Bokrecension: jenny av jonas gardell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den här boken är den sista i en serie av tre.

Handlingen utspelar sig på det tidiga 70- talet i Sävbyholm, som gestaltats som en förort till Stockholm. Området skildras som ett alldeles vanligt område med alldeles vanliga invånare som gör alldeles vanliga saker. Ingen är unik. Men vad händer under ytan? Där har det officiella ställningstagandet helt förskjutits och kullkastats. Där är gruppbildningarna starka och rangordningen stenhård. Vissa blir valda andra blir ratade. Det är hur detta system vävs in under uppväxten som är temat i dessa böcker. Hur påverkar det en människa? Det ger otaliga bieffekter, vissa är svåra att upptäcka i om man inte belyser dom speciellt.

Personligheterna i boken kännetecknas sällan av deras individuella särdrag utan efter den mall deras rang kräver av dom. Deras rang har blivit deras identitet. Detta är den mest uppenbara indikatorn på det nedärvda systemet.
Boken är dels skriven i nutid men det görs hela tiden tillbakablickar till ungdomsåren i början av 70- talet. Det är dessa tillbakablickar som utgör huvudparten av handlingen eftersom den perioden lägger grunden till resterande handling. Det är väldigt intressant att se hur han drar paralleller mellan det som hände personerna i sandlådan och hur de reagerar i det vuxna livet när en liknande situation uppstår.
Språket är nutida med väldigt melankoliska betoningar. Gud åberopas ofta i de mest bisarra situationer, som om han drev med människors innersta och allra heligaste dygder. Detta lättar upp stämningen i hela boken och gör att man både kan skratta och gråta tillsammans med de inskränkta, självutplånande personer som beskrivs.
Jag tycker att den här boken på ett bra sätt speglar hans personliga upplevelser. För nog är den delvis själv biografisk; huvudpersonen växer upp i en förort under trassliga familjeförhållanden och gör sedan revolt mot allt och alla. Det man får hoppas är att ”Jenny” bara är en påhittad person, för annars ökar tragiken i boken avsevärt. Jag tror att hon är en skugga av hans innersta sorg, att de som händer henne är ett avtryck av hur han kände det. Att en del av honom för alltid blir var i Sävbyholm för att alltid plågas av dess andar.
Han har ett väldigt säreget sätt att skriva genom att blanda ironi och diverse sarkasmer med alvarliga ämnen så som döden, meningen med livet och gud. En del människor kan säkert uppleva det som st...