MIN RESA TILL SYDNEY

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

skriven vt. 07

Jag stod på Landvetter flygplats och vaktade bagaget. Pappa växlade pengar medan mamma fick gå på ett akut toalettbesök med Carolina. Flygplatsen var nästan tom så här tidigt på morgonen. Några män i mörka kostymer stod och småpratade vid rulltrapporna och caféerna höll precis på att öppna. Jag tittade på min klocka, den var snart sju, flyget till Sydney skulle gå om en och en halv timme. Sedan tittade jag igenom min resväskas yttersta fack på jakt efter en gummisnodd. Jag satte upp mitt långa mörka lockiga hår i en hög hästsvans och började långsamt lunka bort åt pappas håll. Jag ställde mig jämte honom och började knappa på mobilen, jag hade fått ett sms. Där det stod ”lycka till på resan kram/Maggie". Jag skickade tillbaka ett svar, sedan vände jag mig mot pappa.
– Är du färdig snart?
– Ja, nu är jag det, sa pappa och stoppade ned pengarna i plånboken.
Vi stod och väntade ett tag på att Carolina och mamma skulle komma tillbaka.
– De har säkert gått vilse, sa pappa och skrattade.
(När de gör något på egen hand brukar det ta minst 38 timmar.)
När de äntligen kom tillbaka gick vi igenom tullen och lämnade bagaget. När vi kommit igenom tullen började Carro gnälla över att hon inte fick ha med sig sina snuttefiltar i handbagaget, hon var 11 år och hade använt snuttefilt så länge jag kunde minnas. Vi satte oss på en bänk och tittade ut över start/landningsbanorna. Ett stort flygplan höll just på att lyfta. Efter en stund försvann det bland de mörka molnen. Det höll på att ljusna och det började sakta att fyllas på med fler människor på flygplatsen. Jag reste mig och gick bort till Carro som stod i en taxfreebutik och valde mellan två dagböcker.
– Vilken tycker du att jag ska ta? frågade hon.
– Ta den med fölet på, sa jag och bläddrade igenom ett likadant exemplar av boken.
Vi var båda hästintresserade och hade ridit sedan vi var små. Carro köpte dagboken och satte sig jämte mamma och pappa och började skriva. Jag följde efter och slog mig ned vid samma bord. Jag tog upp mitt anteckningsblock och en penna ur min röda axelväska och började måla av mamma som satt mittemot.
– Ska vi börja gå bort mot gaten, sa pappa när det var en halvtimme kvar innan flyget skulle starta. Jag packade ned mina saker och hängde väskan över axeln, sedan skuttade jag efter de andra.
Fem minuter innan planet skulle lyfta gick vi ombord. Det var ett stort passagerarflygplan. Jag tittade på min biljett, nr 22. Jag följde efter pappa genom den smala gången, våra platser var nära ingången så vi hittade dem snabbt. Jag satte mig på den röda sitsen och tittade ut i gången för att se var mamma och Carro skulle sitta, då kände jag någon som petade mig i ryggen. Jag vände mig om och kikade in mellan ryggstöden på stolarna, det var Carro.
– Har du tuggummin med dig? frågade hon och flinade lite dumt.
Jag tog fram en liten påse med EXTRA och räckte den till henne, sedan böjde jag mig ned och plockade upp en tjock faktabok, ”Farliga djur i regnskogen”, jag slog upp sidan 137 och började läsa. Efter en stund startades motorn och flygplanet började skaka. Jag såg till så att säkerhetsbältet var väl fastspänt, sedan lade jag undan boken och kikade ut genom fönstret.
– Kommer vi att mellanlanda på vägen dit? frågade jag pappa när planet började rulla
– Vet inte riktigt, jag tror inte att vi kommer att behöva det, möjligtvis om vi behöver tanka.
När planet lyft lutade jag mig tillbaka och tog upp djurboken igen.

Jag vaknade av att landningshjulen fälldes ned, jag satte mig upp och tittade mig omkring. Männen i de mörka kostymerna satt och knappade på sina laptoppar, pappa läste tidningen och Carro och mamma spelade kort.
– Är vi framme nu? frågade jag sömnigt.
– Mmmm, svarade pappa och vek ihop tidningen.
jag tittade ut genom fönstret, den långa landningsbanan sträckte ut sig framför planet. Efter en lätt stöt landade planet i Sydney.

När taxibilen äntligen svängde In framför hotellet slängde jag nästan upp dörren och sprang ut på parkeringen. Utsikten var toppen, en bit av taket på Operahuset stack fram bland de höga husen, och det turkosa vattnet glittrade lugnt lite längre fram. När jag tittat färdigt på utsikten vände jag mig om och gick tillbaka till taxin för att hjälpa de andra med bagaget. Pappa betalade för resan, sedan gick vi för att checka in. Det var en stor foajé, taket var välvt och i mitten hängde en stor kristallkrona. I sällskapsrummet till höger sprakade veden i en öppen spis, stora fåtöljer och soffor var utplacerade i mitten av det stora rummet och hyllor, bokhyllor och tavlor täckte väggarna. Ett brett valv öppnade upp mellan sällskapsrummet och matsalen. Alla väggar, golv och inredning hade varma exotiska färger. Vi gick fram till disken där en lång kvinna med långt rött hår och små grå ögon tog emot oss. Jag läste på namnskylten, Susan stod det med stora blå bokstäver.
– Finns det ett ledigt rum för fyra i två nätter? frågade pappa artigt.
Susan knappade in något på datorn.
– Det finns ett rum med tre sängar, men vi kan bära in en tältsäng, sa hon.
– Okay, svarade pappa.
Vi fick vår rumsnyckel och släpade med oss bagaget uppför den branta marmor- trappan. En bred korridor slingrade sig fram på övervåningen, det var alldeles tyst, det enda som hördes var mammas klackskor mot golvet. Stora turkosa vägglampor lyste upp i gången. Vi stannade utanför rum 41, jag plockade fram nyckeln och låste upp. Det var ett stort rum, väggarna var ljust rosa och framför de stora fönstren hängde långa vita gardiner. Jag tog av mig jackan och öppnade sedan en dörr direkt till höger som jag trodde ledde in till toaletten. Den var inte så stor men där fanns ändå allt som behövdes. Draperiet runt duschen var gult med palmer på och nya handdukar låg snyggt i hopvikta på en grön målad trästol.
– Kom ut och hjälp till! hörde jag Carro ropa från hallen.
Det sista jag såg innan jag stängde dörren efter mig var några dammråttor som på något konstigt sätt lyckats fånga min uppmärksamhet.

När vi bäddat, ätit kvällsmat och börjat känna oss hemmastadda var klockan kvart över åtta och det började bli mörkt. Jag krängde på mig min lite för stora blommiga pyjamas och gick ut till Carro på balkongen. Jag hade lovat att leka kurragömma med henne när jag skrivit klart i min dagbok. Jag började räkna, bruset från bilarna nedanför dämpade ljudet av Carros springande fotsteg. Det var en härlig kväll, svalt och vindstilla. Jag tog ett djupt andetag, det luktade salt av hav, himlen var svagt rosa orange och ljuset från hus och bilar prydde horisonten. När jag räknat klart gick jag tillbaka in genom balkongdörren för att leta reda på Carro. Jag tittade mig omkring. Var skulle jag börja leta? Jag gick in i sovrummet och tittade igenom garderoberna och bakom gardinerna, ingen där. Sedan böjde jag mig ner för att kolla under sängen, det fanns ingen där heller, men längst in i hörnet låg något litet mörkt. Jag sprang och hämtade ficklampan och lyste in under sängen. När jag fick syn på vad det var som låg där släckte jag genast ficklampan och rusade ut ur rummet. Det var den största, hårigaste spindel jag någonsin sett. Jag ropade på pappa som snabbt kom utspringande från toaletten.
– Vad har hänt? frågade han förskräckt.
– Det ligger en jättestor, äcklig spindel under sängen!
Pappa såg lite lättad ut när han gick in i sovrummet, han trodde väl att det hade hänt något allvarligt så som jag gapade. Jag ropade på Carro som kom fram från sitt gömställe bakom fåtöljen. Jag berättade om spindeln och efter en stund kom pappa ut med en vas i handen. Jag hörde ett svagt rispande och antog att han fångat den i vasen. Pappa tog bort handen från öppningen och lät oss titta på spindeln, sedan gick han ut ur hotellrummet och stängde dörren.

Jag vaknade tidigt nästa morgon, klockan var bara halv sju, men ändå hördes ljudet av bilar som rusade förbi nedanför och dagsljuset strömmade in genom fönstren. Jag satte mig upp i sängen och kisade med sömniga ögon bort mot Carros säng, den var tom. Jag hoppade i mina vita håriga tofflor och släpade mig bort mot mammas och pappas sovrum. Deras säng var också tom! Tänk om de blivit kidnappade eller mördade eller kanske… Just när fantasin flödade iväg totalt öppnades dörren till toaletten och mamma kom ut.
– God morgon sömntuta, sa hon.
Jag andades ut av lättnad.
– God morgon, var är de andra?
– De har redan gått ner för att äta frukost.
Jag gick in i badrummet, kladdade på lite smink och tog på mig ett par beige shorts och ett vitprickigt linne, sedan gick vi ned till de andra.

Matsalen var stor och hemtrevlig, i mitten av rummet var bröd, flingor, ägg och en massa pålägg utplacerade på ett stort runt bord. Carro och pappa hade slagit sig ned vid ett bord för fyra nära ett fönster. När de fick syn på oss reste de sig för att hämta mat. De hade varit sjysta att vänta lite med frukosten tills vi kom. Jag hämtade en tallrik och hällde upp mjölk och lite flingor, sedan gick jag och satte mig vid vårt bord som såg ut att vara gjort i körsbär. Jag tittade ut genom fönstret, på andra sidan hamnen skymtade Operahusets vita tak och längre in mot centrum såg man Sidney Tower sträcka sig upp mot den blå skyn. Tänk, om några timmar skulle jag stå där och titta ut över staden.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Circular Quay där Operahuset ligger. Vi skulle på rundtur där innan vi besökte Sidney Tower. Vi kom dit lite för tidigt, visningen skulle börja klockan nio. Jag och Carro gick upp för de många trappstegen för att titta lite närmare, jag hade sett bilder på byggnaden förr, där den inte såg så stor ut, men när man väl stod och tittade upp mot den i verkligheten kände man sig ganska liten. De väldiga kupolerna var byggda av miljontals små tegelstensformade kakelplattor. På håll såg Operahuset vitt ut men plattorna är egentligen gulaktiga. Efter ett tag fylldes det på med mer folk och när klockan var lite innan nio släpptes vi in. Rundturen höll på i 55 minuter. När vi var klara gick vi runt till Operahusets baksida och köpte var sin glass. Sedan fick vi tag i en taxi som körde oss till World Square där vi gick på en monorail, som skulle ta oss med på en rundtur runt Darling Harbour, ovanför marken. Pappa betalade för oss alla, det kostade två australiska dollar, ungefär tio kronor per person. Det fanns många lediga platser så vi satte oss ganska långt fram. Den första biten var utsikten inte så mycket mer än bara höghus. Men efter ungefär fem minuter åkte vi förbi något som liknade en kinesisk trädgård. Lite längre bort hade det samlats ett hundratal människor på en cirkulär gräsplan. De fyra som stod längst fram hade skickat upp var sin flygande drake. De såg ut som kinesiska karnevalsdrakar. Jag vek upp mitt medhavda karthäfte och kom fram till att gräsplätten heter Tumbalong Park, och om en dryg halvtimme skulle vi åka över Pyrmont Bridge och över havet! Jag kikade igenom häftet lite till innan jag övergick till att kolla in utsikten.



När vi åkt ett varv valde vi att hoppa av, vi vinkade till oss en taxi.
– Sydney Tower, sa pappa när vi satt oss tillrätta.
Sedan började vi rulla i riktning mot det höga tornet. När vi kom ut till en lite större väg började bilen plötsligt hacka och tappa farten, jag hörde hur chauffören drog en djup suck och mumlade något obegripligt, innan bilen stannade. Jag kikade fram mot instrumentbrädan, bensinmätaren stod på noll.
– Kan du hjälpa mig att flytta in bilen till vägkanten är du snäll? frågade chauffören pappa.
– Visst kan jag det, här ute kan vi ju inte stå hela dan.
De gick ut och började knuffa, det rullade ganska långsamt eftersom bilen antagligen ville retas och hade stannat mitt i en svagt lutande uppförsbacke. Till slut fick de in bilen mot kanten. Chauffören hade ingen extra bensin i bilen så vi kunde inte bara tanka och köra vidare, vi kunde inte heller bara lämna honom där och ta en ny taxi. Vi fick helt enkelt stanna där vi var, tills någon vänlig själ kunde ta sig tid att hjälpa oss. Jag och Carro tyckte att det var kul med lite spänning så vi ställde oss på ett säkert ställe bakom bilen och började hoppa och vinka till de förbipasserande bilarna. Till slut stannade en mörkblå BMW framför oss och en lång mustaschprydd man klev ut.
– Har ni fått motorstopp? frågade han och flinade retsamt. Sedan öppnade han bagageluckan på sin bil och plockade fram en röd bensindunk. Han gick runt till taxins högra sida, öppnade tanklocket och hällde i några liter.
– Nu klarar ni er till nästa bensinstation i alla fall, sa han sedan. Chauffören tackade så mycket. Sedan hoppade vi in i bilen igen och körde vidare.

När vi kom fram till Martin Place tackade vi och betalade, sedan gick vi över gatan och bort mot Sydney Tower, det står på ett högt höghus och är nästan lika högt som Eiffeltornet. Det kostade 24 australiska dollar för hela familjen att komma upp. När hissen stannade högst upp i tornet gick vi direkt till restaurangen, vi var alla jättehungriga efter en dag ute i den heta solen. Det var inga problem att få tag på bord, de flesta hade redan ätit, eftersom klockan var runt halv tre. En servitris kom fram till oss med var sin meny, hon såg trött ut men klarade ändå av att hålla humöret uppe. Jag och Carro beställde var sin Chicken Makhani. Pappa tog en Beef Curry och mamma en Lamb Curry. Vi ville inte äta någon festmåltid precis. Utsikten från fönstret var otrolig, man kunde se hela Sydney! Någonstans där borta låg vårt hotell.

När vi var mätta och belåtna tog vi hissen ner igen, till Shopping Center som höghuset Sydney Tower står på heter. Där köpte jag en fin kjol med brunt, turkost och ljusrosa mönster på och pappa hittade bland annat en skjorta för ovanlighetens skull. När vi lagt ned några timmar på att shoppa åkte vi tillbaka till hotellet och upp till vårt rum, jag packade upp mina kassar och la kläderna på sängen. Jag hade även hittat ett snyggt turkosfärgat linne som passade bra ihop med kjolen.

Vi gick och la oss tidigt samma kväll, vi skulle upp runt sju nästa dag för att hinna med tåget till Blue Mountains, några höga berg som skimrar i blått när solen lyser på dem. Egentligen är det inte bergen som skimrar utan oljan från eukalyptusträdens blad som avdunstar när det är varmt ute. Jag böjde mig ned för att plocka fram dagboken under sängen, det fanns mycket att skriva om efter allt som hänt. Jag satt uppe tills klockan var runt halv tio innan jag kunde lägga ned boken igen, efter det mindes jag inte så mycket mer.

Vi behövde inte åka så långt för att komma till busstationen. Blue Mountains ligger bara några mil ovanför Sydney. Vi köpte biljetter och steg ombord på den gula lilla bussen. Vi satte oss långt fram, och jag hoppade in till platsen närmast fönstret för att kunna se den vackra utsikten, i början var det bara massa träd men det övergick till slut i bergiga sluttningar och eucalyptusskog. Vi åkte buss i ca en timme tills vi kom till Katoomba.

Solen hade inte värmt upp skogen så pass att oljan börjat avdunsta men utsikten var ändå obeskrivligt vacker.
På andra sidan dalen reste sig De tre systrarna, berget hade fallit sönder där och skapat något som såg ut som tre människor. Vi tog några kort, sedan slog vi oss ned för att äta vår picknick. Mamma hade brett några skinksmörgåsar och blandat till dricka innan vi åkte imorse, och det var visst fler som hade gjort likadant, men vissa gick säkert ned för att äta på någon av restaurangerna i byn, för det försvann mer och mer människor hela tiden. När vi ätit färdigt kunde jag inte sitta still längre, efter bussresan var jag ganska stel i benen.
– Ska vi tävla om vem som springer fortast fram till det trädet och tillbaka igen? sa jag och pekade på ett högt lövträd ca 300meter bort.
Carro nickade. Månaden innan vi åkte till Sydney hade jag varit sjuk i lunginflammation så musklerna å konditionen var inte på topp precis, jag hade alltid varit den snabbaste i familjen men Carro vann denna gången. Plötsligt kom solen fram efter att ha gömt sig bakom molnen hela morgonen, solstrålarna letade sig ned i dalen och fick dimman att nästan lysa i blått, det var något av det vackraste jag sett! Vi beundrade utsikten en stund innan vi gick för att köpa biljetter till en Skyway.

Det lilla utrymmet i vagnen blev snart fullt, som tur var hade vi kommit dit i lagom tid så vi behövde inte stå och trängas i mitten. Så stod vi där, några hundra meter ovanför marken och med otrolig grönska under fötterna. På ena sidan stupade ett fridfullt vattenfall rakt ned bland träden och på andra sidan såg man De tre systrarna riktigt nära. Efter skywayen var vi tvungna att gå tillbaka till bussen, vi skulle åka till Featherdale Wildlife Park för att titta på Australiska djur.

Djurparken låg i en dal omringat av höga berg. Inträdesbiljetterna ingick i bussresan, så vi behövde inte betala något för att komma in. Jag lyckades få tag i ett häfte om parken och ställde mig vid en av fågelburarna för att kolla om det hände något speciellt i dag, men pappa hade redan snappat upp det man behövde veta så vi begav oss bort mot koalornas inhägnad, han hade läst på ett plakat vid ingången att man kunde få hålla koalor mellan halv tre till halv fyra på eftermiddagen. Vi såg några som köade lite längre bort och gick dit. Det var några minuter kvar, så pappa ställde sig i kön medan jag, Carro och mamma gick en bit bort på andra sidan vägen för att kolla på några konstiga fåglar som liknade en blandning mellan struts, kalkon och dinosaur med sina stora hornliknande utväxter på huvudet. På en skylt lite längre bort längs staketet stod det att de hette Cassowary. När vi tittat färdigt på de roliga fåglarna gick vi bort till pappa igen. Klockan var nu halv tre och en djurskötare med brun shorts och en beige piketröja kom och öppnade grinden till inhägnaden. När det tillslut var vår tur sträckte de två djurskötarna försiktigt fram varsin koalabjörn till mig och Carolina. De var ganska tunga för sin storlek och ludna som kaniner. Jag skulle kunna stå där och gosa med dem hela dagen om jag fick, men kön var lång och vi blev efter en stund tvungna att lämna tillbaka dem till djurskötarna. Jag såg avundsjukt på när en liten ljushårig tjej i sjuårsåldern tog emot samma lilla koala som ja...