Mitt barndomsminne

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en basardag på landet. En måndag. Morbror var så vänlig att låta mig följa med honom. Det dröjde inte länge innan man på torget fick veta att vi var på semesterbesök från huvudstaden. Syns det på oss, sa morbror. Man hälsade oss välkomna. Ställde frågor om allt mellan himmel och jord. De flesta visste mycket mer än vi, erkände morbror.

Man bjöd gärna på vad som staden var berömd för – grönt te, melon och mandel. Den lilla staden hade alltid varit känd för sin gästvänlighet. Det som lockade unga män från huvudstaden var dock något helt annat. Folk var inte så stränga eller strikt religiösa, sades det och det, i första hand, tack vare påverkan från ex-Sovjetunionen, som låg bortom den närliggande Oxusfloden.

Många flickor och unga kvinnor flanerade fram och tillbaka. Alla hade, som bruk var i landet, chdari på sig. Man såg inte deras ansikten. Men morbrors örnaktigt genomträngande blick upptäckte, genom nätet som flickorna såg världen igenom, att några hade hypnotiserande ögon.

Efter ett tags promenad, upptäckte morbror att två flickor ständigt tittade i smyg på oss, eller för att vara noggrann, på honom. Chdariernas färg och modell visade att flickorna var unga och tillhörde någon rik familj. Morbror var i blomman av sin ungdom. Tabubrytaren var titeln han gärna ville bli refererad till.

Han bestämde att vi skulle följa efter flickorna. "I krig och kärlet är allt ju tillåtet." Kosta vad det kosta ville. Jag var så rädd men det hindrade inte morbror från sitt äventyr. Vi följde efter flickorna, och morbror fortsatte med att använda sig av romantiska ord och fraser om flickornas gasellvackra ögon, deras gångsätt och chdarihöljda kroppar.

Utan att titta bakåt på oss, fortsatte flickorna (med) sin promenad. De hördes prata med varandra och skratta, antagligen om morbrors komplimanger. När vi var ensamma på en gata i ett bebott område, gjorde morbror den farligaste vädjan. Han bad dem att lyfta upp sina slöjor och visa honom sina änglaaktiga ansikten.

– Visar vi honom våra ansikten, kommer han att dö av ånger och bedrövelse, skröt den ena flickan till den andra högt nog att höras.
– Menar du att vi är så fulla, undrade den andra.
– Kanske, yttrade den första.
– Kanske du men inte jag, utbrast den andra.

Vi fortsatte (med) att följa efter dem, tills vi kom till en helt tom gata. Plötsligt stannade de två "vackra" och vände sig mot oss. Jag gömde mig bakom morbror.
– Är du säker på att du inte kommer att ångra dig om vad du ber oss om, ville den ena försäkra sig och fortsatte: Förresten, vad skall du göra med våra ansikten?
– Jag är inte någon kannibal. Jag ville bara se om det är sant, det som sägas om er skönhet.

Jag tog mod till mig och tittade på flickorna, gömd bakom morbror.

Efter en ganska lång, men vänlig, meningsutbyte/ordbyte lyckades morbror övertala dem att lyfta sina slöjor.