Dantes helvete

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den italienske författarens Dante Alighieris namn blev ett med sitt mästarverks mest kända del Inferno (Helvetet). Den gudomliga komedin (Divina Commedia) är ett epos som publicerades 1317-1320 och berättar om en fiktiv resa igenom Helvetet och Skärselden (Purgatorio) till Paradiset (Paradiso). Huvudpersonen, som är Dante själv, får vägledning och sällskap av hemlandets nationalpoet Vergilius, dessutom träffar han flera historiska personer under vandringen i de dödas världar.
Helvetets port öppnar sig under den heliga staden Jerusalem och det är de lata och likgiltiga, som står vid den, eftersom de inte ens förtjänar att få bli insläppta. Dante framställer Helvetet som en tratt med nio cirklar; ju djupare de ligger, desto större straff medför de och desto trängre är de, på grund av att antalet syndare minskar. Längst nere befinner sig Lucifer. De döda människornas själar hamnar i kretsarna beroende på synder, de har begått mot de gudomliga och naturliga lagarna. De får nakna låtsaskroppar för att kunna lida sina straff fram till den sista domens dag, när den verkliga kroppen ska uppstå och förenas med själen och kvalen blir uppfyllda i den eviga förbannelsen.
Dante värderar synderna och bestämmer straffen enligt en teologisk mätare, vilket var självklart i medeltiden, då religionen och den katolska kyrkan hade den största makten över tankevärlden. Därför skildrar domarna om den eviga frälsningen eller straffen de dåvarande stränga dogmerna. Emellertid är berättaren själv en människa, som erkänner Guds visdom och rättighet, och att straffen är rättvisa. Dock väcks ofta förvåning, djupt deltagande och ärlig medkänsla i hans hjärta, när han ser det oändliga lidandet. I mänskliga ögon förtjänar inte alla syndare sina straff, ty med tanke på vissa omständigheter var det som de straffas för, inte deras fel; men det finns ingen befrielse. Till och med det minsta brottet straffas hårt efter döden, predikade kristendomen, och Dante varnar med skrämmande beskrivningar för den gränslösa smärtan för alla synder.
Kretsarna kan delas i tre klasser. Den första är obeständighetens klass, som omfattar den andra, tredje, fjärde och femte cirkeln; den andra är våldets med den sjunde cirkeln och den tredje är bedrägeriets och förräderiets klass, som inkluderar de sista två cirklarna.
I den första kretsen hamnar de okristna, det vill säga de, som inte är följare till den enda äkta religionen, den kristna tron, och alla som var födda före Jesus. De måste leva ett liv, som liknar det jordliga livet, för evigt.
I den andra kretsen straffas de, som var omättliga i kärleken och i dess sensualitet och de blåser omkring av en häftig storm. Här träffar vi Paolo och Francesca, vilka förälskade sig i varandra, trots att Francescas make var Paolos bror. Maken dödade dem när han fick veta om deras förhållande.
I den tredje kretsen står de som inte kände till gränser i festandet, ätandet och drickandet, i stinkande gyttja. De piskas av iskallt och smutsigt regn, hagel blandat med snö och slits sönder av Cerberus, som är ett hundliknande odjur med tre huvuden.
Den fjärde kretsen är en röra av giriga och lösaktiga människor. Dess ansikten blev förfulade av sina odugliga liv. De tvingas rulla tyngder medan de stöter mot varandra hela tiden och skriker ”Skäms, slösarusling!” respektive ”Vet hut, du snåljåp utan gräns och ände!”
Den femte kretsen är ett träsk, som Dante och Vergilius åker båt över. De högmodiga, grova och arga rasar där och slåss i smutsen som grisar.
Kretsarna från och med den sjätte kretsen ligger i Dis stad. Här kommer först kättarnas cirkel. De brydde sig inte om sina själar och levde utan tro, därför måste de brinna i öppna gravar för evigt.
Den sjunde kretsen består av tre ringar, vilka de våldsamma placeras i, beroende vem de begick brott mot. De som skadade andra människor kokas i blod, en av dem är Attila, hunnerkungen; medan de som begick självmord eller skadade sina egendomar växer fast i träd och anfalls av harpyor. De som hädade Gud eller levde i onaturlig vällust (Sodoma) samt ockraren (Caorsa) vandrar i ett evigt eldregn.
Den åttonde kretsen har tio brinnande avdelningar för kopplare, smickrare, prånglare, som utnyttjade tron, spåmän, bestickare, hycklare, tjuvar, falska rådgivare, förfalskare och de, som uppammade tvister. Kaifas lider på korset för att ha uppmanat Pilatus att korsfästa Jesus; Mohammed straffas här för att ha orsakat splittring i kyrkan och Odysseus som ond rådgivare vid Troja.
De mest kallblodiga förrädarna knäar i sista kretsens frusna sjö. Landsförrädarna till midjan, förrädarna till sina gäster till halsen och förrädarna till sina mästare är helt infrysta. I mitten tuggar Lucifer på Judas, Brutus och Cassius, vilka begick historiens grymmaste förräderi.
Sju hundra år senare är det inte många som fruktar Guds dom. Enligt en undersökning säger sig bara 33 procent av världens befolkning vara kristna och jag är säker på att inte alla av dem verkligen tror på helvetets och paradisets existens och följer de tio budorden. Religionen verkar ha blivit en tradition med olika ceremonier, dock saknas den äkta tron i hjärtan. Gudsdyrkan, heder och ära var viktigast under medeltiden, dock förbleknar de i dagens alltmer jäktade värld.
Våra moraliska värderingar byggs på den statliga lagen, vilken försäkrar ordning och fred i samhället och lämnar ett stort utrymme för det individuella, mänskliga förståendet, där medkänslan gör bedömandet mildare. Det är svårt att spela domare själv, dessutom bör man vara försiktig med att döma andra, om man inte vill hamna i hycklarens avdelning i fall Dante hade rätt.
Det tycks inte vara något fel på att vara okristen eller ateist. Det är inget brott att vara omättlig eller homosexuell, spåman eller smickrare. Självmördaren bedöms inte längre utan väcker medlidande. Även prostitution accepteras i stora delar av världen. Att orsaka ekonomisk förlust räknas som b...