Mika

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Smash”
Mika känner hur det bränner till i ansiktet. Hon kan inte komma på vad hon gjort för att förtjäna detta. Hon rycker till av smärta efter de andra slaget och känner blodsmaken i munnen. Hon är tyst, tyst, hon är för rädd för att säga något, han blir bara argare då. Nästa slag är rätt emot hennes vänstra öga det svider till ordentligt, hon hinner knappt känna slaget mot käken och hon ser sparken som kommer mot magen men hinner inte uppfatta smärtan innan hon svimmar.

Mika vaknar utav att Cornelius slickar henne i ansiktet, det gör riktigt ont. Hon knuffar bort den lurviga golden retrievern och skyndar sig mot badrummet för att se hur illa det är. Ögat har svullnat upp och det är alldeles blått, hon är röd efter örfilen men lyckligtvis klarade sig tänderna.
Försiktigt lägger hon på puder i ansiktet sedan rouge över kinderna. Nu så, ögat går inte att göra mycket åt, tur att det är november lov. ”Visserligen är det bara tre dagar kvar men svullnaden hinner gå ner lite innan skolan”.

När hon satt på sig en varm kofta och ett par slitna jeans tar hon Cornelius koppel och smyger ut. Så fort hon kommer ut blir hon glad, hon känner lukten utav höst, alla dessa färger. När hon börjar gå hälsar folk på henne, precis som de gör med alla andra. Hon är som vilken lycklig människa som hälst, ute med sin hund på promenad. De går till parken, Mika älskar att titta på de små lekande, lyckliga barnen. Hon fullkomligt älskar när de kommer fram och gosar med Cornelius.
Någon dag skall hon ha en liten dotter eller son att älska och ta med till parken. ”Någon dag är det jag som står där med en varm mugg kaffe i handen och tittar medan mitt barn hänger uppochner i ställningarna”. Mika fortsätter att drömma. Hon blir avbryt utav Cornelius som vill vidare.
När hon gått förbi parken känner hon hur magen kurrar, Mika fortsätter en bit till ett café med uteservering. Hon beställer en frukostmacka med juice till sig själv fastän klockan redan blivit tre på eftermiddagen. Till Cornelius beställer hon en skinkmacka. Just när hon skall gå kommer en lite äldre kille fram till henne, han frågar om han får sätta sig och hon svarar ja. När han fått sin latte berättar han att han jobbar som civilpolis och att han fått in ett anonymt typs om att Hans Williamsson misshandlar sin dotter. Mika känner hur det bränner till i hjärtat av hat när hon hör sin pappas namn. Polisen, Christoffer som han heter frågar henne om hon känner honom.
- Ja, det är min pappa.
Mika börjar känna sig lite illa till mods och när han frågar vad som hänt med hennes öga blir det lite för mycket.
- Jag måste hem nu.
- Jag vill så gärna hjälpa dig Mika men om du inte säger något kan jag inte göra något. Jag förstår att det är svårt men du måste lita på mig.
- Hejdå.
Christoffer säger att det var trevligt att träffa henne och att han bara vill hjälpa. När hon reser sig sträcker han ut ett kort ”ifall du känner för att prata så är det bara att ringa”. Mika tar kortet och skyndar sig hemåt. När hon kommer hem hör lyckligtvis snarkningar. Hon hänger upp kopplet, tar av sig stövlarna och smyger tyst in på sitt rum.

På kvällen går hon ner till köket och sätter sig mittemot Hans. Han har lagat Pasta med ostsås. De äter under tystnad, det är skönt att han inte säger något. Mika tänker på dagen, hur kunde Christoffer veta?
Hon är så inne i sina tankar att hon inte ser det första slaget komma.
- Du har slutat svara när jag talar till dig, va!!?
Den välbekanta fräna lukten av alkohol tränger igenom hennes näsa.
Han skriker, nu är han riktigt arg. Han slår henne och det känns som om ögat skall falla av, det bultar Mika känner blodet som rinner ner från hennes näsa mot hennes läppar. Hans slutar slå henne och hon skyndar sig upp för trapporna mot hennes rum. Hon tvättar bort blodet ifrån ansiktet och känner hur näsan svider. När klockan är runt elva hör hon snarkningar ifrån soffan.

Mika vet inte vad hon skall göra känslan utav sorg, hat och rädsla kryper uppför hennes rygg. Mika öppnar fönstret och utan att tänka kliver hon upp i fönsterkarmen, det är fyra våningar ner, tårarna rinner. Hon orkar inte mer men vågar inte. Mika känner hur blåsten tar tag i hennes tunna hår, hon tittar ut i mörkret. Plötsligt ser hon en liten lapp som sticker ut ur byxfickan. De guldfärgade bokstäverna ”Christoffer Smith – 0762946963” efter att ha tvekat en stund tar hon upp mobilen och ringer upp numret. Hon håller sig fast i fönsterkarmen med ena handen och i telefonen med andra. När Christoffer svarar får hon först panik men sedan lugnar hon sig och säger som det är.

- Hallå?
- Jag står i fönsterkarmen, jag orkar inte mer. Jag tänker göra slut på detta.
- Är det Mika?
- Hans Williamsson är en ond man.
Mika känner hur tårarna rinner, hon fattar inte ens varför hon ringde Christoffer, kanske för att han gav henne ett lugn liksom, hon kände sig trygg i hans närhet.
- Är det Mika jag pratar med?
- Hejdå…
- Du behöver inte göra detta, jag lovar att ifall du bara litar på mig så kommer jag inte att låta någon göra dig illa, lita på mig.
- Det är för sent, jag har bestämt mig, jag ville bara tacka för att du gav mig en smula hopp idag. Det är en sak jag vill att du skall lova mig, när jag är borta, kan du ta hand om Cornelius? Han har varigt min bästa vän och förtjänar att komma ifrån Hans.
- Du behöver inte göra detta Mika, du kan vara kvar här med Cornelius och ingen kommer ...