill, Roosevelt och Chiang Kaishek om att Korea åter skulle bli fritt och oberoende. Snart efteråt uttalade även Stalin sitt gillande av denna tanke. Vid krigslutet gick en sovjetisk trupp in i norra Korea och USA var fullt upptagna med kriget i Japan. Eftersom man i USA inte ville att hela halvön skulle falla i sovjetiska händer drog man helt godtyckligt en linje längs den 38e breddgraden och föreslog att de japanska trupperna norr om linjen skulle kapitulera till den sovjetiska armén och de att de trupper som befann sig söder om linjen skulle kapitulera till den amerikanska. De allierade beslutade att man under en femårsperiod skulle förvalta Korea men när man skulle utse en självständig koreansk regering kunde Sovjetunionen och USA inte enas om hur den skulle se ut. Detta var ett drag medvetet gjort att Sovjet eftersom den Koreanska industrin som hade något värde låg norr om den 38e breddgraden. Följden blev att det i norr upprättades en kommunistisk del, Demokratiska Folkrepubliken Korea, och att det i söder upprättades en antikommunistisk del, Republiken Korea, som båda gjorde anspråk på hela halvön. Japan var tvunget att släppa sina kolonier, annars hade de själva fallit under ockupation/förvaltning.


3 Hittar vi någon samtida analys…
Jag tolkar den här frågan, se hela fråga 3, som att det som man har kommit fram till i analysen skulle ha påverkat kolonialmaktens och det koloniserade landets motiv till frigörelsen av området.
Korea blev, som jag skrev förut, befriat vid andra världskrigets slut. Det var de allierade som bestämde att Korea skulle bli ett fritt land och därför gick man in i Korea med militära styrkor. Koreas befrielse berodde alltså inte på ökad utbildningsnivå eller politisk instabilitet. Dock blev situationen instabil efter befrielsen. Som jag tidigare skrev kunde inte Sovjetunionen enas mest västvärldens idéer och valde att istället inte gå ur Korea. 1947 tillsatte FN en kommission för att anordna val till en koreansk nationalförsamling som sedan skulle utse en regering. Beslutet om kommissionen togs trots att Sovjetunionen motsatte sig beslutet. Det var sedan inte så lite förvånande att FN-kommissionens medlemmar inte fick tillträde till den nordkoreanska zonen. I södra delen blev det dock val 1948 till triumf för det nationella självständighetspartiet. I norra Korea tillsattes en kommunistisk ledare. Eftersom båda regeringarna gjorde anspråk på hela Korea tillsattes en ny FN-kommission för att försöka ena det splittrade landet. Detta blev emellertid mycket svårt då de Koreanska staterna under tiden utvecklingsmässigt gled mer isär. Både USA och Sovjet drog sig ur Korea men ryssarna lämnade efter sig en väl organiserad inhemsk armé och ett samarbetsavtal på 10 år som tillförsäkrade Nordkorea ekonomisk hjälp från Sovjetunionen. Amerikanerna hade gjort något liknande i Sydkorea men väntades inte någon större framgång eftersom en kommunistisk infiltration redan nått goda resultat i landet. Amerikanerna hade sett till att även Sydkorea hade organiserat en armé som utbildats med amerikanska hjälpmedel. Man lämnade även kvar 500 man so rådgivare och försåg Sydkorea med krigsmateriel och ekonomiskt stöd. Det blev större kommunistiskt tryck på Sydkorea då Mao Tsetung segrade i Kina. Samtidigt hamnade man i ekonomiska svårigheter p.g.a. avspärrningen från norr. I norra Korea propagerade sovjet för ett enat Korea. Detta upprörde den amerikanska regeringen eftersom man inte ville att fler länder skulle falla in i det kommunistiska blocket. I Nordkorea intensifierades propagandan och i Washington förstod man att mycket stod på spel. Om Korea blev enat som en kommunistisk stat skulle detta öppna alla dörrar för att även dra Japan med sig.
Då Nordkorea bröt freden 1950 genom att gå in i Sydkorea skapade FN en armé, mest bestående av amerikaner, som skulle gå in i kriget på Sydkoreas sida. Frontlinjen sköts fram och tillbaka tills det att ett stilleståndsavtal slöts 1953. Gränsen hamnade återigen på den 38e breddgraden och den gäller fortfarande som gräns. Nordkorea hade nu fått en politisk stabilitet och även så var dess ekonomiska framtid tryggad tack vare det kommunistiska blocket. Landet hade en förhållandevis stark tillväxt medan Sydkorea hamnade på efterkälken.
Det finns analys av hur det stod till i Korea dock har jag inte hittat dem. Jag har hittat böcker som visar hur det var i Korea under den tiden men inte någon från den tiden. Det enda verk jag hittade var ett uppslagsverk från 1950, men eftersom Koreakriget var så hett när det skrevs är det bara det som behandlas. Därför har jag fått använda mig av senare skrifter som beskriver dåtidens läge.
Jag valde att se på den politiska stabiliteten och den ekonomiska stabiliteten eftersom det är sådant som får länder på fötter. Jag har insett att jag kommer att få göra den här uppgiften lite annorlunda gentemot andra eftersom den asiatiska kolonisationen inte var som den västerländska och eftersom Japan var ett av de förlorande länderna i andra världskriget. Deras motiv till att släppa Korea byggde på att deras militära apparat inte stod pall för den sovjetiska och amerikanska invasionen av Korea. Inte t.ex. eftersom folket i Korea blivit så utbildade så att de krävde självständighet eller att det rådde politisk instabilitet och uppviglade folkmassor som ledde till en frigörelse.
Nordkorea klarade sig ganska bra efter kriget eftersom de fick ekonomiskt stöd ifrån det kommunistiska blocket och utvecklades mycket eftersom man hade sovjetisk hjälp att bygga upp en tung industriell bas. Sydkorea var mer rådvillt eftersom folket var missnöjda med den styrande makten. Man tog utländska lån och gjorde utländska investeringar som tillsammans med amerikanskt bistånd gav en svag trygghet. (Man nådde inte någon ekonomisk eller politisk stabilitet förens på 1980-talet.)


4 Hur ser Korea ut i dag…
Ekonomin i Nordkorea uppges vara en av de mest isolerade i hela världen. Landet har genomgått flera kriser av torka och hunger men ändå har man haft råd att hela tiden hålla igång en av världens största arméer. Efter Koreakrigets slut stod Sovjetunionen för mycket av upprustningen av norra Korea. Sovjet hjälpte till att bygga upp en tung industri och sovjet stod för nästan all Nordkoreansk utrikeshandel. När det östliga kommunistblocket, främst Sovjetunionen, fortfarande stod erhöll Nordkorea finansiellt stöd. Man fick hjälp att återuppbygga landet och när ekonomin gick på knäna kom sovjet in och styrde upp. Under 80-talet stod Sovjet för en väldigt stor del av Nordkoreas utrikeshandel och Sovjet finansierade även Nordkoreas handelsutskott. Under 1950-talet var Nordkoreas ekonomi mycket snabbväxande och så var även industrin. Ända in på 1970-talet var Nordkorea mer industrialiserat och hade högre inkomst per invånare än Sydkorea. När Sovjet upplöstes började de forna sovjetstaterna att kräva betalt för sina varor och de bidrag man tidigare kontinuerligt fått drogs in. Landet var tvunget att starta en utrikeshandel och betala med utländsk valuta. Detta körde utrikeshandeln i botten. Regimen började med försiktiga reformer för att undvika kollaps. Man började tillåta utländska investeringar och det gavs utrymme för privat företagsamhet. Ett alternativ till den statliga försäljningen blev privata servicebutiker och marknader. Dock kunde tillgången på varor inte svara upp emot efterfrågan och inflation drabbade Nordkorea. Okunskap om marknadsekonomi låg till grund för korruption ända upp i den allra högsta makten. Man misstänker regimen för att vara inbegripen i organiserad brottslighet med falsk valuta, narkotikahandel och smuggling av begagnade bilar. Dock visar ekonomifakta från 2003 att Korea lade ungefär 7,5 procent av sitt totala BNP på utbildningskostnader. Det ger dem en andraplats efter Island. År 2004 låg Nordkoreas BNP/invånare på 914 US dollar. Nordkorea är fortfarande en kommunistisk enpartistat. Deras ledare är Kim Jong Il som sedan 2003 agerar genom Pak Pong Ju. Man har börjat öppna upp landet mer än för bara tio år sedan trots att militären vid millennieskiftet lyckades stärka sitt grepp över den totalitära regimen.
Sydkorea har gått från att vara en fattig jordbruksnation till en av världens starkaste ekonomier. Efter andra världskriget satsade Sydkorea på export. Anledningen till att Sydkorea kunde gå så bra var att ett flertal företag gått samman och bildat ett monopol som hindrade konkurrens. Detta sätt gjorde så att landets BNP varje år steg. Efter asiatkrisen blev Sydkorea i stort behov av att låna pengar vilket man gjorde från IMF med villkoret att omvärlden skulle få större insyn över deras ekonomi. När Sydkoreas ekonomi var på väg nedåt berodde detta mycket på det korrupta förhållandet mellan regering, stora företag och banker där bankerna var styrda av regeringen att placera stora summor pengar i redan utdömda företag. De strikta regelverken på förtegen avskräckte också utländska investerare samtidigt som inhemsk korruption gynnades. Motstånd inom näringslivet och den politiska oppositionen var stark. Efter 2001 har trenden åter vänt uppåt igen. Sydkoreas BNP/invånare år 2005 låg på 13 783 US dollar. Sydkorea är fortfarande en republik med Han Myeong Sook som regeringschef. De har flera politiska partier.
Både Syd- och Nordkorea har gått framåt. Sydkorea mer än Nordkorea som efter sovjets fall hamnade i stor kris. Båda har blivit mer öppna mot omvärlden. Det finns dock något som kan komma att hota hela deras och vår framtid. Jag talar om Nordkoreas kärnvapen. Både den södra och norra delen av Korea kom under 1992 fram till att halvön skulle vara en kärnvapenfri zon. Kort därefter skulle inspektioner av Nordkorea ske men de som skulle utföra inspektionerna vägrades att komma in. Relationen till USA mjukades upp eftersom ett nytt avtal, 1994, mellan Nordkorea och USA hade slutits om att Korea skulle frysa sitt kärnvapenprogram. När president Georg W. Bush kom till makten i USA försämrades relationen mellan de båda parterna då Bush betecknade Irak, Iran och Nordkorea som ondskans axelmakter. Oljeleveranserna till Korea stoppades sedan USA dödsförklarat avtalet de slöt 1994 eftersom de menade att Nordkorea visst hade ett hemligt kärnvapenprogram. Senare erkände Nordkorea att de hade kärnvapen och att dessa var tillverkade i självförsvar.
Nordkorea har en enorm misstro mot omvärlden och det är antagligen därför som de rustar upp sitt försvar/militär så till den milda grad.

5 dagens perspektiv gammal fråga
Något som man inte insåg under 50-talet var att man inte skulle ha lämnat Korea där hän. Idag vet vi att det antagligen hade blivit bättre för folket i Korea ifall det aldrig hade blivit delat. Det inflytande som sovjet och USA hade på Korea under 1950-talet har vänt de båda folken emot varandra. En het potatis idag är frågan om i fall det är möjligt att återförena de båda delarna. För att en återförening skall bli möjlig är det tvunget att skapa vissa politiska och ekonomiska förutsättningar.
Ett Korea har alltid ansets vara det naturliga tillståndet. Alltsedan Korea provisoriskt delades utan något stöd hos koreanerna har Syd- och Nordkorea haft återförening som ett gemensamt mål i sikte. Tyvärr verkar det som att Sydkoreas intresse för en återförening svalnar. Detta kan bero på att den Sydkoreanska befolkningen idag är så ung att den inte känner någon i Nordkorea som man vill återförenas med. Dessutom är det få Sydkorean som kan tänkas sig att med skattemedel hjälpa till att finansiera återföreningen. Många tar också upp den Tyska återföreningen som exempel. Det finns dock aktioner som riktat utvecklingen i rätt riktning. När Sydkoreas president Kim Dae Jung blev vald 1998 ändrades landets Nordkoreapolitik. En återförening blev ett långsiktigt mål och han fick länderna att börja samarbeta både politiskt och ekonomiskt. För sina insatser i Korea tilldelades Kim Dae Jung 2000 Nobels fredspris. Mycket hänger dock på USA:s relation till Nordkorea sedan USA har trupper positionerade i Sydkorea. Det kommunistiska nord gillar inte det så kapitalistiska USA. Några anser att det i Nordkorea finns två maktcentra, en reformvänlig yngre falang och den militära eliten, och att dessa måste balanseras av Kim Jong Il för att det inte skall skapas problem. Ett annat problem uppkommer då det inte finns något för maktharvarna i Nordkorea att vinna på ett enat Korea. En sammanslagning skulle betyda att de skulle bli tvungna att lämna ifrån sig makten. Det är svårt att tro att de frivilligt skulle gå med på det. I Nordkorea verkar en återförening inte stå högt i kurs eftersom regimen har talat mycket om en. Detta behöver dock inte vara sant. Det kan också vara så att de unga i Nordkorea lockas av den välfärd som man har i Sydkorea. En aspekt som dock verkar leda mot en förening är den att Nordkorea försöker locka in nya utländska företag och att det finns ett intresse för vad som händer i omvärlden. Dock räcker inte bara politisk vilja för en återförening utan det krävs också ekonomiska förutsättningar. I rollen som den mer betydande ekonomin har Nordkorea fått träda tillbaka för Sydkorea som är på framfart samtidigt som Nordkorea upplever ekonomisk kris. Många tror att ett ekonomiskt sammanbrott för Nordkorea skulle bana väg för en återförening. Dock gör Sydkorea och omvärlden allt för att en sådan kris inte skall inträffa eftersom Sydkorea inte vill ta hand om ett havererat Nordkorea vid eventuell sammanslagning.
Vad som måste ske för en eventuell sammanslagning är att den Nordkoreanska industrin måste marknadsanpassas och privatiseras. Man måste ställa om den militära produktionen till civil och man måste ta hand om de nya människorna på arbetsmarknaden när armén avvecklas. Det kommer att vara mycket svårt att reformera den nordkoreanska ekonomin då det nordkoreanska folket aldrig har upplevt demokrati eller marknadsekonomi. En fördel med sammanslagningen är att det i Nordkorea finns mycket yngre befolkning än i Sydkorea och detta kommer att ge Korea god tillgång på ung arbetskraft. Även om det är svårt att reformera den Nordkoreanska ekonomingår det hindret att övervinna om den politiska viljan finns.
En tredje faktor som spelar in i frågan om återförening är stormakterna som ligger runt om Korea. USA med sina intressen för att inte förlora för mycket pengar i en eventuell Koreaaffär. USA är heller inte pigga på att avlägsna sina styrkor eftersom de fortfarande betraktar Nordkorea som farliga vilket inte gillas av Nordkorea. Kina har, p.g.a. USA:s ganska vänliga inställning till föreningen, en lite osäker åsikt i frågan. Kina vill inte ha ett Korea som har för starka band till USA av säkerhetspolitiska skäl. Dessutom har man i Sydkorea en mycket god handelspartner som skulle försvagas om en förening skedde. Japan har en kluven syn på frågan. Ett förenat Korea skulle kunna komma att bli en farlig konkurrent både politiskt ock ekonomiskt. Å andra sidan utgör Nordkorea ett säkerhetspolitiskt hot som Japan skulle vilja bli av med. Ryssland ser gärna en sammanslagning av nord och syd eftersom man inte vill att USA skall bygga upp ett missilförsvar, ett missilförsvar som skulle utgöra en motvikt mot Nordkoreas missilprogram. Ryssland vill också att det skall råda stabilitet på Koreahalvön eftersom man inte v...