En ängels liv varar för evigt

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Vi går hand i hand
Vattenytan krusas och fåglarna sjunger
Varför kan det inte vara såhär för alltid?
Plötsligt försvinner du ur min syn
Allt blir suddigt och jag faller
Faller i mörker långt, långt.
Min kropp har slutat fungera
Mitt sinne har fördunklats
Dina drag försvinner mer och mer
Sen är du helt borta
Utan något spår av att du någonsin varit där
Bara jag märker spåret i mitt hjärta
Ett stort tomrum där du saknas
Jag klarar inte att fylla hålet själv
Jag behöver hjälp
Hjälp mig
Att hitta tillbaka till eran värld


För 25 veckor sedan:

Vi stötte på varandra, bokstavligen stötte, utanför min trappuppgång en sen torsdagskväll. Du hade din gröna halsduk och var så stilig att jag genast kände avsky. I mitt manshatande föräldrahem skulle du ha blivit nedslagen på direkten. Jag hade min bruna basker och matchande handskar, och jag kände mig lite lustig till mods. Du sa att du tyckte att jag tittade intresserat på dig, jag snarare genomskådar dig, var mitt svar. Du skrattade inte som de andra skulle ha gjort utan såg på mig med dina två korpsvarta ögon. Jag tyckte att jag såg en aning grönt i dem. De skiftade samtidigt som dina känslor, gissade jag. Vi stog kvar ett tag, där, utanför min trappuppgång där vårat liv började. Tillslut fick du mitt nummer.

Du ringde redan på fredagskvällen. Jag försökte låta lika ointresserad som jag vill vara, men på nått sätt lyckades du vinna mitt förtroende, och jag tackade, något motvilligt, ja till en första middag samma kväll. Något i mitt huvud kändes glatt och livlig, något annat kändes förvirrat och ångestfullt. Du hämtade mig kl.8. Även nu var du vackrare än jag väntat mig, i din löst sittande, vita skjorta av fint märke med blå jeans till. Du sa att jag var vacker. Det var första gången jag tog till mig en sådan komplimang. Den kvällen skulle jag kunna kalla den bästa tiden i mitt liv, men jag väntar med det uttrycket.

Dagarna gick, vi träffades flera gånger i veckan, jag och du. Jag tog till vara på dina åsikter och känslor, vilket var tvärtemot vad jag uppfostrats till. Jag kunde skratta med dig, jag fick lov att vara lycklig med dig. Du var, och är, den enda som har kunnat få mitt hjärta att slå snabbare och långsammare på samma gång, är det det som andra kallar kärlek? En varm lördagskväll när vi låg på filtar i den fina parken under en stor korkek och tittade på stjärnorna ovanför våra huvuden, undrade du vad jag skulle tycka om att bo tillsammans med dig i din vindsvåning. Detta blev en början på ett nytt kapitel i min livshistoria. Den helgen började vi flytta mina saker till vårat nya hem.


Det var en stor lycka att få vakna upp bredvid dig varje morgon. Varje dag du jobbade i ditt arbetsrum, trippade jag runt på små rosa moln i ett försök att inte störa dig. Mitt liv var perfekt med dig sittande på min högra axel, likt en ängel. En ängel med korpsvarta ögon som förgyllde mitt liv.

En dimmig tisdags morgon gick jag upp lite tidigare för att fira vår 6-månads inflyttningsdag, så jag gjorde iordning lite frukost. När jag kom in för att överraska dig låg du i en konstig ställning på sängen, halva kroppen låg på golvet och ditt ansikte var vänt bortåt. Jag småsprang fram till dig, troendes att du sov, ställde brickan slarvigt på nattusbordet, och försökte väcka dig. Jag skrek och slog lätt på dina kinder, samtidigt som jag försökte få dig i en bättre ställning. Du reagerade inte. Jag skrek högt, mina tankar susade i huvudet och jag kunde inte tänka klart. Jag lade sedan ner dig varsamt och ringde till larmcentralen.

Jag har inget minne av vad som hände härnäst, men när jag vaknade ur min trans befann jag mig på sjukhuset, liggandes i en sådan där grön obekväm stol i väntrummet. Jag rusade upp och sprang fram till närmaste man i vit rock. Jag stakade fram ditt namn och mitt eget. Han hänvisade mig till informationsdisken. Jag sprang flera våningar ner, halvt omedvetandes om vad jag gjorde, till informationsdisken. De visade mig till ännu en man i vit rock. Jag hade så många tankar i huvudet som bara rusade förbi. En av dem var mitt hat mot sjukhus. De hade inte kunnat rädda henne, min älskade syster, från hennes cancer. Jag tror inte på sjukhus. Vitrocken började förklara något för mig, jag lyssnade, men hörde bara ljuden som genom bomullsväggar. Ändå lyckades jag uppfatta ett ord: Hjärtattack.
Jag svimmade.

När jag vaknade, efter något som kändes som månader, men egentligen bara var några minuter, låg jag ännu en gång i en sådan där grön obekväm stol. Finns det bara sådana stolar här? Jag kunde inte tänka ordentligt, jag var kände mig paralyserad i hela kroppen.
Men var är du? Jag får ny kraft och springer och öppnar varje dörr i korridoren, sökandes efter att hitta dig i en av sjuksängarna jag ser. Du är inte där. En sjuksköterska som tydligen har haft hand om dig berättar att du ligger på operationsbordet. Herregud…
En vitrock kommer fram och pratar med mig. Jag gör allt för att uppfatta alla ord, men de som når mig är bara: hjärtattack, svåra blödningar, opereras allvarligt, lever högst 2 veckor till, jag beklagar.

Ska du dö? Ska du lämna mig här? Bara överge mig i denna otrygga värld?
Jag gråter mig till sömns, återligen sittandes i en av de gröna obekväma stolarna inne på sjukhuset.

Nästa morgon väcker en sköterska mig och säger att du är färdigopererad och beräknas att vakna snart. Jag satte mig vid din säng och såg på ditt vackra, men bleka, ansikte. Tillslut, efter något som verkar vara en evighet, öppnar du ögonen och ser på mig. Dina vackra korpsvarta ögon är sorgsna. Jag försöker att lugna dig med mina ögon. Kanske lyckas jag, för jag kan ana ett litet leende. Läkarna säger att du inte kan prata, hjärtattacken gav blödningar i din hjärna. Jag bryr mig inte, dina ögon pratar till mig, och jag suger upp varje ord.

Du hade inte ens 2 veckor kvar, utan 3 dygn. Jag vakade alltid vid din sida. Jag pratade alltid till dina korpsvarta ögon genom mina. Jag berättade vackra dikter och sånger som gjorde dig lugn. Sedan, en torsdagskväll, precis 25 veckor efter att vi först stötte på varandra utanför min trappuppgång, dog du.





Jag tittar ut genom mitt fönster
Därute faller snöflingor sakta och så fridfullt
Är du en snöflinga?
Hur kan två världar skilja sig så från varandra? ...