Deckarnovell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

”Jag trodde att det rörde sig om ett litet bråk om vem som vann golfrundan, men i själva verket handlade det om något mycket större. Något som kom att bli stadens värsta mord någonsin.”

- God morgon konstapeln. Vi har precis fått ett alarm om misshandel på en golfbana här i närheten. Ett vittne såg en kvinna i 30-års åldern bli nedslagen med en golfklubba. Enligt vittnet lyckades kvinnan komma undan. Ska vi åka dit och se efter?
- Ja vi åker med detsamma. Jag tar mackan på vägen.

Det var ett typiskt oktoberväder, mörkt och kallt trots att klockan redan var tio. När vi anlände fanns det inte en människa på banan. Den tjocka dimman lättade något samtidigt som vi klev ur bilen och gick försiktigt mot expeditionen. När jag öppnade dörren såg jag till min förskräckelse blod överallt, på väggar, golv och tak. I mitten låg en man styckad, förmodligen expediten. Det finns inte ord för hur fruktansvärt vidrigt och hemskt det hela var. Min partner som hade sin första dag, gick utanför huset och spydde. Lite groggy vacklade han bort till bilen igen med mig som stöd. Jag anropade efter förstärkning.

Plötsligt kom en kvinna gående från husknuten. Hon var mycket vacker och hennes långa, blonda, fluffiga hår, som varken var för tunt eller för tjockt, ramade snyggt in hennes solbrända ansikte. Hon hade mörka, djupa ögon och små, ljusa ögonbryn. Hennes utstrålning doldes något bakom lager av blod i ansiktet. Hon såg oerhört trött och hängig ut och hon haltade fram till oss. Jag frågade vad som hade hänt och hon svarade nonchalant, vad tror du? Lite förvånad över hennes fräcka svar, sa jag att det såg ut som att hon hade varit i bråk med någon. Hon öppnade bildörren och satte sig i baksätet, redo för att åka. Jag och min partner tittade häpet på varandra och gjorde likadant. När vi satt i bilen alla tre och försökte få någon klarhet över vad som hade hänt, kom äntligen förstärkningen.

Jag berättade för mina kollegor vad som hade hänt och området spärrades av. Min partner, Krister Johnsson, som han hette, fick hjälp av sjukvårdare, likaså kvinnan. Jag gick mot dörren igen, äcklad över vad som fanns där bakom. Jag öppnade dörren och inspekterade liket och platsen. Jag fick syn på något blänkande på väggen ovanför byrålådan. En kniv, av allt att döma mordvapnet. När jag gick närmre såg jag att kniven satt på en lapp med texten ”Så går det när man tillkallar polisen”. Om mördaren hade velat döda den här killen, varför sköt han inte bara honom? Den jävla psykopaten verkar inte ha något motiv till mordet, han dödar för skoj skull, tänkte jag för mig själv. Jag blev så förbannad inombords att jag sparkade, med all min kraft, omkull stolen bredvid mig. Stanken av blod var så stark att jag var tvungen att gå ut och ta en nypa luft.

Mördaren kan inte ha hunnit långt, han kanske till och med är i närheten, tänkte jag medan jag skickade polisbilar och polismän med hundar för att leta efter mördaren. Mordet är väl genomtänkt och jag tror inte att han har lämnat spår efter sig, i form av fingeravtryck, hår, saliv eller liknande. Men platsen undersöktes ändå för säkerhets skull. Jag gick bort till kvinnan för att se hur det var med henne. En polisman, med mycket hes röst, så irriterande att jag höll andan när han pratade, berättade att kvinnan var mördarens före detta sambo. De hade bott tillsammans i fem år. När hon igår berättade att hon hade träffat en annan och att det var slut, blev han så ilsken att han försökte slå henne. Hon gömde sig vid golfbanan men han lyckades ändå hitta henne. Det blev en vild fajt och expediten som bevittnade händelsen ringde till polisen. Kvinnan kom undan men mördaren är som sagt på fri fot. Jag drog själv slutsatsen att mördaren mördade expediten och nu är efter kvinnan. Hon är i fara och måste sättas i säkerhet, sa jag till polismannen. Krister erbjöd sig att ta hand om henne och sätta henne i säkerhet. De satte sig i en polisbil tills vidare.

Vi vet vem mördaren är och vi har ett motiv, men vi vet inte var han är, sa jag till mina kollegor. Vi måste hitta honom. Enligt offret har han ganska bra kroppsbyggnad. Han är lång och kraftig, inte tjock och har kort, svart hår. Ytterligare förstärkning kallades in till sökandet av mördaren. Molnen drog sig bort och solen tittade fram och för ett ögonblick trodde jag nästan att det var sommar. Det var dessutom hyggligt varmt för att vara i oktober. Samtidigt som jag ljuvligt betraktade himlen hörde jag ett öronbedövat ljud bakom mig. Jag vände mig blixtsnabbt om och insåg att det var ett skott. Inte ett pistolskott utan ett skott från ett krypskyttegevär.

Kvinnan i polisbilen skrek och slog på dörren i försök att komma ut. När jag gick närmre såg jag att kvinnans ansikte var täckt av blod och bredvid henne låg Krister skjuten i huvudet. Jag stod blixtstilla och kunde knappt fatta att det var sant. Det snurrade i huvudet och jag trodde att jag försvann för ett tag. Det tog lång tid innan jag förstod att det inte var en dröm, att jag inte skulle vakna upp och allt skulle bli bra igen. Ilskan steg inom mig samtidigt som flera poliser sprang fram till bilen för att ta ut kvinnan. Krister var väldigt ung och skulle ha blivit en mycket duktig polis. Förtvivlad tittade jag på honom och började gråta. Jag var både ledsen och arg, eller snarare förbannad! Hur kan man göra något sådant?

Jag tittade runt omkring mig. Var kan han vara? Han är här i närheten, det är ett som är säkert. Plösligt tyckte jag att det rörde sig lite längre bort i buskarna ovanför berget. Nu har jag honom, tänkte jag medan jag hoppade in i en polisbil och körde mot buskaget. Jag hörde en bil starta i samma riktning och anade att det var mördaren. Med gasen i botten körde jag upp för den leriga backen i hopp om att hitta honom. Väl uppe i backen ser jag mycket riktigt en bil körandes i hög hastighet mot den stora vägen. Jag ökar farten och närmar mig honom. Han sladdar skickligt genom skogssnåret ut från utfarten. Väl ute på vägen blir biljakten livsfarlig med grova omkörningar. Han var långt framför mig trots att jag körde så fort jag kunde. Livrädd satt jag uppskärrad i framsätet med händerna på ratten, väl medveten om att en enda ryckning kunde kosta mig livet. Samtidigt ser jag, visserligen en smula diffust, att mördarens bil gör en omkörning på innerkurvan som var en aning för nära berget eftersom bilen snuddar kanten och ut i motsatt fil. Olyckligtvis fanns där en mötande bil som krossades av kraften. Mördarens bil voltade flera varv innan den skjutsades in i vägrenen. Bilarna bakom bromsade men flera krockade in i varandra. Förskräckt tittade jag, med hjärtat i halsgropen, ut på vägen som var täckt av tillknycklade bilar. Jag hade aldrig sett något liknande! Det var fruktansvärt otroligt, i våran lilla by där det aldrig brukar...