Deckarnovell, Hur kunde jag?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sanja springer så fort hon kan genom gatorna. Rädslan stiger inom henne och hon känner att hon inte orkar mer. Hon vänder sig om och ser att den maskerade förföljaren börjar närma sig. Mjölksyran kommer i benen och hon skulle kunna göra allt för att stanna, men fortsätter ändå. Hon får en stor klump i halsen och en snabb rysning när hon ser att hon har sprungit in i en återvändsgränd. Hjärtat bultar snabbare och hårdare. Hon blundar och vänder sig sakta om. När hon öppnar ögonen ser hon något svart riktat mot henne. Det sista hon hör är ett öronbedövat ljud som ekar i hennes huvud. Hon faller ner på marken med ett duns. Blodet flyter ut och blandas med regnet som öser ner på marken. Mördaren springer runt hörnet och försvinner snabbt. Skottet träffade Sanja i pannan.

Sanja vaknar när klockan ringer. Hon reser sig snabbt upp och slår huvudet i hyllan ovanför sängen. Hon gnuggar ögonen och sträcker på sig. Idag är det måndag och det är skola igen, tänker hon.
- Sanja, nu är det mat, hörs från köket.
- Ja jag kommer, ropar Sanja med en argsint röst.
Hon klär snabbt på sig och sätter sig vid matbordet med en suck.
- Värst vad du var sur idag då, sa pappa.
- Jag är trött förklarade hon och slängde en macka till sig.
Hon lämnade mackan som bara hade fått en enda tugga. Farsan frågade om hon inte skulle ha mer.
- Nej, jag hinner inte svarade hon snabbt, fast otydligt eftersom hon hade tandborsten i munnen.
Hon susade förbi för att hämta ett äpple och sa hej då till föräldrarna. Hon smällde igen dörren och sprang till den röda fina cykeln som hon hade fått i födelsedagspresent förra året. Alla i hennes klass tyckte om den, men själv hatade hon den.

När hon kom fram till skolan ställde hon cykeln i cykelstället och gick bort till de andra tjejerna i hennes klass som stod vid matsalen där de alltid brukade träffas på morgonen innan första lektionen började. När hon kom fram till de andra frågade hon om de hade sätt Caroline. Caroline var hennes bästa kompis som hon har känt sen dagis. Men ingen visste vart hon var. Hon är säkert sjuk, svarade Anna. Sanja gick runt skolan för att leta efter Caroline. Där satt hon, i ett hörn och grät.
- Vad är det, frågade Sanja?
- Inget, svarade Caroline, som inte lät så övertygad.
- Jo, jag ser ju att du gråter. Vad har hänt?
- Det är inget märkvärdigt.
- Vad är det då?
- Jag ska ju uppträda imorgon på skolan, du vet. Och jag.. äh det är ändå löjligt.
- Nej säg.
- Jag gillar Anton som går i 9:an, och han ska kolla på uppträdandet imorgon. Tänk om jag gör bort mig, framför honom. Gud vad pinsamt!
- Det fixar sig, jag lovar. Du kommer inte att göra bort dig.
- Okej, tack.
- Jag kan ju bjuda ut honom på middag eller något, så länge.
- Åh, vill du göra det? Det skulle vara jätte snällt!
- Ja, visst. Jag gör allt för dig.
- Tack, du är bäst!

Nästa dag:
- Tjena Anton, är du hungrig?
- Ja, lite. Hurså?
- Vi kan väl gå till cafét Rainbow och käka lite om du vill.
- Öh, ja varför inte.
Samtidigt som Sanja och Anton är på cafét, uppträder Caroline på skolan.
Caroline lyckades att inte göra bort sig, och publiken verkade gilla hennes uppträdande.

Anton och Sanja åt en smaklig middag och bestämde sig att de skulle träffas på fredag igen.

En vecka senare:
- Vet ni vad jag såg i fredags, frågade Anna?
- Nej, svarade de andra i gruppen.
- Sanja och Anton på cafét Rainbow. De hånglade.
- Va? Anton i 9:an, frågade Caroline?
- Ja, just det.
Caroline kände hur ilskan steg inom henne men försökte att inte visa det inför de andra. Hon var inte i skolan på resten av dagen.

Några dagar senare hittades Sanja död, skjuten i huvude...