Mörka sommarnätter

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Maria stirrade stel och stum på de stympade, sargade kropparna medan fotografen tog sina bilder. Själv hade hon ännu inte skrivit något i sin anteckningsbok. Det här var det värsta som hon någonsin hade sett. För första gången undrade hon varför hon hade valt att jobba på just den här tidningen, och ännu mindre kunde hon förstå läsarna som höll tidningen vid liv genom att bara vilja läsa om tråkiga nyheter som döden.
- Vet någon vad som hände? frågade en äldre herre som stod vid hennes sida utanför avspärrningen i parken.
- Troligtvis inte, svarade Maria. Det är väl just det poliserna försöker ta reda på.
Det döda paret låg intill en av bänkarna i de gröna högarna av gräs som parkarbetarna hade krattat ihop.
De båda offren var så illa åtagna att man inte kunde se hur gamla de var, eller ens att det var en man och en kvinna. Men polisen hade redan identifierat dem som ett ungt par. Båda saknade huvuden.
- Har vi fått nog? frågade Jens, hennes fotograf. Själv ångrar jag i alla fall att jag åt så mycket till frukost.
- Ja, nu går vi. Det här får räcka.
Maria och Jens lämnade avspärrningen och gick och satte sig i hennes bil. Jens försökte föra ett ledigt samtal på vägen tillbaka till redaktionen, men Maria satt frånvarande i grubblerier och svarade inte. Det här var inte det första mordet av det här slaget den här tidiga sommaren. Man misstänkte redan en seriemördare, och tidningen som Maria arbetade för var förstås eld och lågor. Maria trodde för egen del att polisen mycket väl kunde ha en mordserie på halsen, och när hon tänkte på att någon därute kanske skulle slå till igen, vilken natt som helst nu, började hon själv ångra frukosten.
När hon kom tillbaka till redaktionen skrev hon motvilligt sin artikel.
Hon träffade Jens den kvällen. Ingen kände till att de även träffades privat. Det var egentligen inget mellan dem än, men Maria kände på sig att den här kvällen skulle bli annorlunda, speciell.
- Ditt sällskap kanske kan få mig att glömma det vi såg en stund. Jag undrar vad som är värst, att skriva om det eller att fotografera.
- Att ta korten är det värsta, för alla tror att det är fejkat. Men nu får vi ta och prata om något annat än vårt osmakliga jobb!
Han förde henne varsamt in i vardagsrummet, och kysste henne i pannan.
- Jag tycker verkligen om dig, Maria, jag antar att jag kan säga det vi det här laget utan att göra bort mig. Eller?
- Du gör inte bort dig.
En kort stund senare satt de tätt intill varandra i soffan och slötittade på tv-n med avslaget ljud.
- Du får ursäkta om jag är otrevlig, sa Maria, men jag känner ändå att jag inte kan släppa det vi såg i morse. Jag känner att jag vill prata om det. Med dig.
- Du är inte alls otrevlig, men jag vill inte att du tänker på det där mer än nödvändigt, om det ändå bara får dig att må dåligt.
- Jag tänker inte så mycket på offren i parken som på dem som kanske blir nästa offer...
Jens tog på sitt glas, vände blicken mot henne och studerade henne med en förvånad blick.
- Nästa offer?
- Ja, det här är ju inte det första mordet, som du vet. Det var ju bara någon vecka sedan den där mannen hittades i ån. Utan huvud. Ursäkta mig om jag är rå, men det var så det var. Precis som med de här andra två. Tänk om det här är början på en serie, som poliserna tror? Vilken sommar alla turister och ungdomar kommer få här om de vet att någon mördar blodigt och rått om nätterna. Och västkusten som brukar vara så lugn från sådant här.
Jens satt tyst en stund och stirrade tomt ner i glaset.
- Det kanske var en serie som redan har slutat, sa han. En kort serie. Har du tänkt på det? Det kanske var en och samma mördare, men han kanske har mördat klart.
- Kanske det. Ja kanske det. Du har kanske rätt.
Jens fortsatte att titta ner i sitt glas. De hade en lugn kväll som var så mysig som de kunnat vänta sig under omständigheterna. Jens tillbringade inte natten hos henne utan gick strax efter midnatt.
När de kom till tidningsredaktionen nästa morgon fick de höra om det nya stympmordet.

De kom till den mörka gränden, inte långt ifrån Marias egen bostad. De båda tonåriga flickorna var redan övertäckta med skynken. Polisen som var på plats avslöjade inget mer än kön och ungefärlig ålder samt att offren haft identitetshandlingar på sig. Inget om huvudena, men Maria tyckte det såg ut genom skynkena som om huvudena fann där. Hon hade läst någonstans att seriemördare ofta ändrade någon detalj i sitt mönster för att förvirra polisutredningen. Någon annan reporter frågade så ihärdigt att en av poliserna till slut irriterat svarade nej på frågan om det fanns några tecken på sexuella övergrepp.
Anteckningsboken förblev orörd den här gången också. Hon kunde bara inte förmå sig att skriva om det här. Hon skulle överlåta det till någon annan, om hon så skulle bli avskedad.
- Jens, vad är det? Varför tog du inga bilder? Även om jag inte kan skriva om det är det bara du som kan ta bilderna.
Jens var blek som skynkena över liken i ansiktet. Han stod och lutade sig med handflatan mot husväggen i den trånga gränden.
- Jag mår inte bra. Ta några bilder du, sa han och hängde av sig kamerna och räckte över den till henne. Hon tog den för att den inte skulle falla till marken när han släppte den och nästan sprang därifrån. Maria hade väntat sig att träffa honom igen på redaktionen den dagen, men han hade sjukskrivit sig. Hon kände en oro som hon inte förstod.
- Jag vill visa dig något, sa Jens till henne nästa dag så fort han kom upp på redaktionen.
- Hur är det med dig? Du svarade inte i telefon på hela dagen igår. Jag tänkte att du låg och sov så jag ville inte komma själv och knacka på. Men jag var orolig. Blev du sjuk?
- Äsch, det är ingen fara. Jag är bra nu igen. Jag vill visa dig något.
- Nu? Jag jobbar ju. Hon lät inte otrevlig, men hon hade verkligen en del att göra. Hennes chef hade blivit mer än lite irriterad på henne för att hon inte ville skriva om de döda flickorna, men Maria hade stått på sig. Istället hade hon fått lite tråkigt redigeringsarbete på halsen.
- Hörde du att händerna saknades den här gången? Jag kunde bara inte skriva om det, så nu måste jag göra det här istället.
- Det går fort. Ingen kommer ens att hinna märka att vi har åkt förrän vi är tillbaka.
- Åkt? Ska vi åka någonstans?
- Ja, vi tar min bil. Kom, skynda dig!
- Ja ja, men du får lova att det går fort.
- Jag lovar.
Maria bad honom att vänta medan hon gick på toaletten. När hon kom ut hade hon tvättat ansiktet med kallt vatten för att inte visa honom sin påtagliga olust inför det här.
De smög ut från redaktionen och satte sig i hans nya, flashiga bil. Han startade bilen och hon ställde frågor medan han körde, men han skakade bara på huvudet.
- Du får vänta och se.
Han stannade omkring fem minuter senare vid något som såg ut som en gammal lagerlokal i utkanten av stan. Vad i hela världen han skulle kunna ha att visa henne här begrep hon inte...
Sanningen att säga kände hon sig inte speciellt nyfiken heller. Snarare tvärtom.
Han parkerade vid vägkanten och de klev ur.
Lagerlokalen, eller vad det nu var, såg låst ut, men den var tydligen öppen för Jens drog upp porten och gick in i halvmörkret därinne. Maria följde efter.
- Vad är det här för ställe? frågade hon.
- Jag har köpt det, svarade Jens. Det har varit en förvaringslokal.
- Har du köpt det? Vad ska du med det här till? Maria undrade varför han inte hade sagt något tidigare. Det var bara två dagar sedan de satt hemma hos henne och myst, och även om han inte köpt det då måste han väl ändå haft planerna på affären? Hur länge hade han ägt det här, vad hade han för behov av lokalen?
- Kom hit! Här borta, jag ska visa dig.
Hon följde med honom dit han visade henne. Dagsljuset försvann nästan helt när de kommit in en bit i lokalen, och Maria kunde bara se att det Jens pekade på var stora kartonger som stod på golvet.
- Vad har du där?
- Jag har tänkt fylla den här lokalen med mina egna varor. Hela den här stora lokalen... Jens gjorde en svepande gest med armen som Maria knappt uppfattade i mörkret. Full med de här kartongerna!
Och det som fann i dem.
Maria kände en klump i halsen. En klump av panik. För sin inre syn såg hon kropparna i parken igen, i det gröna gräset, blodiga, stympade. Och flickorna i gränden.
- Jag tänkte att du kunde komma med ett litet bidrag, Maria.
Maria vände sig snabbt om för att springa därifrån, men Jens arm sköt ut i mörkret och grep hennes. Hon försökte skrika men skriket satt fast i hennes hals. Han snodde henne runt, hårdhänt.
- Det har aldrig varit personligt för mig förut. De andra kände jag inte. Med dig blir det annorlunda. Jens lediga hand plockade fram något blänkande ur jackfickan. Metall. En kniv.
Marias skrik lossnade och kom ut genom hennes mun, högt och gällt och fyllt av dödskräck.
Han höjde kniven till hennes ansikte.
- Hallå där! Stopp! Släpp henne!
I ren överraskning släppte Jens hennes arm och stoppade undan kniven i fickan igen. Både han och Maria vände sina huvuden mot den öppna porten. Gert, deras chef på t...