Ur häxans perspektiv

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en gång för länge sedan en gammal dam som hette Margareta.
Ingen visste hur gammal hon var men med hennes vidriga ansikte att döma måste hon vara över hundra.
Ja, hennes ansikte var hemskt, knotiga kindben, små svarta korpögon och en stor vårtig näsa.

Margareta var känd för att vara väldigt otrevlig och sur mot alla
Ingen ville hälsa på henne och ingen såg henne någonsin få besök.

Hon var en häxa. En häxa som var känd över hela världen.
Ingen som inte höll på med svartmagi ville veta av henne.

En dag när häxan som vanligt stod och surade vid spisen knackade det på dörren.
- Vem i hela friden vågar störa mig!? Muttrade hon surt när hon motvilligt hasade hälarna mot golvet fram till dörren.

När hon först tittade ut såg hon ingenting.
- Jäkla ungar att luras sådär! Vrålade häxan och gick in igen till spisen.
Det var nämligen inte första gången som traktens barn hade knackat på och sprungit därifrån.

Bara några sekunder senare knackade det på dörren igen.
Häxan öppnade och än en gång var det ingen där.
Nu var häxan så arg att det kokade ur öronen på henne och svor hela vägen till kitteln och när det knackade en tredje gång sprang hon till dörren med en stekpanna i handen och skrek



VEM DÄR!? OM NI INTE VISAR ER SNARAST SÅ LOVAR JAG ATT JAG INTE BLIR GOD ATT TAS MED!

Det var tyst som i graven i en liten stund men sedan hördes en liten röst som sade
”förlåt, men jag är osynlig, jag behöver din hjälp, får jag komma in?”

Egentligen ville inte häxan ha något med rösten att göra men sedan tänkte hon att om hon inte släppte in rösten skulle den tjata på henne och tillslut skulle häxan ändå behöva släppa in den. Det gällde att vara smart!
Sen kom hon på att rösten inte verkade särskilt farlig och muttrade att de var okej att komma in.

Den pipiga rösten tackade så mycket och gick antagligen in men häxan stod kvar jätte länge eftersom hon inte visste om den eller det hade gått in än.

”Vem i hela världen är du som vågar störa mig?” väste häxan tillslut och rösten svarade från kittelns vrå med ett litet pip så häxan stängde dörren och gick mot ljudet.

Det kunde märkas på det där ynkliga lilla pipet att rösten var rädd och nervös, så därför frågade häxan än en gång lite vresigare varför hon kunde ha sådan otur att rösten var tvungen att söka upp henne.



Det osynliga väsendet berättade att hon var en prinsessa från ett kungarike långt borta i fjärran.

Det var äntligen hennes tur att gifta sig, och hennes far hade valt en make till henne. Men hon ville inte gifta sig med en prins som hon inte ens hade träffat.
Hon hade blivit hopplöst förälskad i stallpojken som var i hennes ålder.
När hon hade trotsat föräldrarnas önskan och sagt att hon vägrade gifta sig med prinsen för att hon var kär i stallpojken hade kungen blivit rasande och skrikigt åt henne att hon var tvungen att göra så som alla kungliga hade gjort genom alla tider.

Prinsessan hade sagt att hon vägrade att gifta sig med någon som hon inte älskade och gått därifrån.


Hela slottet hamnade i bråk. Till och med tjänarna hade valt sida.

Så en dag hade prinsessan fått nog, hon rymde.
Men något gick hemskt fel, när hon hade gått utanför kungarikets gränser var hon inte längre en vacker prinsessa, hon var liten, hade fyra ben, en nos och väldigt stora öron. Hon hade förvandlats till en mus.

När hon försökte träffa sin älskade så kände han inte igen henne för hon var tydligen osynlig också.

Rösten lät förtvivlad och det lät som den grät också tyckte häxan.



Haha sa häxan elakt, du har hamnat i en av den äldsta sortens magi som finns!
Den sortens magi går knappast att bryta om du inte gör som dina föräldrar vill!
- Men då blir jag ju olycklig resten av livet! Pep rösten förtvivlat.
- Ja, men så är det. Sa häxan och skrattade lite över hur enkelt det skulle bli att bli av med den så kallade prinsessan!

Häxan började berätta om förbannelsen;

Allting började för flera hundra år sedan när en kung inte ville att sin dotter skulle bli kär i en av drottningens fyra söner från ett annat äktenskap.

Han gick till en trollkarl som lade en förbannelse över alla förstfödda prinsessor, som någonsin skulle födas och gjorde så att de förvandlades till osynliga möss om de trotsade sina föräldrar och gick utanför kungarikets gränser.

- Men hur skall jag göra då? Frågade musprinsessan
- Tja, antingen gör du som de vill eller så tar du livet av dig sa häxan klurigt. Med ett elakt grin på sina förkolnade läppar
- Men inte kan jag ta livet av mig?
- Jodå, hoppa från ett stup vid midnatt på midsommarafton och se till så att din älskade ser fallet för innan du kommer ner till marken förvandlas du till din rätta kropp igen och klarar fallet. Men det är förutsatt att han verkligen älskar dig, sa häxan
- Ja men det gör han sa prinsessan helt säkert.
- Är du helt säker på de då?
- Nej. Klart jag inte är sa häxan vresigt, jag har aldrig stött på något liknande förr.
- Följer du med och lockar dit honom?
- Jag får väl göra det då, suckade häxan och lade pannan i djupa veck.



Tidigt på midsommarmorgonen gav sig häxan och den osynliga musen ut på vägarna.
Daggen i gräset hade inte ens smält och det var en kylig sommarmorgon men ändå kunde man känna midsommarblommorna lukta starkt.
De hade ingen tid att förlora så de vandrade och vandrade, häxan gick så långt fram hon kunde för att slippa musen, trodde hon i alla fall.

När de väl hade passerat sju djupa dalar och sju höga berg var de äntligen framme vid prinsessans kungarike som hon så förbannat hade lämnat bakom sig.
- Här borta bor min älskade sa hon
- Ok sa häxan, vi går dit och jag ljuger ihop nått så att han kommer ut.
- Tack snälla sa prinsessan.



Sagt och gjort, häxan gick fram till stallpojkens dörr och knackade på.
Dörren öppnades och ett ljus skymtade i springan. Där stod en pojke i arton årsåldern med blont hår och blåa ögon, jätte vacker.
- jaha? Sa pojken undrande
- lyssna här pojkvasker, din prinsessbrud behöver din hjälp så om du inte tittar på stora klippan vid midnatt är det ute med henne! Skrek häxan förbannat över sättet han tog emot henne
Sen lämnade hon pojken ensam, funderandes över vad som just hänt.



När mörkret började falla och häxan just hade ätit upp de bär hon hittat på marken såg hon ynglingen dyka upp i mörkret bakom träden.
Han gick fram till häxan...