Filmrecension: Elephant av Gus van Sant

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Detta var andra gången jag såg “Elephant” och jag tyckte faktiskt den var bättre nu än första gången. Jag tycker filmen är väldigt behaglig att titta på även fast man genom hela filmen känner den där tryckande känslan av att det kommer hända någonting hemskt.
En av anledningarna till varför jag tycker det är en väldigt bra film beror på att människorna som spelar i den gestaltar karaktärerna så himla naturligt!
Inget är tillgjort framför kameran, vissa repliker hör man knappt för att dom pratar i samma tonläge och nyansnivå som vi gör i verkliga livet.
Hela filmen känns väldigt ”oamerikansk” även fast det i allra högsta grad utspelar sig i en väldigt amerikansk miljö.

KARAKTÄRER
Första gången jag såg filmen trodde jag att det var John som var den mobbade personen som tillslut skulle få fnatt och gå runt och skjuta folk. Detta berodde nog på att filmen inleddes med att man fick se Johns relation till sin pappa, hans pappa är berusad så John blir tvungen att ta ansvar över honom. På grund av detta verkar det som om John är barnet med den dåliga uppväxten och familjeproblem.
Efter att ha sett filmen märker man tydligt att oavsett vilken bakgrund en person har så ska man inte döma någons beteende, man kan såklart ha stora problem med en alldeles fläckfri omgivning och familj.
Jag uppfattar John som ”den goda” i dramat. Han visar känslor, t.ex. när han gråter efter situationen med hans pappa, han reagerar på vad andra gör och man får lära känna honom på ett sätt som man inte gör med många av dom andra karaktärerna – mycket p.g.a. att man får en glimt av vad han går igenom utanför skolan.

Elias verkar vara en likadan person som John, en av de ”goda”, fast med vissa nedskärningar. Jag hittar inga bättre ord som beskriver karaktären Elias än ordet neutral… Han verkar inte vara överdriven eller mer åt något håll. Han är en vanlig kille som är artig när man ska vara artig, är varken mobbad eller överpopulär och har inget som tydligt visar att världen är emot honom på något sätt. Man får heller ingen närmare vy över hur han har det utanför skolan eller vad han känner. Jag tycker om Elias för att det känns som om hans karaktär är en sådan som publiken alltid tänker på som ”nej men, han klarar sig nog…”, sen blir det världens kontrast av att han blir dödad, det uppmärksammas inte ens! Han bara… dör, försvinner och så är hans lilla historia i filmen slut. Inget storslaget blod som sprutar eller skvätter, inget sista amerikanskt ord eller ens ett fint, uttonat avslut på hans karaktär.

Michelle är den mobbade och utsatta personen i filmen, vilket är rätt så uppenbart. Hon blir baktalad i omklädningsrummet och pratar inte alls mkt i filmen.
Jag tyckte synd om henne och tänkte nog mest hela tiden att hon skulle falla offer för dramat, det känns som om hon är den som representerar de människor på Columbine som var helt oskyldiga och ändå miste livet. Jag tror att det var en av anledningarna till varför dom tog med den karaktären.


Första gången när man följde Nathan så trodde jag faktiskt att det var han som skulle försöka spela ”hjälten”. När den överamerikanska tjejtrion tycker han är ”…so cute…” reagerar han inte på ett sätt som stämmer överens med resten av de populära ”har-allt killarna” i övriga mainstreem-filmer, han är inte självgod och tycker inte att han verkligen ÄR den snyggaste i hela världen. När det sedan var dags för han och hans flickvän att dö i kylrummet, genom att bli skjutna av Alex, fick jag en känsla av att Nathan, trots allt, varit en del av all mobbning eller nertryckelse som Alex och Eric fått utstå. Nathan är snäll mot dom som han vill va snäll mot men rätt så elak bakom masken. Alex och Eric pratar ju om vart sportkillarna (som Nathan ”tillhör”) håller till på skolan innan de börjar skjuta, det är kanske en liten typ av plantering till varför de vill att Nathan ska dö…
(Ofta i typiskt amerikanska filmer är det ju de populära sportkillarna som trycker ner och mobbar värst).

Alex och Eric är mördarna i filmen eller de psykiskt rubbade ungdomarna kanske man ska kalla det. (?) Jag fick först känslan av att Eric var den ”onda” av de två, antagligen mest p.g.a. att han inte var i skolan och att man inte alls fick se eller förstå sig på vad han var för en figur. Det enda han gjorde som han gjorde själv var att spela våldspel och det verkar ju onekligen lite ont jämfört med att spela piano som Alex gjorde.
Jag tyckte att han verkade vara den som brann mest för uppgiften och att Alex bara var en stackars människa som hade blivit nerdragen p.g.a. påpressning. Detta trodde jag blint på ända fram tills att de fick sina vapen hemskickade…
Då blev det nästan en läskig kontrast i Alexs karaktär, han blev helt omvänd kändes det som, då förstod man att både Alex och Eric befann sig på samma psykiska plan.
Man märker att de som har gjort filmen ändå har velat göra Alex till den mer mänsklige och mindre abstrakta personen av de två ungdomarna. Man får t.ex. följa med honom hem i hans hus, se hans rum och se att han spelar piano. Det där med att dom skulle vara homosexuella förstod jag inte riktigt, det kanske bara skulle visa att dom var ännu mer utanför samhällets ramar än vad som redan hade framträtt (?).

Benny. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Benny. Har ingen riktigt uppfattning om honom förutom att han ska försöka vara ”hjälten” men blir bara skjuten som vem som helst, hans liv spelar ingen större roll än någon annans för mördarna. Jag vet inte om Benny fanns i verkligheten, men OM det var så antar jag att man kanske ville visa att någon i alla fall försökte stoppa massmordet.

De vuxna i filmen beskrivs väldigt opersonligt, neutralt och kallt, tycker jag.
Det är rätt bra för det tar inte fokuset ifrån personerna som man verkligen ska ha fokus på. Några exempel är: Receptionisten på kontoret, mattanterna och Alex mamma.
Några vuxna som man får se och uppfatta lite mer av är Homo & Hetero läraren, Mr. Luca (?) och Johns pappa.
Man förstår att läraren är en bra, förstående lärare, att Mr. Luca är den stränga människan som alla fruktar och att Johns pappa är alkoholist men snäll innerst inne. Lite mer personligt alltså  .


MILJÖER
Skolmiljön beskrivs som en steril plats. Det kändes mest som ett fängelse hela filmen igenom, förutom vissa rum - t.ex. det rummet där John gråter i början av filmen.
Korridorerna är inte fyllda med skåp som i mainstreem-filmerna och det är knappt inget prat eller skratt i bakgrunden. Det känns nedstämt men ändå väldigt rofyllt, det är stora fönster som släpper in ljus och det är fint väder ute. Det känns verkligen som ”lugnet före stormen”.

Den enda hemmamiljön man verkligen får se är hemma hos Alex och då får man se hans rum och deras middagsbord. Jag tyckte det verkade vara ett helt vanlig hemmiljö, inte skrämmande på något sätt, som det ofta vill vara hemma hos andra ”mördare” i andra filmer.
Johns hemmiljö får man inte se, bara bilscenen. Bara det säger väl rätt så mycket om hur han verkar ha det hemma.


FILMENS FORM

Bild
Jag tycker verkligen om att titta på den här filmen. Den är, som jag skrev i början, väldigt behaglig att titta på. Kameravinklarna är speciella och i den här filmen vågar man verkligen ha långa klipp! I början tyckte jag att man blev trött av det, men man vande sig efter ett tag. (Man är ju så van vid att allt ska gå så snabbt hela tiden).
Min favoritscen i hela filmen är när John kör sin pappa. De har en dialog, man ser pappan men bara lite av Johns sida. Man har struntat i att skifta över eller att ha b...