Bokrecension: Jenny av Jonas Gardell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Boken börjar med Juhas brev till Jenny. Boken skiftar i nutid och dåtid, i nutiden är det Juhas berättelse om hur han kämpar för att ta reda på vad som hände sista fredagskvällen innan deras skolavslutning i 9:an. Juha var inte med och lämnade Jenny ensam. Dock var man illa tvungen att ha någon som kunde följa med genom skogen till badet, där ungdomarna på kvällen skulle fira grundskolans slut. I dåtiden är det Jenny som är huvudperson och hon berättar ur sin synvinkel om tiden på högstadiet. Hon är den utstötta med svartfärgat hår, svarta kläder och sönderskurna handleder. I början av högstadiet var det hon, Juha och Thomas men Thomas hängde sig och kvar blev Juha och Jenny.

”Så var de bara två, Juha och Jenny. Nästan som syskon. Vampyrer som söker vampyrer. Monster som söker monster. Svanar som söker andra svanar.”

Jenny berättar om högstadiet, hur alla har sina platser. Cilla och Charlotte är de som bestämmer, de sätter sig själva på piedestaler. Killarna är en klunga med Stefan och Lennart som ledare. De har många anhängare som ständigt försöker bli bästa vän med dem, Simon, Peter, Roy, Roger och Erik med flinet. De finns fler tjejer i klass 9E, Sofi Bodén, Li, Kattis, Eva-Lena och Anna G. Det är Sofi Bodén som frågar Jenny om de kunde ha följe genom skogen på vägen hem från avslutningsfesten. Jenny vet att det enbart är för Sofi Bodén inte har någon annan att gå med, men ändå tackar hon ja och blir hembjuden till Bodéns hus. Väl där är föräldrarna, i alla fall mamman, riktigt jobbig och behandlar Jenny som om hon vore från yttre rymden. Samtidigt som hon måste vara trevlig trycker hon ner Jenny och hon är rent elak.
Dock fick Sofi Bodén gå ensam hem den ljumna sommarkvällen.

Bokens vändning händer just den kvällen. Alla i klassen sitter på stranden, dricker alkohol och har kul. Alla utom Jenny som sitter i utkanten av gruppen med sin häxblandning och tar små klunkar. Då börjar Charlotte berätta en ”rolig historia” men ingen orkar lyssna. Jenny har inget bättre för sig utan börjar stirra och försöka få Charlotte förstå att hon hatar henne mest i hela världen. Men Charlotte, som både är lite berusad och desperat över att ingen lyssnar på henne, ser Jennys blick och tolkar det som om hon lyssnar. Hon stormar ut att Jenny är den enda som lyssnar och att hon är en sådan som ställer upp samtidigt som hon känner att hon blir för snäll. Hon tillägger att Jenny är platt som en planka och att hon ju faktiskt luktar skit.

Klassens ögon vänds mot henne. Charlotte säger att alla måste ge Jenny lite av sin alkohol eftersom Charlotte ser det som ett sätt att kompensera för all skada som de har orsakat Jenny.
Jenny vågar inte nej och tar emot all dricka.

”Som om hon är med. Som om hon finns. Hon har karvat och karvat på hälen och skurit i sina tår och äntligen kan hon pressa ner den blodiga klump som är hennes fot i den lilla skon av glas, och prinsen ler glädjestrålande och stolt och hela hovet drar efter andan och ropar;
Den passar!”

Av någon anledning går den berusade Jenny ensam till den närliggande skogen. När hon är en bit in hör hon ett gäng komma springande mot henne. Hon springer fortare och snavar på en gren. Killarna i klassen kommer ifatt och frågar hur det gick. Sedan börjar de bli ”för snälla” och de börjar ta av henne kläderna och sedan våldtar de henne genom att bland annat trycka in en ölflaska i underlivet på henne. När pojkarna ska lämna henne lägger Roy hans jacka över henne och det tycker jag visar tecken på ånger. Alla går, utom Erik med flinet som tänker att han inte kan komma till gymnasiet som oskuld. När Jenny ligger medvetslös på marken våldtar han henne och sedan går han tillbaka till de andra. Att det var Erik med flinet som gjorde Jenny gravid får man reda på i slutet av boken, när Juha letar efter hennes våldtäktsman.

”Hon kan inte röra sig. Hon är gasellen som möter lejonen. Alldeles stilla. Som förlamad. På något sätt förstår hon inte vad som händer, fastän hon förstår allting.”

Efter den händelsen får man följa Juhas jakt på hennes våldtäktsman. Han går från hus till hus, av de pojkarna som var med den kvällen. Men inte fören han är hos Erik med flinet faller bitarna på plats.

”Erik förblir tyst en lång stund innan han viskar;
- Den jävla barndomen.
De tre orden. Det är allt han säger.”

Boken avslutas på en av Juhas föreställningar. Han ser Jenny sitta där skrattandes och hon ler så hennes ögon glittrar.

Beskrivning av huvudpersonerna
Jenny
Hon är bokens huvudperson. Hon är vad vi ungdomar idag kallar EMO. Hennes mor dog när hon var liten och sedan dess har hon bott tillsammans med sin pappa. Hon saknar sin mamma otroligt mycket och det kombinerat med att inte synas/att vara mobbad i skolan resulterar i att hon blir självdestruktiv. Hon blir kompis med Juha i början av högstadiet och även han är mobbad för han står för vem han är. Han blir hennes förebild och hon gör precis som honom, färgar håret svart t ex. Jenny är väldigt osäker och rädd för t o m barnen som leker på gatan. Hon är en hatisk person men det visar hon inte utåt.

Juha
Han är Jonas Gardells alter ego. Det är han som slår sig fri från allt vad normer och normalitet har att göra med. Samtidigt som han tycker att Jenny är lite jobbig tycker han det är lite häftigt att vara som en guru för någon.
Den viktigaste händelsen för honom är när han går endast iförd blåa solglasögon genom massan av barnfamiljer och finniga tonåringar en solig sommardag på stranden vid Sävbyholmsjön. Det var då han blev fri.

Jenny och Juhas relation är den viktigaste i boken eftersom den handlar om just de två.

Juha strävar efter att få klarhet i vad som hände fredagskvällen innan de slutade nian.

Den viktigaste händelsen i boken är som sagt när Jenny blir våldtagen och det är en sådan händelse som händer nästan dagligen i Sverige. Kanske inte att en utstött flicka blir våldtagen av sina klasskompisar men det finns många fall av gruppvåldtäkter där alkohol är inblandat och det kan hända var som helst. Eftersom boken är verkligenhetsbaserad kan alla händelser i den hända på riktigt.

Bokens miljö beskrivs inte mycket, dock beskrivs människorna mycket mer. Det är just människorna i boken som spelar roll. Jonas Gardell är mycket bra på att beskriva människor.
Han använder varken ett gammalt eller nytt språk, han har komponerat ihop sitt eget. Det gör att det stundtals blir svårt att förstå vad han menar, man måste vara fokuserad och verkligen vilja förstå. Jag tycker hans språk är väldigt poetiskt och när man väl kommer in i det är det roligt att läsa. Språket påminner mig inte om något jag läst innan och jag tycker inte att man kan placera in boken i någon genre, Jonas Gardell har sin egen.

Detta är en självbiografi och jag tror han skrev den för att upplysa (eller påminna) andra hur det kan se ut i en vanlig skolklass av 15åringar. Jag tror vuxna glömmer det de inte vill komma ihåg och denna bok får dem att minnas. Den kan vara bra att läsa om man har barn som är tonåringar, för att komma ihåg och förstå hur det såg ut i den åldern.

Det är på ett ställe i boken, när Juha kommer ut helt naken, som jag har läst om och om igen. Jag tycker att Gardell träffar mitt i prick och jag kan se allt detta framför mig.
”Och det var tonårspojkar i badbyxor som spanade in tonårsbrudar i bikini som tuggade tuggummi med malande käkar och fyllde i personlighetstest i Vecko Revyn och det var kokosnötsolja och bergsprängare och frisbees – men plötsligt frös en frisbee i luften och plötsligt tystnade spädbarnen och plötsligt sprängdes bergen och plötsligt anade tonårsbrudarna med lika plötslig ångest att de faktiskt inte hade någon personlighet att testa.

Mitt omdöme
När jag såg omslaget var första ord...