Riket av glas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Om du reser långt, långt bort – längre än vad du någonsin rest förut. Om du tar dig förbi de hetaste öknarna, de fuktigaste regnskogarna, de kyligaste polerna och de kargaste bergskedjorna kan du med lite tur komma fram till landet Duplexia. Ett land helt gjort i glas som inte är välbekant för många, landet har dock alltid funnits där, bara man letar tillräckligt noga. Vår färd ska dock fortsätta en liten bit till, till kärnan av Duplexia. Där finner vi Kristallstaden, den vackraste staden i världen. Med träd som har trädkronor av sköraste glasflingor, bäckar och dammar av porlande kristaller av samma storlek som sandkorn, gator av frostat glas, blommor i olika färgade nyanser som lyser vackrare än något annat du sett när solen bryts i glaset. Ur träden hänger bär av diamanter och när det regnar singlar det ned små, små flingor av lent glas. Kristallstaden är sannerligen det vackraste du kan skåda i detta jordeliv, eller det brukade i alla fall vara det…

Ända tills den dagen för tusentals år sedan då stadens skörhet förbrukades och stjärnorna slutade lysa så klart på himlavalvet. Ett plötsligt lufttryck uppstod och trycket blev så hårt att glaset krossades. Överallt i staden sprängdes glaset i miljarders bitar. Folk blev blinda av glassplitter i ögonen, döva av skärvor i öronen, hela kroppar revs upp och blev till en enda stor skråma. Det var dock endast de som vistats ute som skadades då husen hade ett skyddande lager över sig – det ända glaset som klarade sig var byggnaderna. Därför var det många som klarade sig undan de störtande skärvorna. Ändå skar alla upp fötterna på splittret när de väl vågade sig ut. Det spelade ingen roll hur tjocka sulor deras skor hade, glaset trängde ändå in i märgen på fötterna. Folket var förfärade och sökte efter ett svar på vad som hänt deras vackra stad. Svaret fann de utanför stadsgränsen där en gammal man satt ovanpå muren och blickade ner på dem.
Så började mannen berätta…

En prins från underjorden hade hört talas om den oerhörda skönheten, prinsessan Skärvstoft. Detta var självklart dottern till kungen av Duplexia, som hade sitt slott i Kristallstaden. Hennes skönhet gick inte att beskriva med ord och gjorde prinsen galen av kärlek. En dag, när solen nästan stod högst upp på den skinande himlen, besökte han därför slottet för att förklara sin kärlek och ta henne med hem till underjorden. Men den vackra prinsessan hade lovat bort sitt hjärta till någon annan och vägrade acceptera hans kärlek, något som gjorde honom vansinnig. Han varnade henne för konsekvenserna av sitt nekande men hon stod fast vid sitt beslut.
Förvriden av vrede vände han sig om och lade en förbannelse över henne och hela staden. Samtidigt som solen ställde sig mitt på himlen spärrades prinsessan in i en glaskupa och resten av staden sprack. Prinsessan spärrade upp ögonen av rädsla innan hon handlöst föll ner i glaskupan. Glaskupan var gjord av starkaste glas och var näst intill okrossbart. Först när någon lyckades ta sig in i kupan skulle staden återgå till sin forna form och skönhet.

Folket ville genast ta sig in i kupan och många män försökte men inget verkade fungera. En efter en förbrukades alla män i staden. Ryktet spred sig över hela riket men till ingen nytta. Kupan förblev intakt och staden i spillror. Det visade sig att invånarna i Duplexia själva är för sköra för att kunna förstöra glaskupan, först när en person från ett land gjort av jord, sten och vatten kom skulle förbannelsen hävas. Lågan släcktes hos folket då ingen utomstående mä...