En såld Själ

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Varma solstrålar föll ned genom lövverket och spred ett mjukt ljus på den smala skogsstigen som slingrade sig fram genom den stundtals täta vegetationen. Fåglarna kvittrade sköna melodier i takt med vindens milda brus, och små ekorrdjur kilade fram på grenarna. Daggen låg ännu kvar på grässtråna och smådjur hade börjat lapa i sig av den, tuva för tuva. En idyll i skogen.
Klappret av hästhovar ackompanjerades av en kvinnoröst som sjöng lågt på en hymn från förr, med en ganska falsk röst.

Cathy log då djuren försvann från sina grenar in i skuggans skydd när hon kom framridande. Förmodligen var det hennes falsksång som skrämde iväg dem. Hon skrattade åt tanken och böjde sig fram och gav det bruna stoet en klapp på manken. ”Men du springer väl inte din väg bara för att jag sjunger lite illa?” Stoet gav ifrån sig en frustning och slängde huvudet lätt åt sidan så den svarta manen snuddade vid hennes ansikte. Cathy skrattade åter och strök en blond slinga, som lossnat ur den korta flätan, ur ansiktet. ”Okej, kanske inte lite falskt, utan snarare mycket.”
Trots hästens och sin egen kritik sjöng hon glatt vidare. Efter att rykten om rövargäng, varelser som varken var människa eller varg och djävulens trollkarlar börjat cirkulera i staden kom sällan någon ut hit längre. Det var så lugnt och vackert i den här delen av skogen, och att några dumma rykten skrämt bort många människor brydde hon sig inte om, det var bara de själva som missade något.

Knappt efter att hon tänkt just den tanken föll en snara från ingenstans kring hennes kropp. Den spändes åt kring hennes armar och drog henne bakåt, så att hon var tvungen att släppa tyglarna. ”Vad..?!” Hon hann inte avsluta meningen förrän hon drogs ur sadeln med ett hårt ryck i repet och slog i marken med en ljudlig smäll. Luften gick ur henne och synfältet blev suddigt för en stund. ”Ta hästen, Kenji!” Skrek en kvinna. Någon grabbade tag i hennes armar och drog okänsligt upp henne på fötter. Snabbt blev hennes blick nu, efter att ha hämtat sig från fallet, skarpare och hon kunde urskilja kvinnan som stod framför henne. En kaskad av kopparrött hår lockade sig ner längs med hennes axlar och hon log nöjt. Det var en vacker kvinna till rövare. ”Ja, jag undrar vad gubben ger oss för dig, lilla prinsessa. 2 000 guldmynt, en del av sin mark, eller kanske ännu mer?” Rövarinnan böjde sig fram och strök lätt med handen längsmed hennes ansikte och grabbade tag i hennes haka. Sakta vände hon hennes ansikte åt först höger och sedan vänster. ”Annars kan vi alltid sälja dig till något av glädjehusen bortom Den Stora Floden, du är rätt vacker.” Kvinnan släppte hennes haka, gjorde helt om och började gå därifrån. ”Jag räknar med att ni kan ta henne själva till lägret, för jag går i förväg.” sade hon högt och försvann av från stigen och in bland träden.

Så fort kvinnan försvunnit började Cathy att vrida sig och kämpade för att komma ur rövarens grepp. Men det var omöjligt. Mannens grepp var stenhårt och istället för frihet fick hon en hård smäll i huvudet som fick stjärnor att dansa framför hennes blick. Bryskt drog denne ihop hennes händer och bakband dem så hårt att repet skar in i huden och små droppar blod trängde fram mellan fibrerna i repet. Hon grimaserade av smärtan.
En plötslig duns och ett gurglande ljud bakom sig tog hon som ett tecken på att mannen kanske fått en hostattack och lossat på greppet en aning. Hon böjde sig snabbt framåt för att kunna ge honom en spark mellan benen, men inget höll längre emot henne och hon föll huvudstupa ner i marken.

Cathy rullade runt med hjälp av några kraftiga bensparkar och plötsligt fann hon sig ligga öga med öga med ett blodigt mansansikte. Hon skrek till och vred sig panikslaget för att komma bort från liket. En man skrek högt av smärta och en duns som fick marken att skaka lätt följde direkt efter. Hon förstod inte alls vad som hände och kunde inte tänka på något annat än att hon ville bort, bort från denna galenskap. Det som börjat som en lugn skogsritt hade urartat till något bortom hennes fattning.
Hon rullade från sida till sida utan att komma någon vart då någon plötsligt höll fast hennes armar och tryckte ned henne mot marken med våldsam kraft. Nu dör jag for genom hennes huvud.
Istället kände hon hur repet kring hennes handleder och det kring kroppen lossnade och föll åt sidan. Hon slets upp från marken och lyftes upp i sadeln på sin trogna häst. Allt gick så fort att hon inte hann förstå något förens tyglarna trycktes i hennes slappa händer och någon gav stoet ett rapp över sidan så att djuret tog ett språng framåt och satte av i hetsig trav. ”Den här skogen är ingen plats för dig, prinsessa.” ropade en behaglig mansstämma efter henne. Cathy vred sig om i sadeln för att se vem som räddat henne, men stigen var tom. Kvar låg bara kropparna av två döda rövare.


Hon borde ha ridit hem direkt, skakad utav det som nyss utspelat sig, men nyfikenheten hade tagit överhanden och hon hade vänt om. Hon ville alltför gärna veta vem som räddat henne undan rövarna, och det hade fått en del av rädslan att övergå i nyfikenhet. Hon hade därför skrittat tillbaka samma väg, men tagit en omväg runt de döda männen, och red nu planlöst runt i skogen.
Ljudet av plaskande med vatten drog till sig hennes uppmärksamhet och hon gjorde en kringgående rörelse runt några täta buskar i riktning mot det.
Någon minut senare red hon rakt ut i en glänta med en liten svart tjärn som låg i det ena hörnet av den öppna marken. Vid vattenbrynet stod en man på huk och tvättade sig med den breda, bara ryggen mot henne. Plaskandet hade upphört. ”Vad vill du? Sade jag inte åt dig att du inte har något här att göra?” det var samma klingande stämma som den som ropat åt henne haft. Så detta var mannen som räddat henne? ”Jag ville bara se vem som räddat mig och… ehm ..säga tack.” svarade hon lågt. ”Och?” vart hans svar. Sådan kyla och likgiltighet var inte vad hon väntat sig. ”För jag… jag..” Cathy kom av sig och tystnade skamset. Försiktigt löste hon upp flätan, som ändå nästan var helt utsläppt, och drog fingrarna genom håret. Hon bet sig i läppen. Vad hade hon väntat sig egentligen?
Hon hörde hur mannen reste sig upp och fraset av en skjorta som drogs över huvudet och hon såg upp. Och stirrade.
Kroppen tillhörde en välbyggd man, men huvudet gjorde definitivt inte det. Ögonen var smala, pupillerna avlånga och irisen var klargul. På sidorna av huvudet, nära toppen, i ett ruffs av svart hår stack två lätt luddiga kattöron fram. Och strax ovanför marken svepte en svart, smal svans fram längs med de lika mörka byxorna. Mannen skrattade rått åt henne. Han kliade sig på hakan med en kloliknande nagel och lade huvudet på sned. ”Har du sett nog av vad som räddade dig nu?”

Cathy andades in och svalde ett giftigt svar. ”Vad heter du?” frågade hon istället. Han såg besviken ut över att han inte fått någon reaktion på sin provaktion. ”Than. Och det är bäst du försvinner härifrån nu, och aldrig kommer hit igen.” morrade han och vände ryggen åt henne. Hon knep ihop läpparna och såg bistert efter honom. Hans icke visade intresse och aggressiva utbrott fick henne att ilskna till. ”Vad bra, för jag skulle aldrig vilja komma tillbaka hit om jag så fick pengar för det!” skrek hon tillbaka och vände hästen med en klackspark. Irriterad drev hon stoet i trav därifrån.
De var båda övertygade om att de aldrig skulle behöva mötas igen.


Men de hade båda fel. Cathy ville veta mer om mannen som var en blandning av ett kattdjur och människa. Trots hans bistra sätt var hon tvungen att medge att han fascinerade och lockade henne. Than kunde inte stå emot. En orädd skönhet som inte skrämts av hans yttre, och hennes skiftande humör var ett fenomen som intresserade honom.
Det första mötet i skogen ledde till allt fler, även om ingen av dem från första början ens velat ha något med den andre att göra.


”Min far har börjat undra varför jag inte är hemma så mycket längre. Det börjar bli svårt att dölja att jag rider hit ut.” Cathy sänkte blicken från de gulnande löven som sakta dalade mot marken och såg ned på Than där han låg med huvudet i hennes knä. Han såg upp i hennes klarblå ögon och log smått, så att en vass hörntand stack fram.
”Vi kanske inte ska dölja det mycket längre…” Hon besvarade hans leende och strök honom ömt över det svarta håret och vidare över ett luddigt kattöra. Sedan skakade hon på huvudet. ”Min far kommer aldrig acceptera vår kärlek. För honom är du ett monster han hört talas om genom rykten i staden.”
De försjönk i tystnad och lyssnade på vindens sus. Efter en lång stund av tystnad tog Than till orda. ”Jag har en sak jag skulle vilja visa dig.” Han log hemlighetsfullt mot henne och satte sig upp. ”Men du får vänta här så kommer jag strax tillbaka med det.” Han kravlade sig sedan upp på fötter och gick bort mot några buskar. Innan han försvann in mellan dem vände han sig om och log mot henne. Cathy skrattade och lutade sig bakåt så att hon kunde ligga på rygg i gräset. Hon slöt ögonen och började sjunga en sång med falsk stämma.

Ett plågat skrik av smärta fick henne att slå upp ögonen. Genast kom hon upp på fötter och rusade bort mot buskarna där Than försvunnit för en kort stund sedan. ”Than?!” skrek hon, medan paniken stegrades i bröstet. ”Than?!” skrek hon igen och blicken flackade över omgivningen.
”Här borta…” ett svagt svar, fyllt av smärta. Cathy rusade åt det hållet och höll på att snubbla över hans kropp i farten. ”Åh herregud…” Hon slog händerna för munnen och sjönk ned vid hans sida. Gräset var vått av blod och hennes klänning drog genast till sig det, och ändrade färg från ljust blått till blodrött på några sekunder.
Than låg på rygg i gräset. Genom bröstet stack skaftet på en pil fram och han hade slutit en hand kring det i ett lönlöst försök att dra den ur kroppen. Ansiktet var förvridet i en plågad min och han andades ryckigt. Cathy sträckte fram en darrande hand mot honom, som stannade i luften strax ovanför hans kropp.
”Nej…” mumlade hon. Tårarna rann i strida strömmar nedför hennes kinder och underläppen darrade. ”Såja, det är ingen fara. Det bli bara lättare för dig nu.” pressade han fram med stor möda och gav henne ett svagt leende. På några sekunder hade hans ansikte skiftat färg och fått en sjukligt blek nyans.

”Nej! Du får inte dö. Jag klarar inte av det…” snyftade hon fram och strök ömt över hans ansikte, fast handen darrade våldsamt. ”Du kan inte dö, jag gör vad som helst!” pressade hon fram.
”Gör du verkligen vad som helst för att han ska få leva?” En mörk mansröst viskade fram orden. Chockat såg Cathy upp från Thans kropp. Lutad mot ett träd stod en man i en hellång svart kåpa med huvan uppfälld, så att ansiktet låg i mörker. Fast han bara viskade var det som om han talat i normal ton. ”Ja.” svarade hon tvekande. Vem var denne man, och var han att lita på?
”Du kan rädda honom undan döden om du vill. Men är du säker på vem du räddar?” Mannen tog några steg emot dem.
”Såklart jag vet vem han är! Tror du inte att jag ser förbi hans utseende?!” skrek hon förtvivlat. Tårarna glittrade i ögonvrårna innan de föll nedför hennes kinder. ”Säg mig bara hur!”

Mannen stack en hand innanför kåpan och drog långsamt fram en klocka i brons. Sakta dinglade den fram och tillbaka i en kedja i samma material. Klockan påminde om ett större fickur till utseendet och formen. Det som skiljde det från ett vanligt ur var de två bågar i metall som sträckte sig över urtavlan, som saknade siffror, och bara hade en visare. ”Du kan rädda honom med den här. Den fungerar som en fördämning som hindrar att hela din själ eller liv, som man också kan kalla det, strömmar över till honom. Som du kanske förstod är priset att din livstid förkortas. Han kommer att leva på ditt liv, och därför kommer ditt liv att bli kort. Du kommer att lida för alltid. Förstår du vad det innebär?”
Cathy slöt ögonen för en kort stund och skakade sedan våldsamt på huvudet så att det blonda håret piskade henne över ryggen. ”Ja, jag vill!” pressade hon fram mellan de darrande läpparna. Mannen tog de steg som krävdes för att komma fram till henne och hängde sedan kedjan kring hennes hals. Han vek metallbågarna åt sidorna och klockans yttersida gled ut en bit från urtavlan. Det kändes som han lagt en sten på hennes bröst och hon flämtade till. ”Lägg en hand på hans bröst och tala tydligt om att du ingår ett kontrakt med honom.” Han strök henne över huvudet innan han vände sig om och försvann. Hon böjde sig fram över Thans döende kropp och hoppades på ett mirakel. Försiktigt lade hon handen på hans bröst. ”Härmed ingår jag, Cathy Martinez, ett kontrakt med dig, Than.” viskade hon.
Det smärtade till i bröstet och det blev plötsligt tungt att andas. Klockan hade börjat lysa i en lila färg och visaren snurrade snabbt varv efter varv. Hennes blick blev allt suddigare och hon hade svårt att fokusera blicken. Tillsist övergick diset i ett svart mörker.


”Och då sa jag till greven att… Cathy? Lyssnar du på mig?” Hon slog upp ögonen och stirrade rakt in i ett par bistra stormgrå ögon. Hennes fars. Han satt där mitt emot henne vid middagsbordet och skakade uppgivet på huvudet. ”Du är för mycket uppe i det blå nuförtiden, aldrig lyssnar du på vad man har att säga, du bara sitter där och drömmer dig bort…” Fadern fortsatte att mala på, men Cathy slutade att lyssna på en gång.
Gårdagens händelser kändes så avlägsna och hon hade inte ännu kunnat släppa tanken på att det bara var en dröm.
Försiktigt trevade hon i fickan på den långa purpurröda klänningen, och precis som alla gånger tidigare då hon tvekat, kände hon kall metall mot fingrarna. Fickuret. Hittills hade hon haft det i fickan för att inte bli tvungen att berätta att hon sålt sitt liv till mannen de alla ansåg vara ett monster – utan att ens ha träffat honom – men nu ville hon bara bli av med alla hemligheter.
Hon greppade kedjan och drog upp den ur fickan. Med huvudet på sned granskade hon det lilla uret en kort stund innan hon tog upp det och hängde det runt halsen – fullt synligt.
”Vad är det där för skräp?” Hennes far hade genast sett det och rynkade nu misstänksamt på pannan. ”Är det något från den där djävulen!? Se, jag har nog allt hört att du smitit iväg från turer för att träffa den där, men det ska det bli ett slut på nu. Jag kommer ta till alla medel för att hålla dig borta från den där, om jag så ska låsa in dig!” Han hade rest sig upp så att den lilla kulmagen hängde över bordsskivan, och ansiktet var rödflammigt av ilska.
Cathy lade ned gaffeln med en ljudlig smäll. ”Det här är inget skräp, det är både mitt och Thans liv. Så våga inte röra honom om du inte vill skada mig, för om du gör det rinner mitt liv iväg. Han lever nämligen på mitt liv.” Hon spände blicken i honom, där han stod mållös och med munnen lätt öppen. Precis då han tänkte ta till orda sade hon högt. ”Jag är trött på det här. God natt.” och sedan reste hon sig upp och tågade med högburet huvud ut från matsalen.


Cathy vaknade med ett ryck och satte sig upp i sängen. Svetten rann nedför hennes panna och hon flämtade som hon sprungit flera timmar i ett galet tempo. Hon drog med handens baksida över pannan för att torka bort svetten. Varför var hon så andfådd? Hon tyckte själv att hon sovit lugnt fram tills nu.
Ett svagt lila sken från hennes bröst fångade hennes uppmärksamhet. Fickuret som fortfarande hängde kring hennes hals sken svagt och visaren vibrerade våldsamt, som den kämpade för att stå kvar på sin plats. Hon rynkade pannan. Plötsligt insåg hon att det var väldigt tyst i slottet. Trots att det var mitt i natten brukade det alltid vara tjänstefolk som var vakna och rörde sig i slottet. Tjänarna brukade knappt höras, men det var aldrig så tyst som nu. Det var för tyst.
Endast iklädd ett tunt nattlinne av vitt siden smet hon ut i den tomma och mörklagda korridoren. Hennes bara fötter gav inte upphov till eko och hon kunde tassa fram helt tyst mot sin fars sovrum. Desto närmare hon kom rummet utan att möta en endaste tjänare oroade henne, och hennes steg blev allt längre. Korridoren verkade aldrig ta slut.
Då hon rundade ett hörn såg hon att dörren till hennes fars sovrum stod på glänt och att det lyste behagligt därifrån. Hon andades lättad ut och sköt upp dörren. ”Far, vad gör...” längre hann hon inte på meningen innan hennes ord övergick i ett skrik av fasa.

Rummet såg ut som om ett mindre krig hade utspelat sig där, ett helvetets slag. Golvet badade i blod och väggarna var täckta av stänk utav rött. Intrasslad i en omkullvält stol hängde en illa tilltygad människokropp. Död.
Förskräckt och lätt illamående tog hon ett steg bakåt, men ett lätt hasande ljud fick henne att stelna till mitt i steget. Det lät som det kom bakifrån det fallna bordet en bit in i rummet.
Hon höll andan av skräck, samtidigt som det lät igen. Försiktigt tog hon några steg in i rummet. Det var inte länge sedan blodet spillts, det var fortfarande varmt. Hon tog ett djupt andetag och tog sedan några snabba steg framåt. Blodet stänkte upp över hennes bara vader och på den vita nattdressen, och värmen gjorde henne illamående. Hon rundade bordet med några steg och stelnade till när hon kom runt. Munnen var vidöppen, men hon kunde inte andas.

Hennes älskade far med de...