Bokrecension: Jonas Eckel av Karin Fossum

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Den som svarade på Grand Café påstod att alla bord på Grand var bra bord. Det tyckte jag lät lite snorkigt. Jag ansåg ju Grand vara ett av de bästa och mest traditionsrika ställena, jag hade väntat mig mer uppmärksamhet vid beställningen. Men jag beställde bord för två och fick uppge namnet i telefonen.
Jonas Eckel, sa jag tydligt. Eckel med e.
Det blev tyst i den andra änden. Det var jag van vid och det gav mig en viss tilfredsställelse, att han fick något att tänka på. Det kom ett otydligt mummel i retur. Beställningen var avklarad.”

Det råder ingen tvekan om att norska Karin Fossum, i den omskakande romanen Jonas Eckel, velat skapa en lättläst vardagsthriller som ska krypa in under skinnet på en. Men den är dessvärre simpelt uppbyggd, en aning förutsägbar, och att kalla den roman känns lite missvisande eftersom den är väldigt kort. I mina ögon är den mer att liknas vid en längre novell, då den inte ens har några kapitel. Den är skriven rakt av, banalt och torftigt med en gnutta mystik och dramatik. Därför kommer jag i min bedömning kalla den för ’berättelse’ och inte ’bok’.

Handlingen rör sig ur den 38-årige Jonas Eckels perspektiv, en pedantisk detaljmänniska som är stolt över sitt märkliga efternamn. Det gör att han känner sig speciell, och det vill han även att andra människor ska tycka. De som inte gör det väcker han därför genast avsmak för; har de verkligen inte insett hur säregen han är? Inte helt oväntat lever han ensam i sin lägenhet utanför Oslo, och är på något sätt nöjd med det. Han känner inget behov av att hitta kärleken så länge han sköter sitt jobb som lagerchef på Tybring-Gjedde, äter sig mätt, går ut med soporna och får uppmärksamhet för sitt efternamn. Men kärleken är listig och kan dyka upp även bland de som håller sig undan, och plötsligt en dag kommer den till Jonas i skepnad av en knubbig liten kvinna vid namn Lillian Ask. Bekantskapen dånar över till en häftig romans, och bara några månader efter deras första möte är de gifta. Jonas är oerhört lycklig över sitt nya liv och känner sig ännu mer speciell med en vacker hustru vid sin sida. Men mystiken tätnar. Lillian är inte den Jonas tror. Alltför snart inser han hur hans drömmar om äktenskap och trohet gäckas i vardagens systematiska klarhet, och konsekvenserna blir minst sagt dramatiska. Men frågan är då vem problemet ligger hos – Jonas, Lillian, eller rentav båda?

Jag kunde inte lämna sista sidan med ett ”Wow!” som jag hoppades på. Det slutade precis så som jag trodde, handlingen var alltför förutsägbar. Karin Fossum är mer känd som Norges deckardrottning, och Jonas Eckel är ett av hennes senare försök till att bygga upp en spänning utan att ha med något blodigt mord. Hon lyckas – sisådär. Man blir faktiskt klistrad vid berättelsen under ett flertal tillfällen, det måste erkännas, men dramatiken ligger på samma tryck raderna i ända. Den är uppbyggd genom konflikter och relationer människor emellan, och skildrar följderna av två ”trasiga” personers böjelse. Jonas Eckel med sin torra humor, korrekthet och noll känsla för empati, hänger egentligen inte alls ihop med den barnsliga och trögtänkta slarvern Lillian. Då båda två är vuxna människor som inte lärt sig konsten att kommunicera faller förhållandet (inte helt överraskande) allt eftersom i bitar. Det intressantaste är att brytningen mellan dessa två personer inte sker genom ord och handling, utan endast psykologiskt. Det är en obehaglig känsla. Tyvärr får man bara se dessa känslor ur Jonas synvinkel. Om Fossum hade lagt ner dubbelt så mycket arbete på att göra en bild utifrån Lillians aspekter hade berättelsen varit dubbelt så bra. Då hade hon även kunnat knyta samman rubb och stubb på ett riktigt äckligt, omtumlande sätt och avslutat med en oplanerad upplösning. Istället väljer hon att avrunda med e...