När Skuggor Dansar

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ett grått rum. Ett tomt rum. Ett rum där allt hopp, om det nu en gång funnits, har kvävts av hat och apati. Upprivna tankar hänger kvar i luften, andas och lever. Väggarna är mjuka, oändligt täckta av stora kuddar som troligen var vita från början, men som, likt allt annat här, solkats ned av all förtvivlan.
Det är alltså här de har satt mig. Bara tillfälligt dock. Isoleringen är för dem som inte sköter sig. Men det var ju inte mitt fel. Korkade Edriel vägrade sluta upp med att sjunga samma eviga sång om och om igen. Hon bara sitter där på en stol, blickar ut genom fönstret, och jämrar någon fånig visa tills hon inte längre bryr sig om tonerna, utan bara pressar fram en entonig ramsa. Jag stod inte ut, utan började skrikande rusa mot henne med min 600-sidiga bok i högsta hugg.
Men jag hann aldrig se den slå ned i hennes tjocka skalle, för efter bara några steg kände jag två händer ta ett smärtsamt hårt grepp om mina armar, och innan jag visste ordet av satt jag här. Igen.
Jag fryser om fötterna, för mina sockor sparkade jag av mig medan jag kämpade för att komma loss från vaktens stenhårda labbar. Undrar hur länge jag behöver sitta här. Ser de inte att jag har lugnat mig?
Jag reser mig mödosamt upp från min uppvärmda plats och går fram till dörren. Tårna ger nästan vika när jag försöker ställa mig på dem för att nå upp till det minimala fönstret ut mot korridoren. Ingen där. En plötslig känsla av rädsla och ensamhet stormar upp inom mig med sådan kraft att mina ögon börjar tåras och jag blir tvungen att gå och sätta mig igen. Jag sitter och vaggar och känner mig som en frusen, övergiven strykarhund som inte längre minns hur det känns att bli klappad och älskad. Paniken stiger tillsammans med ljudet av mina rossliga andetag. Tänk om de har glömt mig? Tänk om de inte minns att jag sitter här förrän jag svultit ihjäl och mitt kött har börjat ruttna?
Var är mina sockor? Mina naglar river våldsamt och okontrollerat över de ärrtäckta låren, river upp sår för att släppa ut de tankar som blivit för uppsvällda för att få plats i min kropp.
Till slut faller jag ihop till en hopplös liten benig hög i rummets hörn, skakandes av gråt och inbillad kyla.
Hur kunde jag hamna här? Jag har upprepat historien så många gånger för mig själv, att jag inte längre är säker på hur mycket av det som vävts in av min egen fantasi. Så många pusselbitar har halkat omkring planlöst genom åren, och ibland undrar jag nästan om något av det är verkligt över huvudtaget.


Allt började år 1992 i Birmingham. Jag och min bästa vän Adele, som jag hade känt sedan barnsben, gick längs Birminghams gator och tittade i affärer och roade oss, för att fira att Adele blivit anställd på en reklambyrå. Vi var båda tjugoett fyllda och allt var som i en saga, så perfekt kändes tillvaron just den dagen.
Jag skrattade åt ett skämt Adele berättat om sin nya kollega och kastade en blick in genom fönstret på Café Amsterdam, och plötsligt knöt det sig i magen på mig.
Han satt där inne och blickade drömmande ut mot parken, log ett litet snett leende när han fick syn på mig, och gjorde en knappt märkbar nickning med huvudet som hälsning. Trots att jag aldrig hade sett människan förut kändes det som om jag visste precis vem han var. Han hade sådana genomträngande gröna ögon, långa mörka ögonfransar och korpsvart rufsigt hår. Han satt vid ett bord och stödde huvudet mot handen och jag kunde se att han jobbade där, för han hade en namnbricka fäst på skjortfickan.
Mer än så hann inte hända, för just då grep Adele tag i min arm, sa något om “bio” och släpade iväg med mig. Resten av dagen flöt förbi som i en dimma. Allt jag kunde tänka på var mannen i fönstret.

Inte utan att känna mig smått patetisk gick jag tillbaka till fiket redan nästa dag, i hopp om att stöta på honom. Jag beställde en espresso, satte mig vid samma bord där han hade suttit dagen innan, och betraktade en gammal dam som vaggade fram över gatan med sin terrier i kopplet. Två koppar ställdes ned framför mig och jag tittade förvånat på armen som ställt ned dem, precis i färd med att säga att “jag beställde bara en”, när jag såg upp på personen som armen tillhörde.
Detta var ett sådant klassiskt filmögonblick att jag väl knappast behöver berätta vem det var.
“Vill du ha sällskap?” frågade han leende och blinkade med sina långa ögonfransar.
Jag kände hur kinderna hettade till, men jag tog mig snabbt samman och log mot honom och sa:
“Absolut, det finns väl inget tråkigare än att fika ensam.” Så han slog sig ned på stolen mittemot.
“Jag heter William”
“Jag ser det” sade jag och såg på hans namnskylt. “Mary” sade jag sedan. Han tog av namnbrickan och förklarade att han hade slutat för dagen. Jag minns inte vad vi sedan pratade om, eftersom det enda som betydde något var att jag satt där med honom, och jag visste att han skulle förändra mitt liv.
Hur som helst ledde vårt småprat till långa skrattfyllda diskussioner, och inte ens när caféet stängde ville någon av oss gå hem. Men han följde mig ändå en bit på vägen och innan vi skildes åt bestämde vi att vi skulle träffas nästa dag också. Jag kommer aldrig att glömma den där överväldigande känslan att verkligen höra ihop med någon man just mött.
Efter att ha spenderat några dagar tillsammans presenterade jag honom för Adele. De blev, till min stora lycka, enastående bra vänner och följande månader var nästan löjligt romantisk-komediperfekta.
Vi blev det idealiska paret, som rörde oss i våra idealiska vänkretsar, och till slut flyttade ihop i en idealisk 2: a i centrala Birmingham. Livet lekte, och jag minns med bitterhet hur allt tog slut den där ödesdigra septembernatten för så länge sedan.

Jag och Will hade varit på fest hos några vänner i Wakefield. Jag blev förvånad över den stora mängden alkohol han drack under kvällen, eftersom han aldrig visat några problem med alkohol förut.
När festen led mot sitt slut var han totalförändrad och jag hatade djupt den obehagliga känslan att inte känna igen honom. Trots att han säkert hade fått i sig ungefär två hela vinflaskor sammanlagt, insisterade han på att vi skulle köra hem till Birmingham på en gång, istället för att övernatta hos våra vänner, som planerat.
Han vägrade lyssna när jag försökte få honom att förstå att vi båda druckit för mycket för att köra, och han slet ilsket bilnycklarna ur min hand och sade till mig att sätta mig i bilen.
Vad kunde jag göra? Åkte jag inte med skulle han åka själv, somna vid ratten och i värsta fall dö.

Efter någon timme i bilen hördes ideligen utmattade gäspningar från både mig och Will, men han vägrade fortfarande ge med sig när jag erbjöd mig att köra. Just som jag satt där och tänkte på hur mycket det sved i ögonen, och att jag hoppades att vi skulle klara resan helskinnade, uppenbarade sig ett par glödande strålkastare på vägen. Jag slängde en snabb blick åt sidan och insåg med en isande fasa att Will höll på att somna. I samma sekund som jag skrek Wills namn, förstod jag också att dessa strålkastare tillhörde en långtradare som stormade fram mot oss i samma fil. Jag försökte greppa ratten, men visste att det var för sent. Det sista jag kommer ihåg var en öronbedövande smäll och flammor som slickade motorhuven.
Jag fick berättat för mig senare att vi fördes till sjukhus, och att de behöll Will över natten eftersom han fick hjärnskakning och en bruten arm, medan jag låg i koma i drygt en och en halv månad.
När jag vaknade upp tog det en lång stund innan jag äntligen kunde pussla ihop vad som hade hänt, och var jag befann mig. Tystnaden i det där bleka, känslokalla rummet skrämde mig och jag längtade starkt efter att få se ett bekant ansikte. Hur länge hade jag legat där egentligen? Och var var Will? Var han skadad? ... Död?
Jag var säker på att jag fullkomligt skulle gå sönder av rädsla, när plötsligt en man i vit rock lunkade in i mitt rum. Han stannade upp när han fick syn på mig, ytterst förvånad över att jag var vid medvetande. Han började tala, men jag lyssnade inte, bara iakttog hans mun som rörde sig och dubbelhakan som guppade så egendomligt i takt. Han höll upp pekfingret, tecknade åt mig att vänta, sedan försvann han.
Innan jag ens hade hunnit bli särskilt förvirrad kom han tillbaks, med Will i släptåg. En vind av lättnad svepte genom mitt inre och jag flög upp ur sängen för att omfamna honom, trots smärtan från nålarna i mina armar.

De ville att jag skulle stanna på sjukhuset några dagar till, och sista dagen kom en läkare in till mitt rum, som jag inte hade sett förut. Han tog lång tid på sig, men till sist satte han sig ned, harklade sig och berättade det som så hänsynslöst skulle komma att förändra mitt liv.

G-krafterna min kropp utsatts för under kraschen hade resulterat i att en extremt liten del av min främre hjärna tagit skada. Liten, men definitivt inte oviktig.
Följderna av skadan skulle bli att jag kunde få våldsamma känsloutbrott, bli psykiskt försvagad, och inte kunna tänka rationellt vid påfrestande tillfällen. Jag fick också veta att ett oroväckande stort antal människor med skador liknande min, snabbt hade utvecklat sitt beteende vidare, till en form av schizofreni.
Livrädd. Panikslagen. Förtvivlat maktlös och förstörd. Hur kan man sätta ord på känslan man får vid ett sådant besked? Med hela min varelse ville jag gripa tag om något, vad som helst, och trasa sönder det, mörda och lemlästa, för få känna att det faktiskt fanns något i min närhet som var lika sönder som jag.
Det var Wills fel. En motbjudande stöt av hat ven genom min kropp. Jag älskade honom fortfarande. Självklart. Men det var hans fel.
Läkaren erbjöd mig hjälp, i form av terapi, behandlingar, allt som skulle behövas för att lära mig leva med mitt ”handikapp”. Jag vägrade. Jag var ingen psykopat, och det skulle jag inte bli heller. Jag behövde inte hjälp från någon.

Jag avskydde sättet på vilket allt såg så vanligt ut, när hela min tillvaro höll på att rasa ihop till ett bottenlöst gap. Som om inget, eller ingen, ens påverkades av det som var så avgörande för hela mitt fortsatta liv.
En obetydlig bagatell. Will då? Vad tänkte han? Skulle han lämna mig nu när allt gått så snett att inget gick att laga? Jag försökte förneka känslan av ensamhet som frostade mitt inre varje gång jag, utan resultat, försökte föra ett samtal med honom. Han hade blivit så outhärdligt tyst.
Adele var inte heller längre den person jag mindes, hon undvek noggrant att se mig i ögonen och jag antar att hon trodde att hon var bra på att dölja det.
Jag föll allt djupare i min emotionella avgrund, förmodligen för att jag tillät mig själv göra det. Ju djupare jag kom, desto mer började jag känna av symptomen som läkaren hade talat om. Det hela började uppenbara sig som panikattacker, och allt eftersom tiden gick fick jag svårare att kontrollera mina utbrott och impulser. Jag antar att man kan uttrycka det så att alla de känslor jag kände, förstärktes till tusen.
Jag blev inte arg, jag blev vansinnig; jag blev inte ledsen, utan otröstlig.
Samtidigt som mitt tillstånd förvärrades kände jag verkligheten långsamt glida ifrån mig, och Will och Adele ta avstånd, medan jag var totalt oförmögen att göra något åt det.

Will och jag försökte ändå att låtsas som om allt fortsatte som vanligt. Vi intalade oss själva att inget egentligen hade förändrats, vilket såklart bara gjorde allting ännu värre, hur mycket vi än förnekade det.
Månaderna kom och gick, och vid det här laget hade Will börjat lära sig hur man undvek att uppröra mig. Eftersom det betydde att han lät bli att prata med mig över huvudtaget, fortsatte den onda cirkeln i sin eviga bana.
Jag var ensam för att ingen ville låtsas att jag fanns, på grund av att mina sammanbrott ökade i takt med att jag blev allt ensammare.
Längtan efter att allt skulle bli som det en gång varit blev desperat. Om Adele och Will bara ville prata med mig igen, erkänna att jag fortfarande var verklig. Jag avskydde den jag hade blivit, och det var som om jag betraktade mig själv uppifrån varje gång jag bröt ihop, såg ned på den lilla ynkliga varelsen och suckade uppgivet. Vem var den här människan? Vad gjorde hon i livet som en gång varit mitt?
Jag mindes ofta vad läkaren hade sagt om behandling, men det vore att erkänna något som jag inte ville kännas vid. Jag var inte galen. Såhär med facit i hand, undrar jag hur allt hade blivit om jag handlat annorlunda.

Will lämnade lägenheten i vanlig ordning för att gå till jobbet en tisdagsmorgon och ropade att han skulle bli sen, eftersom han skulle till gymmet efteråt. Det visste jag redan, jag hade sett när han packade träningsbagen. Dörren slog igen.
Jag hade börjat tycka om att vara ensam hemma, eftersom jag inte behövde dölja mina tankar för någon. Det hade blivit värre, men jag gjorde allt jag kunde för att undvika att Will skulle få veta.
Tankarna började bli svårare att hantera.
Oemotståndliga impulser ville tvinga mig att utagera all sorg och bitterhet jag känt i hela mitt liv, beordrade mig att försöka hämnas, och jag fick kämpa med varenda cell i min kropp för att stå emot.

På kvällen gick jag in i sovrummet för att hämta en bok, när jag fick syn på Wills träningskort som låg på bordet. Jag föreställde mig hur Will stod i receptionen och letade febrilt efter kortet, och bestämde mig för att åka och lämna det till honom, eftersom jag ändå inte hade något att göra.

När jag kommit fram till gymmet hade mörkret redan börjat lägga sig över Birmingham. Jag gick in genom dörren och ställde mig i receptionen och såg mig omkring. Jaha… och nu? Precis när jag skulle sätta mig på en stol för att spana efter Will slängde jag en blick in genom fönstret till cafeterian. Först kunde jag inte förstå vad det var jag såg, men sedan slog mig sanningen med sådan intensitet att andan flög ur mig och jag stapplade baklänges. Will satt vid ett bord mitt i salen, med Adele mittemot. Och de kysstes. De kysstes...
Ingen vänskaplig kyss. Nej, en kärleksfull kyss som viskade om ett löfte. Att det bara fanns de två i hela världen. Ingen Mary. Mary finns inte.

Jag höll på att brinna upp inifrån. Hatet som vällde upp inom mig kunde inte jämföras med något jag tidigare känt. Samtidigt kände jag gråten i halsen och hela min kropp värkte av sorg.
Jag lät vreden ta min kropp i besittning, tog tag i den stol som stod framför mig och kastade den mot fönstret med all min kraft. Ett öronbedövande ljud av glas som krossades och föll till golvet nådde mina öron. Några kvinnor skrek. Världen hade stannat upp och allas blickar var vända mot mig. Förskräckelsen i Wills och Adeles ögon kände inga gränser, liksom mitt ursinne. Jag tog upp en glasskärva från golvet och skar ett djupt snitt i fingret. Den röda vätskan rann nedför armen när jag långsamt vände mig mot väggen och skrev ”DÖ” med stora, blodiga bokstäver.

Bilen ven fram i säkert nittio km/h hela vägen hem, där jag satte mig vid köksbordet och bara stirrade in i väggen. Vad skulle jag göra nu? Jag måste bort innan Will kom hem… Plånboken samtalade med bilnycklarna om vad som just hade hänt. Will är med Adele nu, för Mary finns inte längre.
Jag flög upp från stolen, slet till mig nycklarna och plånboken och sprang ut till bilen.

Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Vägen ville aldrig ta slut, så jag var medgörlig och åkte på den tills jag upptäckte att bränslemätaren nästan var i botten. En skylt visade att det fanns ett motell en kilometer längre fram.

Jag stannade där i flera veckor. Höll mig för mig själv, och lyssnade när möblerna hånade mig. En bedövande känsla hade tagit över min kropp, men hatet lämnade mig aldrig på riktigt. Det påvisade sin existens genom skuggor som dansade runt i mitt sinne, skuggor som gång på gång skrek till mig att jag måste göra något åt det. Göra något åt dem.
Så en kylslagen novembernatt 1995 satte jag mig i bilen och körde den långa vägen tillbaka till det ställe jag skulle ha gett vad som helst för att fortfarande få kalla hemma.

När jag kommit fram kände jag mina ben vandra långsamt mot lägenhetens fönster. Jag kikade försiktigt in, livrädd för att bli upptäckt.
Adele hade flyttat in. Alla mina saker hade kastats ut och ersatts med hennes. Saknade de mig inte ens? Skämdes de inte för det de hade gjort?
De satt i vardagsrummet och såg på film. Ljuset från tv:n flimrade mot dem där de satt i soffan och höll varandras händer. Ilskan sköt upp inom mig. Nu måste jag göra det. Rensa bort ohyran. Rädda världen från deras svek. Jag var ju trots allt en hjälte. Folket skulle tacka mig för det här.
Jag tog fram kniven som jag hade haft i fickan, sedan knackade jag på dörren och ställde mig vid sidan av den när jag hörde fotsteg som närmade sig inifrån lägenheten. Dörren öppnades och skärmade tillfälligt av mig från allt utom skuggorna inuti mig, som skrek högre än någonsin.
”Hallå…?” Wills röst fick mina ögon att tåras. Jag älskade honom. Men jag fick inte låta det hindra mig, världen litade ju på mig.
Jag klev fram från mitt gömställe med kniven i ett stadigt grepp. Will stirrade skräckslaget på mig, och när hans blick gled vidare ned till kniven kände jag en tår rulla nedför kinden. Och en till, och en till. De bara fortsatte att strömma och jag kunde inte hindra dem. Han ser inga tårar, för Mary finns inte!
Han backade långsamt in i hallen medan Adele reste sig från soffan och långsamt gick fram till honom. Will tog hennes hand. Tröstar han henne? Han har förstört mitt liv, bedragit mig med min bästa vän, och på bara några veckor kastat ut allt som någonsin tillhört och betytt något för mig, och han tröstar henne?
”Vad vill du, Mary?” frågade Will tyst. Hans rädsla var så uppenbar, rösten skälvde när han talade. ”Varför gör du såhär?”
Frågan gjorde mig rasande. ”Varför? Du undrar varför? Allt det här är ju ditt fel!” skrek jag till svar medan jag kände hur hela kroppen började skaka. ”Du har förstört allting!”
Plötsligt verkade Wills rädsla sakta rinna bort och ersättas med en undertryckt form av ilska. Hans iskalla blick borrade sig in i mig och fick mitt hjärta att börja slå fortare.
”Tror du att det var min mening att krocka med den där långtradaren? Att jag planerade alltihop? Och hur lätt tror du det är att leva med någon som du? En vettvilling utan den minsta självbehärskning? Det gick aldrig en dag utan att du bröt ihop till ett litet kryp! Hur kan du förvänta dig att jag ska orka tillbringa mitt liv med en sådan person?”

Hans ord sved djupt inne i själen, men jag hoppades att jag dolde det väl. Adele hade ett hjärtskärande uttryck i ansiktet där hon stod och stirrade i golvet, utan att våga tillåta sig själv att säga något. Jag observerade en tår som banade väg nedför hennes bleka kind, och överväldigades av plötslig, sorgsen saknad och medkänsla, som fick mig att vilja rusa fram och hålla om henne och be henne att förlåta allting.
Förlåta? Vad hade hon att förlåta?
Wills skarpa röst ryckte mina tankar tillbaka till verkligheten när han väste till mig att gå, lämna dem ifred.
Jag insåg att jag skulle ge vad som helst få tillbaka det liv vi en gång levt tillsammans.
”Finns det verkligen ingen chans” började jag och ansträngde mig för att inte darra på rösten. ”att vi kan glömma allt? Bara glömma, och fortsätta där allt slutade innan olyckan? Snälla Will, säg att…” jag avbröt mig. Vad befängt! Glömma? Som om ”hoppsan, så tokigt det blev, ska vi prova igen?”
Så omvänd hela situationen hade blivit. För en liten stund sedan hade jag varit så säker, med hämnd som enda avsikt. Nu var det istället jag som stod där och bad om att bli förlåten. Skuggorna började tystna, och betraktade mig nu i vämjelse.

”Varför är det så svårt att förstå, Mary?” svarade Will i sammanbitet hat. ”Vi har fått nog, ingen vill ha med dig att göra längre. Om du så skulle begå självmord imorgon, skulle ingen orka bry sig, för du har bränt alla broar. Lämna oss bara ifred. Försvinn!”

Då brast något inuti mig och jag kände hur min kropp åter började skaka av vrede. Mitt grepp hårdnade runt kniven och innan ...