SNÖ

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Snö. Vit som snö. Kall som snö. Blöt som snö.

Innan hade jag inte sett så mycket snö. För där jag bott var det så varmt. Snön fick aldrig en chans att komma dit. Så när jag såg snö för första gången blev jag alldeles stum. Det var som att jag klev in i en annan värld, där allting bara var vitt och vackert. Den fick mig att känna ett slags lugn. Jag ville bara lägga mig där, krypa ner i snön och där var trygg. Snön var inte kall för mig. Visst såg den kall ut, men den ingav ändå någon känsla i mig att vara genomsnäll och bara alldeles perfekt.
Jag kunde sitta i timmar och bara titta på snön. Jag iakttog flingorna som föll ner för skyn och singlade i enskilda banor ner mot marken där alla lade sig på hög. De landade på trädgrenar, fastnade på fönsterkarmar och hustak. Tillslut täckte de allt du kunde se.

Man skulle nog kunna säga att jag var lit e besatt av den. Ibland kunde jag glömma allt annat som jag egentligen behövde tänka på, när jag satt och studerade hur snön bara växte och växte. Och ibland fick snön mig att göra dumma saker. Eller jag ska väl egentligen inte kalla dem för dumma. Så här i efterhand kan man analysera mina handlingar till just dumma, men jag skulle vilja påstå att de bara var icke eftertänkta och en aning okloka. Jag vill inte skylla på snön. Det var inte snöns fel. Det vara bara jag som inte kunde styra mig själv.

En kväll, när den allra första snön hade kommit det året begav jag mig ut på en promenad. Jag ville känna på den och höra hur det knarrade när jag gick på den. Jag hamnade i en park. Lyktstolparna riktade ner sitt ljus mot snön och gjorde så att längs med den lilla utmarkerade promenadstigen som mina fötter följde glittrade snön något ofantligt. Nästan så att det såg ut som att stjärnorna lämnat den mörka himlen och ramlat ner i snön.

Jag satte mig ner på en bänk. Den var hård och kall och inte alls så välkomnande som jag upplevde snön. Långt framme på den upplysta promenadstigen såg jag några mörka figurer gå mot mig. De var säkert också ute och beundrade snön, likt mig. Ju närmare de kom, desto mer växte en känsla inom mig att jag borde springa därifrån. Fort. Men det var som att jag var fastspänd på den hemska bänken. Det var något som ville att jag skulle stanna kvar där.

Snart skulle den närmsta gatlyktan lysa upp de skrämmande människornas ansikten. Jag tittade ner i snön och önskade att den kunde rädda mig. Sedan hörde jag en dov mansröst. Jag förstod inte vad den sa. Jag vågade inte titta upp. Jag såg bara fötterna. De stod framför mig nu. Rösten fortsatte att ljuda fram ord som inte fanns i mitt vokabulär. Jag förstod inte. Någon tog tag i mig. Jag rycktes framåt, upp från bänken. Jag vågade fortfarande inte se. Plötsligt föll allting på plats. Jag inkräktade på deras snö. De ville att jag skulle ge mig av. Jag försökte ta mig loss, men jag satt fast. Så fick jag syn på en knoge som ven genom luften mot mitt huvud. Jag hann precis ducka. Men de var så många. Det var som att det misslyckade försöket till slag blev startskottet för dem allihop att börja med det där hemska. Allting gick så fort. Jag hann inte se. Jag bara kände. Jag kände hur någon träffade min käke och hur någon slet i mitt hår. Jag hörde hur de skrattade och hur de skrek samtidigt. Jag kände smaken av tårar och blod i munnen.
Jag ville till snön. Jag ville att snön skulle rädda mig. För ett ögonblick såg jag en kvinna i ögonvrån. Hon stod där. Hon studerade. Hon beundrade. Precis som jag brukade göra med snön. Plötsligt tog jag all kraft som fanns kvar i min kropp oh slängde mig i snön, samtidigt som jag önskade att den kunde göra mig osynlig. Jag skrek. Jag skrek till kvinnan. Jag ville att hon skulle hjälpa mig. Det gjorde så ont. För de fortsatte bara. Snön räddade mig inte. De såg mig fortfarande. Snön dämpade inte min smärta. Jag som litade på snön.
Kvinnan stod där. Hon såg hur blodet rann ifrån min kropp. Hon såg hur snön förvandlades ifrån vacke...