Barn i Arns tid

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Året var 1053 när Orvar Eriksson föddes i Lurö kloster den 15 maj klockan 11.47 i det väldigt regnande vädret. Eftersom att Lurö kloster är ett stort och fint kloster med många målningar om Jesus och det heliga landet föddes Orvar med ära. Klostret ligger i Vänern så vägen dit blev krånglig. Nu 12 år senare den 31 september sent på eftermiddagen går den långa Orvar med sitt bruna hår framför sina blåa ögon i den stora mörka skogen där granarna växer tätare än husen i Forshem med mycket blåbär på marken. Den stora mörka skogen ligger utanför den lilla staden Husaby som varken har kloster eller kyrka och där husen byggs väldigt glest. Han går i skogen med sitt yngsta syskon Sigvar, som är 5år och är väldigt lik sin pappa som är med andra ord lång, blond, kraftig och grön ögd. Sigvar är med i skogen för att han måste lära sig om alla farliga faror som finns i de mörkaste mörka skogarna och det lilla barnet måste ju så klart lära sig att jaga. Orvar hukade sig lätt för att lukta efter den skadade renen som skadades av hans pil här någon Stans, men det är inte så lätt eftersom att det spöregnar. Och plötsligt sa Sigvar:
- Titta där Orvar, det är blod. Som svar fick han ett menande tackande tack. Smidigt reste Orvar sig och sprang lätt till blodet. Det luktade gammal kompost jord, men lukten var väldigt lätt att förfölja. Tack vare lukten tog det bara 30 min joggning mot nordöst innan dem hittade den skadade renen liggande vid den blåa stora sjön Vänern. Renen hade tappat mycket blod så därför orkade han inte mer. Orvar tog fram sin finaste ägodel som var en kniv. Kniven fick han när han fyllde 5 av sin farbror Magnus som var jägare. Magnus hade gett Orvar sin finaste jaktkniv med fina inristningar på handtaget. Han skulle lära sigvar att dissekera ett djur, men det gick inte så lätt för Sigvar hade somnat. ZzZzZzZzZzZzZ. Orvar tyckte att han såg så glad ut när han sov så han fortsatte att disikera renen själv. Det ätbara lade han ner i sin slitna väska som passade väldigt bra med sina slitna jakt kläder. Han tog även med sig renens huvud för att kunna skryta med, för hans kompis Stig tror inte att han skulle klara det. Orvar väckte Sigvar och sade att han skulle hämta ved till en brasa. Han hade tänkt att de skulle steka den sista delen av brödet som deras mamma hade bakat till dem så att de skulle kunna klara sig tills dem har hittat något annat och äta, men han hade tänkt steka lite kött till brödet.

10-20 min senare
AOoOoOoOo.
– var det en varg? frågade Orvar sig själv
Några sekunder senare hör han någon som sprang mot honom
– hjälp Orvar, Hjälp! ropade Sigvar flämtande med en varg ett par meter bakom sig. Orvar tog snabbt fram kniven ur väskan och skrek åt Sigvar att klättra upp i ett träd. På 2 röda hade Sigvar lyckats klättra upp i en tall. Eftersom att vargen inte kunde klättra och såg Orvar så sprang han mot honom. När vargen var 5 meter ifrån Orvar hoppade han emot honom, men Orvar hann regera och hoppade kvickt åt sidan. Innan han hade hunnit resa sig upp igen så hoppade vargen på honom och drägglade innanför tröjan på Orvar. Orvar såg vargens stora gula gapande tänder samtidigt som Sigvar hoppade ner från tallen och skrek:
– du rör inte min brorsa, och så kastade han kottar på vargen. Då blev vargen distraherad av det och hade fokus på Sigvar samtidigt som Orvar kastade kniven på vargens bakhuvud. Så fort Orvar insåg att han hade träffat sitt mål på nästan 50 meter skrek han till Sigvar att dem var tvungna att springa snabbt här ifrån. Sigvar sprang i för väg medan Orvar kastade den slitna väskan med köttet i mot det andra hållet och sprang sedan efter. När dem hade sprungit en bit bort så stannade Orvar och tittade bakåt och såg en hel flock med andra vargar som åt köttet, men han visste att köttet snart skulle vara slut och då skulle vargarna jaga dem istället.
Det tog inte lång stund innan vargarna hade hunnit ikapp dem och när de två största vargarna hoppade emot dem så ramlade dem ner för ett långt stup och rullade ner för hela Kinnekulle. När dem sluta rulla så kom Orvar på att han hade tappat sin kniv. Han blev lite ledsen men döljde tårarna för Sigvar.

När dem hade gått en bit in mot skogen såg dem väldigt många människor som ingen av dem hade sett förut. Nästan alla förutom dem gubbarna som bar bruna kläder och nästan utan hår höll på att bygga något stort och väldigt vackert. Ingen av dem hade sett något liknande förut. När en av de brun klädda nästan flintskalliga gubbarna såg dem gick han mot dem och började prata på ett konstigt språk som Orvar trodde var latin, men när han förstod att dem inte fattade så började han prata samma språk. Han som kom till dem förklarade för dem att de höll på att bygga ett kloster och dem med konstiga bruna kläder var munkar. Han erbjöd dem sov och mat rum ifall dem ville bli munkar som dem, och eftersom att dem inte visste vad det innebar att vara munk och att de inte ville visa sig vara okunniga så svarade de ja i kör. En av dem som höll på att bygga klostret som kallades lekbroder visade vägen till gäststugan som dem fick sova i tills dem hade byggt klart klostret. Dem var ganska hungriga och till deras förvåning fick dem inte kött att äta utan grönsaker och frukt. Om det skulle vara så här så skulle dem kanske inte klara sig, för de båda visste att människorna var beroende av kött. Sigvar började nästan gråta när han kom och tänka på mamma och pappa att han aldrig skulle få träffa dem igen, och Orvar trodde att det var på grund av det med köttet som han nästan grät så därför sa han att det var onyttigt med kött. Och då började Sigvar gråta på riktigt för att han har ju ätit kött ganska länge och därför kanske han har blivit sjuk. Då suckade Orvar och undrade varför han sade så och nu visste han inte hur han skulle trösta honom, men då kom en munk och drog bort honom och viskade något i hans öra och efter det så var inte Sigvar ledsen längre utan glad. Orvar frågade varför han var så glad, men då svarade han inte. Orvar gick och tänkte länge på vad det hade kunnat vara men han kom inte på något. Medan åren går blir Orvar och sigvar allt äldre, och den 19 juni 1075 var den dagen mycket mer skulle hända än att Sigvar skulle fylla år.
– du! Orvar, vart var det vi bodde innan vi kom hit? frågade Sigvar ganska snabbt efter Orvar hade vaknat.
Orvar fick syn på Sigvars packade väska så han trodde att han skulle åka hem, så medan Orvar också började packa så svarade han:
-öö! jag tror att vi bodde i ett ganska stort hus i kanten av Husaby. svarade Orvar efter en ganska lång stund. När Sigvar hade grumlat lite på det och riktigt fått in det i skallen gick han till en munk och frågade vart Husaby låg, och som svaret blev på väg mot Lidköping. Då blev Sigvar glad och kramade den munk som hade tröstat honom för 10 år sedan. Ännu denna gång frågade Orvar varför han blev så glad och då svarade han:
-jo, för 10 år sen sade fader Henri att jag skulle få träffa mina föräldrar 1 vecka efter att jag fyllde 15 och i da kom han fram till mig klockan 5 på morgonen och sa att jag skulle packa för att jag skulle följa med till Lidköping. Med det svaret blev Orvar alldeles stum. Då blev han lite fundersam om varför ingen hade frågat honom om att följa med till Lidköping och frågade:
-Du, jag då? Ska jag stanna här medans jag måste lära mig att skriva latin istället för att ut och jaga igen och träffa min familj?
-Ja! Tyvärr så måste du nog det, du måste full borda din utbildning. Fick Orvar som svar.
– men du då? Ska inte du bli klar med din utbildning? frågade Orvar som nu var lätt irriterad.
– Nja, det är så att jag aldrig har gillat att skriva och prata på andra språk och så var jag inte tillräckligt begåvad för att bli klar med utbildningen. svarade Sigvar ganska tyst och ledsamt.
Orvar blev ganska arg på Sigvar och på sig själv för att han var så bra på latin, men han blev också väldigt arg på munkarna och då fick han en idé. Medan han förberedde sin plan så kom Sigvar fram till honom för att hälsa hej då. Orvar blev nästan glad när han skulle åka så att han slapp honom, men han var för avundsjuk för att vara glad. Han blev avundsjuka för att Sigvar skulle få träffa deras kära mor och far och deras syster. Orvar saknade dem alla men mest saknade han sin lillasyster britt. Då dem skulle gå gav sigvar sin amulett med en nallebjörn på som han fick vis sin födsel av sin mamma till Orvar som ett minne av både honom själv och av deras mamma. Då kunde Orvar inte vara arg på Sigvar längre för det var Sigvars käraste föremål som kniven hade varit hans.
Klockan 10 den regniga sommar morgonen skulle de gå. Orvar kramade om Sigvar och sa förlåt för att han hade varit arg på honom och gick in i klostret till fader Tyke och började be på latinska. när bönen var klar efter 30 min så gick Orvar ut och tände på bakdelen av klostret med hjälp av en fackla. Hans plan var att medans klostret skulle brinna upp så skulle han rymma och skjuta dem andra munkarna som Sigvar följde med. Han hade tagit med en pilbåge med ett koger med 30 pilar i och proviant så att det räcker för 2 personer i 2 dagar, ifall det inte fanns någon mat kvar till Sigvar.

10 minuter senare upptäcker en av munkarna att det brinner i köket och då springer alla munkar ut ur klostret samtidigt som Orvar men han sprang inte till brunnen som alla andra utan smög ut i skogen på den vägen som Sigvar hade gått på. Några timmer senare hade Orvar hunnit ikapp Sigvar och de andra munkarna och utan att de märkte något så gick Orvar 200 meter ifrån dem. Sigvar tyckte att han hörde någon kvist som bröts men han trodde bara att han inbillade sig och fortsatte som ifall inget ting hade hänt. Efter några timmar tog munkarna en paus för att äta och då fick inte Sigvar mycket mat och det märkte Orvar. Han visste att Sigvar behövde äta mycket på vägen så Orvar kastade lite mat framför Sigvar och när han tittade mot Orvar blinkade han. Framåt kvällen sa en av munkarna att det inte var jätte långt kvar till Husaby och att de skulle vara framme innan midnatt, men en av dem sa att de skulle slå läger och låta Sigvar vara pigg i morgon när han skulle leta efter sin familj. Det tyckte inte Sigvar var bra för då skulle ju Orvar frysa ihjäl i natt och så sa han till dem andra munkarna att han ville träffa mamma så fort som möjligt, det blev lite små diskussioner efter det men sen enades dem om att Sigvar skulle få träffa sin familj så fort som möjligt och de fortsatte gå. Efter ett tag så orkade fader Henri inte mer och satte sig ner och tvingade de andra munkarna att sätta upp lägret så fort som möjligt och det gjorde dem. Orvar förstod vad dem höll på med så han tog fram pilbågen och började skjuta projektiler mot munkarna. Först sköt han fader Henri och sen alla andra munkar förutom Sigvar. När alla var döda gick Orvar till lägret och då frågade Sigvar:
-varför dödade du alla munkarna? Du hade kunnat komma fram istället för dem skulle inte kunna känna igen dig ändå i detta mörker. Orvar svarade att han tyckte att det blev bäst att döda dem annars skulle dem bränna sönder deras hem när dem hade kommit tillbaka till klostret och sett att det var ner brunnet. Sigvar tyckte att det var onödigt att bränna sönder klostret men han förstod att det behövdes för Orvars del, för han visste att dem inte hade behandlat Orvar tillräckligt väl. Orvar och Sigvar bestämde sig för att lägga sig vid lägret och sova tills i morgon och fortsätta nästa dag.

Nästa morgon klockan 7 vaknade dem av en sånglärkas vackra sång. Dem märkte att det var ganska kvavt och fuktigt. De åt en ganska snabb frukost som bestod av lite kalt bröd och några grönsaker, dem åt bara lite lätt för att inte få magknip på vägen. Dem kom snabbt i väg och gick under tystnad. Dem såg staden samtidigt som dem första solstrålarna hade letat sig fram mellan grantopparna och då blev dem bländade av det starka morgon ljuset. Dem sista 100 metrarna sprang dem och frågade den första människan dem mötte ifall någon visste vart Erik Magnusson var, för det var då deras pappa hette. Men ingen visste vem det var, men efter 3 kvart hittade dem Stig som var en anledning till att dem kom till klostret. Dem frågade honom om vart deras pappa var och då svarade han:
- Jag beklagar men han har skaffat en ny fru för att er mamma har dött och han har nu skaffat nya barn och så har han flyttat till en gård och den gården heter Arnäs och ligger en bit bortanför Forshem.
– Forshem? Det var ju där klostret var och då var det dem som låg i gäststugan för några år sen. svarade Orvar upphetsat. Dem gick i väg för att se på deras gamla hus innan dem planerade att gå till Arnäs och träffa deras pappa och så kunde dem ju se hur det var med klostret som hade brunnit ner.
När dem kom fram till deras gamla hus blev dem ganska förvånade för huset hade rasat och dem såg att deras pappa hade dragit iväg ganska snabbt för dem såg massor av hans viktigaste verktyg, dem var viktiga för hans arbete som smed. De båda funderade ut en stund hur han kunde ha råd med en gård men då kom dem på att han kan ha gift sig med en rik kvinna, men de kunde inte förstå varför någon har gjort sönder deras hus. Dem tog alla användbara grejer och begav sig iväg mot Arnäs. De han till klostret på bara några timmar, men det var inte helt nerbrunnet det var bara klosterkyrkan som var kvar men lekbröderna höll på att bygga om det igen. Dem kände igen alla munkarna förutom två små barn som var 5 och 7 års ålder och dem var ganska lika Sigvar när han var i deras ålder så dem trodde att dem två var deras pappas nya barn, alltså deras halvbröder. Dem gick in i gäststugan och åt lite mat, men dem visade sig inte för dem andra munkarna bara pratade lite med deras halvbröder. Dem sa att de blev hit skickade av deras pappa. Klockan blev ganska mycket när dem hade pratat klart så de stannade och sov men utan att någon munk fick se dem, men de hade fortfarande inte berättat att de var deras halvbroder till Loke och Harald för det var så de hette.
Dagen där på kom det en munk med mat och såg att det var Orvar och munken visste ju att det var han som hade bränt ner nästan hela klostret, men han sa att han skulle bli förlåten ifall han bad några böner och hjälpta till med att bygga upp klostret igen men det hade han inte lust med så han bad bara några böner och stack iväg sen med Sigvar mot Arnäs. Dem visste var det låg för dem hade lärt sig det när dem var i klostret för Arnäs var en stor och mäktig gård. När dem gick i väg var et några munkar som sprang mot dem och försökte stoppa dem men det gick inte munkar har inte bra kläder att springa i så Orvar och Sigvar kunde springa ifrån munkarna ganska så lätt.
När dem väl var i väg var klockan runt 9 och vädret var strålande, starkt stekande sol och inga moln på himlen. Orvar sa att dem skulle ta vägen alldeles intill Vänern så att dem inte skulle få solsting för att dem har druckit för lite vatten. Det gick bara 1 timma innan dem hann fram till Arnäs. Dem såg en stor borg med många torp utanför. Dem gick till den stora porten på borgen och knackade på. Det kom en gammal man och öppnade, dem trodde inte att det var deras pappa så de sa att de söker Erik Och så den gamla mannen ledde dem till ett stort långt rum med många tavlor på väggar. Längst där fram såg dem deras far med den vacker kvinna och bredvid henne satt det en un...