Relationen USA - Turkiet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Mellanöstern är den västerländska kapitalismens halspulsåder, sade USAs ÖB Maxwell Taylor 1978. Och visst, det är svårt att överskatta regionens betydelse för världens enda supermakt, få områden har väl t.ex. behandlats så grundligt av Pentagon, som Persiska viken. Orsaken till detta stavas naturligtvis olja. USA räknar med att 2010, samtidigt som energi- konsumtionen redan ökat kraftigt, behöva importera 60 procent av sin energi. Därför blir det absolut livsnödvändigt att ha långsiktig kontroll över energiresurserna.

Som hängiven medlem av den västliga försvarsalliansen NATO, är Turkiet såväl politiskt, som militärstrategiskt och rent geografiskt, en av hörnpelarna i NATOs försvarsstrategi. Genom hemliga avtal om bl.a. strategiska baser och försvarsplaner har Turkiet under efterkrigstiden knutits nära USA. Turkiet har, näst USA, NATOs största militärmakt. Med tanke på landets storlek, inte minst ekonomiskt, är försvaret faktiskt av enorma proportioner. Efter shahens fall i Iran 1979 och Sovjets invasion av Afghanistan samma år, såg Amerika det nödvändigt att fortifiera sitt inflytande i regionen. Militären i Turkiet genomförde året därpå, i samband med en NATO-övning, en statskupp för att skydda egna intressen man ansåg hotade.

Sammanträffande med händelserna i Iran? Knappast. Med den iranska nyordningen framstod nu Turkiet som USAs enda pålitliga vän i mellanöstern, Israel får ursäkta, och många ser kuppen som ett rent beställningsjobb från CIA. Efter detta har ett än mer intimt samarbete mellan USA och Turkiet tagit form, och nu finns amerikanska experter på alla statliga inrättningar och ämbetsverk inom universitet och teknisk utbildning, på olika departement, inom handelsflottan, samt naturligtvis inom alla delar av försvaret.

Samarbetet har lett till att Turkiet undan för undan uppgraderats i status inte bara hos NATO-högkvarteret, utan också hos de västliga regeringarna. Efter president Bill Clintons rekommendation om att ”hedra Turkiet”, fick så också Turkiet status som officiellt kandidatland till EU vid toppmötet i Helsingfors 1999. Detta ligger helt i linje med Turkiets strävan att orientera sig mot Europa, och samtidigt stärka sin betydelse i närområdet, efter att tidigare ha varit pressat av Sovjetunionen från norr.

Till 1991, och Sovjetunionens upplösning, var hela Kaukasus under rysk kontroll. Genom ett ökat samarbete med de turkiska staterna i Kaukasus stärker Turkiet nu sin roll i området på rysk bekostnad. Det är näst intill omöjligt att inte se den större planen med amerikanska intressen i det kaspiska bäckenet och dess omätliga oljeresurser, när OSSE vid ett möte i Istanbul 1999, fattar beslut om en oljeledning, s.k. pipeline, från Baku i Azerbajdzjan till den turkiska hamnstaden Ceyhan. Området blir nu av vitalt intresse för USA samtidigt som Ryssland knuffas längre bort ur bilden.

Turkiet är för detta ändamål det särklassigt bästa instrumentet för USA. Turkiet har till och med inlett försvarssamarbete med Georgien och Azerbajdzjan, efter att de 1999 lämnat säkerhets- och försvarsorganisationen Oberoende staters samvälde.

Turkiet har visat stor belåtenhet med denna nya och potentiellt än mer viktiga roll, och man kan givetvis räkna med USAs starka stöd på de flesta områden. Ett exempel kan vara den gamla konflikten med Grekland, som ju kulminerade med den turkiska invasionen av norra Cypern 1974. Efter den lämnade ju faktiskt grekerna, i protest mot att USA vägrade ta parti för dem, NATO-samarbetet fram till 1980. Man kan med rätta säga att Grekland nog är USAs trotsigaste allierade, som så ofta försökt vända USA emot Turkiet för egen vinning.

Det är inte svårt att se hur USA, med tanke på Greklands upprepade bråkmakeri å ena sidan, och Turkiets fina samarbetsvilja å den andra, betraktar Turkiet, som en bror duktig i sammanhanget, en storebror som också gjort sig förtjänt av större förtroende. En äldre överbefälhavare för NATOs samlade styrkor, general William Rogers brukade, för att exemplifiera detta, tala om den turkiska militären som ”mina tappra gossar”.

...