Evelina

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag kommer aldrig att glömma första gången hon kom in i klassrummet. Med sin blyga blick såg hon ut över klassen och log. Hon hade långt blont hår, kort blå jeans kjol, ett rosa linne, och vackra ljusblåa ögon. Hon var söt som socker och var alltid lika glad. Till en början. Men hennes leende slocknade snabbt. Hon blev utsatt för mobbing under hela 8an. Även jag mobbade henne. Men ändå var hon min största kärlek. Hon var rädd och olycklig. Hon hade inga vänner att vara med. Vissa perioder kom hon inte till skolan alls. Jag och hela klassen gjorde hennes liv till ett helvete.
Men sommaren kom och det blev sommarlov. Jag skulle åka till Grekland och vara borta hela sommaren. Jag skulle inte få se henne förens i höst. Jag var så orolig vad mina vänner skulle göra med henne. Tänk om hon inte fanns kvar när jag kom hem. Kanske skulle jag aldrig mer få se henne. Mina tankar vandra fram och tillbaka, men jag lyckades glömma allt som hänt och njuta av sommaren.
Sommaren var snart slut. Jag satt på planet på väg hem och tänkte på sommaren i Grekland. Men när jag började tänka på skolan såg jag Evelina framför mig. Min största kärlek. Vackra Evelina. Hur kan hennes sommar ha varit? Förfärlig antar jag.
När jag väl var hemma och hade kramat om min familj var det dags att göra sig i ordning för parkfesten. Sommarens sista fest.
Jag drog på mig ett par slitna jeans och tänkte precis ta på mig en svart t-shirt men ångrade mig. Jag ville visa upp min brunbränd och vältränade kropp. Jag lade i ett lager vax i mitt gyllenblonda hår. Jag kände mig faktiskt riktigt snygg när jag var klar. Med ett belåtet leende så begav jag mig av till parken.
Musiken hördes ända hem till mig. Jag började känna ruset från dom två ölen jag snott av farsan. Självklart var man tvungen att ta med sig några så jag rotade fram tre till i kylskåpet. Jag visste att farsan skulle bli sur men jag brydde mig inte. Här skulle festas.
Väl inne i parken kunde man knappt se någonting. Det var människor överallt. Men snart såg jag skymten av Fredde och Emil. Dom fick även syns på mig och vinkade dit mig.
”Tja Manne” Mumlade Emil. Han var då inte nykter.
”Hej på dig du” skrattade jag.
”Vare kul i Tyskland?” Frågade Fredde.
”Haha, jo det var jätte bra i Tyskland.”
Jag orkade inte diskutera med Fredde mer, så han fick tro att jag varit Tyskland.
”Men har du sett Evelina? Frågade Emil och blinkade med ena ögat.
Jag började lätt darra i kroppen. Vad har hänt henne?
”Snacka om att hon har blivit snygg” Sa Fredde och log.
Va? Var det sant? Nej det kan det inte vara. Eller?
”Det tror jag först när jag ser det” sa jag kaxigt.
Men så såg jag ett bekant ansikte. Hon hängde runt halsen på Marielle i våran klass. Hon hade blont vackert hår fyllt med hårspray. En röd åtsittande klänning, och ett par svarta stövlar. Det var hon. Evelina. Samtidigt som jag vart glad att se henne så kunde jag inte sluta undra vad som hänt med henne. Varför var hon här? Varför såg hon ut så där? Och varför hängde hon runt halsen på sin värsta fiende Marielle? Det ekade i mitt huvud, men jag kunde inte förstå vad mitt huvud ville säga mig.
Dom kom fram och hälsade på oss. Evelina kom fram till mig och gav mig en kram. Jag blev varm i hela kroppen. Men det var nått konstigt. Jag fick inte samma värme från henne som jag fick förut.
Jag slet mig från henne och lämnade folk massan. Jag gick ner till ån och satte mig på en park bänk.
Jag försökte tänka men det gick inte för musiken var så hög.
Nej det här var inte den tjej som jag blev förälskad i. Det var inte samma tjej. Har hon blivit utbytt?
Jag kände tårarna börja tränga fram.
Hon hade blivit som dom andra tjejerna. Sminkar sig, super, klär upp sig. Varför ville hon bli såhär?
Jag blev så arg på mig själv. Om jag bara hade berättat min kärlek till henne tidigare. Jag tänkte för mycket på mitt ryckte.
Nu rann tårarna som floder ner för kinderna, men jag lät dom bara rinna. Jag orkade inte bry mig längre.
”Får jag sitta här?” Frågade en svag röst.
Jag vände mig om och såg rakt in i dom vackra kristall blåa ögonen. Det fick mig att gråta ännu mera.
”Mm” mumlade jag bara till svars.
”Har det hänt något?” Frågade hon.
Jag torkade bort tårarna och vände mig om till Evelina.
”Varför? Varför är du såhär? Var har den söta lilla tjejen med det långa blonda håret tagit vägen? Jag vet att jag borde ha visat min kärlek för dig redan när du började här, men jag var för feg.”
Hon såg rädd och förvirrad ut. Hon såg sig omkring för att kolla att ingen hörde oss.
Jag tog tag i hennes arm och då kollade hon mig djupt in i ögonen.
” Det är samt. Jag har varit kär i dig hela tiden. Men gillade den du var förut.”
Det var det sista jag sa. Jag släppte taget om hennes arm och reste mig sakta upp och började gå hemåt.
Tårarna hade sluta runnit. Jag kände mig alldeles tom inuti.
Jag tänkte på henne hela vägen hem. Hur hade hon reagerat när jag berättade min kärlek för henne? Hade hon också gått hem? Något svar på det fick jag naturligtvis inte, Men jag kunde se att hon var chokad.
Jag gick och la mig direkt när jag kom hem. Jag låg vaken i timmar innan jag kunde somna. Hon var med mig ända in i drömmarna. Hur vi behandlat henne under 8an, Hur vi låste in henne på toaletten, och hur hon hade blivit under sommaren. Allt fick plats i mitt huvud under en natt.
Resten av dagarna som var kvar av sommarlovet så var jag bara hemma. Jag ville varken gå ut eller vara med någon kompis. Jag hade för mycket att tänka på.

Efter ett par deppiga dagar hemma så var det dags för skolstarten. Nu var det sista året i grundskolan.
Jag klev långsamt på bussen och satte mig bredvid Emil.
”Usch va jobbigt med skola igen” suckade Emil.
”Mm” mumlade jag bara till svars och kollade ut genom fönstret.
”Har det hänt nått?” Frågade Emil.
”Nej” Svarade jag kort och reste mig upp för att gå av bussen.
Vi gick sakta upp för skolbacken och bort mot skolgården. Vi hann kanske gå över halva skolgården när jag plötsligt såg ett bekant ansikte vi gungorna....