Det raserade livet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Månskenet lyste upp en mörk gestalt i den svarta storstaden. Gestalten rörde sig snabbt genom gränderna långt från de gatlyktor som skulle kunna avslöja hans identitet. Mannen, den mörka gestalten d.v.s., stannade plötsligt och tittade snabbt ner på sitt armbandsur med en ängslig blick. Mannen fortsatte snabbt framåt på de små gränderna och ökade tempot ännu mer. Ett avlägset rop skar genom den mörka natten och plötsligt lystes det lilla torg som mannen nu kommit fram till upp av en stark bländande strålkastare.

Joseph Machado blev arg när han såg den klassiska raden: ”To be continued…” visas på den lilla tv-skärmen. Joseph svalde förtreten över att få vänta en hel vecka för att se vad som skulle hända med den mystiske mannen. Han smög försiktigt på bara fötter genom det tysta huset mot sovrummet där hans flickvän och dotter redan sov. Plötsligt bröts tystnaden av en avlägsen kraftig smäll. Joseph undrade vad i hela friden det kunde vara för något, men han var inte så naiv att han begav sig ut i natten för att ta reda på det konstiga ljudets ursprung. Han fick gott vänta till morgondagen för att få svar på det.

Joseph vaknade av att hans 10 månader gamla dotter skrek. Felicia sov med öronproppar och det var Josephs ansvar att ge Kayla, som flickan hette, mat innan han begav sig till jobbet.
Efter att ha matat Kayla och själv ätit en rustik frukost gick Joseph ner till källarförrådet i hyreshuset för att ta fram sin cykel. Joseph brukade cykla till jobbet, men han gjorde undantag på vintern då han tog bilen. Idag var det premiär för cykeln och Joseph blev glad när han hörde fågelkvitter när det fortfarande var mörkt ute klockan 7 på morgonen. Joseph cyklade snabbt de 7 kilometrarna till jobbet och blev pigg av den kyliga vårvinden som mötte hans muskulösa kroppshydda. Joseph hade mörk hy och svart snaggat hår. Hans båda föräldrar var mörkhyade och kom från Cuba och de hade kommit till Sverige 1976 och två år senare fött Joseph och senare också hans två lillasystrar. Joseph var idag 29 år gammal och han jobbade på en byggfirma samtidigt som han studerade till att bli polis. Han och hans flickvän Felicia var förlovade och hade tillsammans dottern Kayla.

När Joseph väl var framme på jobbet möttes han av en välbekant röst:
– Tjenare Joseph!
Det var Tom Bergman. Han var Josephs chef och än så länge var det bara de två som hade kommit till arbetsplatsen. Det var i och för sig inte så konstigt eftersom de båda var småbarnsföräldrar och de andra arbetarna hade antingen större barn eller inga alls.
– Tja Tom. Gick rivningen bra igår?, undrade Joseph.
– Jodå, det räckte med två sprängladdningar för att det skulle jämnas med marken.
– Javisst ja, det var det jag hörde igår natt. Det hörs ganska mycket när de spränger. Men det kommer att bli en lång dag idag med att röja upp resterna av det stora huset, sa Joseph och suckade.
– Ja, det kommer det. Det är sällan vi river såhär stora hus.
Under tiden som Joseph och Tom pratade anlände de andra arbetarna och när klockan blev åtta var alla på plats.

Vid halv tolv var det lunchdags och det var efterlängtat. Arbetarna hade lunchlådor med sig som de åt i ett litet hus bredvid byggplatsen. Joseph hade lax och pasta från gårdagens middag och han åt med stor aptit. Efter en timmes lunchrast återupptogs arbetet. Joseph hade förtroendet att få använda en av de två gula grävskoporna byggfirman ägde. Han satte sig i styrhytten och började transporterade de största stenblocken från det rivna huset till en stor container. När Joseph lyfte ännu ett stenblock blev han helt chockad. Under det stora stenblocket såg han till sin fasa en kropp! Kroppen var blodig och såg helt mörbultad ut. Joseph såg snabbt att kroppens nacke var bruten. Joseph blev helt paralyserad, men behärskade sig så pass att han kunde flytta stenblocket och lägga det bredvid kroppen. Han hoppade snabbt ur styrhytten och skrek:
– Kom!
Alla arbetarnas blickar vändes mot Joseph. De tittade oförstående på honom och undrade vad han ville.
– Vad är det Joseph?, undrade Tom.
– Kom och kolla själv!, sa han med ett chockerat ansiktsuttryck.
Tom sprang till platsen och detsamma gjorde flera av arbetarna. Joseph tog fram sin mobil och slog in de tre siffror man hade lärt sig redan på dagis. Just som han skulle trycka på knappen för att ringa ropade Tom.
– Nej, vänta! Låt mig ringa ett annat samtal först.
Tom tittade skarpt på honom och Joseph gav motvilligt mobilen till Tom.
Han tog mobilen och slog ett nummer och väntade spänt på att personen skulle svara.
Tom berättade bekymrat i luren om vad de hade hittat och svarade sedan mest med jakande svar.

När han avslutade samtalet rynkades hans bleka panna i djupa veck.
– Vad är det frågan om Tom?!, undrade Joseph förargad.
Tom suckade och svarade: - Jag ringde till vår VD. Han och resten av ledningen har bestämt att hålla det här hemligt. De tror att det kan förstöra vårt goda rykte.
– Vad säger du? Ska vi hålla ett dödsfall hemligt? Tänk om det här skulle vara ett mord. Jag känner inte många människor som går in i ett hus som ska sprängas frivilligt.
– Jag tror inte att det här handlar om mord, Joseph. Antagligen är det någon som tagit livet av sig på ett sjukt sätt eller så är det någon som varit påverkad och inte insett faran, sa Tom bestämt.
– Men kroppen måste ju undersökas! Liket måste identifieras och om det är mord måste förövaren gripas!, utbrast han desperat.
– Jag är ledsen Joseph, men det är inget jag kan påverka. Det är ledningens beslut och det är de som bestämmer.
– Jaha, men vad har dem där kostymnissarna tänkt göra av liket? Ska det bara ligga och ruttna?, undrade Joseph och nu var han riktigt förbannad.
– De sa att vi bara skulle gräva ner det någonstans.

Joseph funderade nu skarpt på att strunta i det ledningen och Tom sa och ringa polisen direkt efter jobbet. Han ville dock ha kvar jobbet, han behövde det för att försörja sin familj. Om han skulle ringa polisen och gå emot ledningens beslut var hans avskedande ett faktum. Det enda alternativet som kvarstod som han kunde komma på var att ta saken i egna händer. Och det tänkte han göra!
– Kan jag få undersöka liket?, undrade Joseph.
Tom kliade sig i huvudet och tänkte. Han gillade egentligen inte heller ledningens beslut och de hade inte sagt något om att inte låta en anställd göra undersökningar. Joseph var i så fall rätt man eftersom han studerade till att bli polis och han var dessutom en riktig hejare på att läsa kriminalromaner. Tom bestämde sig därför att låta Joseph bli deras egen amatördetektiv.
– Ok, du får undersöka kroppen och göra vidare undersökningar, så länge du håller allt hemligt så långt det går. Du får också rapportera till mig vilka framsteg du gör.
– Tack så mycket, sa Joseph och blev genast mycket gladare.
Men uppgiften skulle inte bli någon dans på rosor. Långt ifrån! Undersökningen skulle bli svår nog som den var och dessutom skulle nu så mycket som möjligt hållas hemligt.

Joseph satte direkt igång med undersökningen av kroppen efter att försiktigt burit det till en avskärmad gräsplätt i närheten. Till att börja med tvättade han liket med en tvättsvamp och tog sig därefter en skarpare titt på den bleka sargade kroppen. Joseph granskade halsen närmare och insåg att hans tidigare gissning var korrekt. Det här var ett mord! På halsen syntes stora blåmärken från fingrar som hade strypts omkring offrets hals.
Kroppen tillhörde en kvinna som såg ut att vara drygt 30 år. Hon hade en solbränd hy och hennes hår var blonderat, det syntes nämligen lite brunt hår vid hårfästet som avslöjade att hon ursprungligen var brunett. Hon var klädd i ett par ljusblåa jeans, en stickad röd kofta och ett par färgglada träningsskor. Joseph tyckte det var konstigt att hon inte verkade ha någon handväska. Det hade ju alla kvinnor med sig var dem än gick. Han gick tillbaka till arbetsplatsen och blickade ut över de gråa stenblocken. Det var enkelt att se var liket hade hittats, arbetarna hade inte rört något där och utåt med en radie på fem meter. Joseph undersökte platsen noggrant och lyfte på stenblock för att kolla under dem.

Efter en stund hittade Joseph mycket riktigt en handväska. Den låg emellan två stora stenblock och han lyckades ganska enkelt lirka ut den. Handväskan var en stor violett sak gjord utav kalvskinn och såg ut att vara dyrbar. Joseph tog ur innehållet och radade upp det på ett stenblock. Det var: en grå tjock plånbok, ett paket näsdukar, en liten blå fickspegel, en stor mängd sminkprodukter och en fickalmanacka. Det förvånade Joseph att han inte hittade någon mobil. Det hade ju alla nuförtiden! Men Joseph fick nöja sig med det han hade och han undersökte nu plånboken och fickalmanackan närmare.

Plånboken innehöll cirka 2500 kronor och inget mer. Joseph hade hoppats på att hitta ett kreditkort så ha kunde identifiera den döda, men där gick han bet. Det kändes underligt att plånboken var så opersonlig, inga kort på familjen eller något visitkort.
Joseph tog istället fickalmanackan och bläddrade igenom den sida för sida, men hittade till en början inget intressant. Mest bara födelsedagar, middagar och liknande som var uppskrivna. När Joseph kom till sidan med den här veckans dagar hittade han äntligen något intressant. På rutan för dagens datum stod det inget, men i rutan för gårdagen, den 21:a mars, där stod ett telefonnummer uppskrivet tillsammans med namnet Sandra. Joseph tog fram sin mobil och slog numret.

Efter tre signaler svarade en ljus kvinnoröst:
– Hallå.
– Hej, är det du som är Sandra?
– Ja, det är jag. Vem är det jag pratar med?, undrade Sandra misstänksamt.
– Jag heter Joseph och jag undersöker ett mord på en person som jag tror du känner. Ringde en kvinna i trettioårsåldern som har blonderat hår till er igår?
– Ja, det kan nog stämma. Är Katarina död?, undrade hon förskräckt.
– Jag är rädd att så kan vara fallet. Har du tid att kommer över och kolla om det är hon?
– Javisst, jag kommer så snabbt jag kan. Var finns du?
Joseph gav Sandra en utförlig vägbeskrivning och avslutade samtalet.

Ungefär 20 minuter senare anlände en kvinna på en metallic-röd vespa till byggplatsen.
Klockan hade nu hunnit bli halv fem och de andra arbetarna hade gått hem för dagen. Tom var dock kvar, han hade pappersarbete kvar att göra.
– Är det du som är Sandra?”, ropade Joseph, men frågan var egentligen onödig. Vem skulle det annars vara?
– Ja, var är Katarina?
Joseph visade vägen till den lilla gräsplätten där liket låg. När de kom fram skrek Sandra högt och började snyfta.
– Det är hon, sa hon tyst och tårarna strömmade ner för hennes kinder och förstörde hennes mascara, som rann ner i svarta klumpar.
– Jag beklagar verkligen, sa Joseph medlidande.
– Är det ok om jag ställer några frågor?, frågade han när Sandra hade hämtat sig något.
– Javisst, sa hon och snöt sig i en näsduk
– Vad heter hon mer än Katarina?
– Hon heter Johnson i efternamn.
– Hur känner du henne?, undrade han.
– Genom jobbet. Hon driver ett eget företag där jag är en av de anställda.
– Vad är det för företag?, undrade Joseph nyfiket.
– Det heter ”Inga Problem” och har sloganen: ”Företagsekonomi, det kan vi!” och då förstår du nog vad vi gör. Vi har gått med stor vinst och som jag har uppfattat det har Katarina det väl ställt.
– Känner du till något om Katarinas familj?
– Ja, jag vet att hon har en man, Roland heter han, men de har inga barn tillsammans. Det har varit rykten på jobbet om att hon har varit otrogen och att en skilsmässa skulle ha varit aktuell.
– Vet du var Katarina bor?
– Ja, hon bor i en stor villa på Krokusvägen. Jag kan visa dig vägen dit om du vill.
– Ja tack, det vore jättebra.

Joseph cyklade på sin silvriga Crescent efter Sandra, som åkte i sakta mak för att Joseph skulle hinna med hennes snabba vespa. När de kom fram till Krokusvägen och började åka längs den var det inte svårt att lista ut var Katarina hade bott. Ett stort gult trevåningshus syntes på lång väg och Sandra bekräftade att det var där.
– Nu får du klara dig själv, Joseph. Jag måste hem till barnen. Ring mig om du vill fråga något.
– Javisst, tack så mycket för hjälpen, sa han och log. De tog farväl och Joseph parkerade och låste sin cykel utanför huset. Han kom på att Felicia snart borde bli orolig. Han ringde därför ett snabbt samtal hem och sa att han skulle komma hem sent och att hon tyvärr fick äta själv tillsammans med Kayla.

Joseph knackade hårt tre gånger på den stora ekdörren. Efter drygt en minut öppnades dörren av en man klädd i blå skjorta och ett par grönrutiga golfbyxor. Mannen hade svart långt bakåtkammat hår och bar ett par glasögon med tjocka svarta bågar, som gav honom lite av utseendet hos en typisk professor. Han tittade på Joseph med sina klarblå ögon med en frågande blick.
– Hej, jag heter Joseph, är du Roland Johnson, make till Katarina?
– Ja, det är jag, vad gäller saken? Har något hänt henne?
– Jag måste tyvärr meddela att hon har gått bort. Hon har blivit strypt.
– Vad säger du? Är Katarina mördad?, undrade maken med ett chockerat
ansiktsuttryck.
– Ja, så är tyvärr…, mannen avbröt Joseph och utbrast:
– Var är hon? Var är min hustru?
– Hon hittades borta vid byggplatsen utanför centrum. Kroppen låg bland resterna av ett hus som rivits inatt. Vi kan åka dit så kan jag visa dig.
– Ja, det vill jag. Vem är ni förresten? Är ni polis?
– Nej, men jag utbildar mig i och för sig till det. Jag är en av de anställda på byggfirman som arbetar där borta. Jag utreder vad som hänt med Katarina och jag måste nog förhöra dig.
– Ja, självklart. Men kan vi först åka till platsen? Vi kan ta min bil.
– Ja, det blir bra, mumlade Joseph instämmande.

När de båda männen gick över resterna av det rivna huset virvlade damm upp från den grusiga marken, men det syntes inte i den mörka kvällen. Klockan var nu drygt sex och Tom hade försvunnit för länge sedan och platsen var nu helt öde. När de kom fram till gräsplätten var det svårt att se kroppen i mörkret, men Joseph hade hämtat en ficklampa ur byggförrådet, och den kom väl till användning nu. När ljuskäglan från den starka lampan spelade över Katarinas bleka ansikte hördes ett tungt stön från Roland.
–Jag är verkligen ledsen, sa Joseph.
Joseph hämtade en grön presenning och la det över liket.
– Kan jag ställa lite frågor nu innan du åker hem?
– Javisst, det går bra.
– Vad gjorde du och din fru igår?
– Hm, få se nu… Katarina gjorde några ärenden i centrum på förmiddagen och sedan åt vi lunch någonstans vid ett-tiden. Efter lunchen gick vi på en lång promenad med vår hund Malte. Vi kom hem runt halv fyra och sedan tror jag hon var inne på nätet för att betala räkningar med mera och jag tror att hon pratade i telefon också. Sedan började hon med middagen och vi åt någonstans mellan sex och sju. Resten av kvällen tittade vi på tv och
när jag kröp till kojs, det var någonstans vid elva, satt Katarina klistrad framför en långfilm, Notting Hill var det om jag minns rätt.
– Vad hände imorse då?
– När jag vaknade vid halv åtta låg inte Katarina bredvid mig. Jag hittade en lapp i köket där hon hade skrivit att hon hade tvingats gå tidigare för att hon skulle vara med på ett extra inkallat möte om ett företag som behövde akut hjälp.
– Var det Katarinas handstil på lappen?
– Ja, det är jag ganska säker på.
– Ok, nu måste jag ställa en lite privat fråga. Hade du och Katarina pratat om att skilja er?
– Ja, några gånger, hon har berättat att hon har träffat en annan, men att de inte hade känt varandra tillräckligt länge.
– Vad säger du själv om saken?
– Ja du, vårt förhållande har svalnat ganska rejält på senare år, det är inget jag kan sticka under stol med, men att skiljas hade nog inte varit aktuellt om inte Katarina hade träffat den här Gabriel.
– Vet du var jag kan hitta Gabriel?
– Nej, men jag vet en som jag tror vet…
– Vem då?
– Katarinas lillebror Andreas. Han har aldrig gillat mig och han blev glad när Katarina och Gabriel började träffas. Jag tror i själva verket att det var han som förde ihop dem.
– Har du Andreas telefonnummer?
– Ja, vänta ett tag...

När Roland bläddrat fram Andreas nummer i sin mobil läste han upp det för Joseph.
Joseph ringde det och berättade för Andreas om dödsfallet. Andreas verkade väldigt chockad, men det var svårt för Joseph att höra bara på hans röst. Joseph bestämde möte med honom imorgon bitti och sedan la han på. Roland skjutsade tillbaka Joseph till hans hus, han hade ju kvar cykeln där.
Nu var äntligen en lång arbetsdag över tänkte Joseph när han sakta cyklade hemåt. Det enda som återstod nu var att ringa till Tom och rapportera. Men det fick vänta, först skulle han äta. Han ringde och beställde mat på en Thai-takeaway och åt glupskt vid ett barbord på restaurangen. Väl hemma ringde Joseph till Tom. Klockan hade nu hunnit bli kvart i åtta och när Tom svarade verkade det som om deras lille son just hade somnat, för han svarade med en låg röst, han nästan viskade. Joseph berättade om hur undersökningarna hade fortskridit och hans tankar. Han tyckte att Roland verkade skäligen misstänkt, han hade inget alibi överhuvudtaget. Tom instämde, men påpekade att de inte skulle dra några förhastade slutsatser. De sa hejdå och Joseph satte sig ner i den stora fåtöljen i vardagsrummet och tänkte. Plötsligt kom Felicia ut ifrån sovrummet och hälsade trött på honom.
Hon hade nattat Kayla och var nu nyfiken vad Joseph hade haft för sig hela dagen.
Joseph hatade att ljuga, särskilt för sin fru, men Toms order hade varit tydliga. Allt skulle hållas så hemligt som möjligt. Han hittade därför på en historia om att han och Tom hade varit tvungna att hjälpas åt att skriva en komplicerad deklaration, den hade Tom helt glömt bort och Joseph var inte den som svek sin chef och kompis i svåra stunder.

Nästa dag unnade sig Joseph lite sovmorgon, Felicia skulle gå på babysim med Kayla och
mötet med Andreas var inte förrän klockan halv elva. De hade bestämt träff på ett café i centrum och Joseph cyklade hemifrån klockan tio. Joseph satte sig ner vid ett litet träbord på uteserveringen till Gretas café och njöt av solen som sken och värmde hans ansikte.
Plötsligt skymdes solen av ett ansikte. Ansiktet tillhörde en man i tjugofemårsåldern som hade ljust lockigt hår.
– Jag förmodar att det är du som är Joseph.
– Ja, det stämmer.
Andreas slog sig ner mittemot Joseph och ropade på en kypare. Han beställde en espresso och en mazarin medan Joseph tog en Loka och en ostfralla.
– Har du lycktas smälta beskedet än?
– Ja, men jag är fortfarande i chocktillstånd, men jag har insett att det är inget jag kan göra nu för att få henne tillbaka. Det enda jag kan göra är att hjälpa dig så mycket som möjligt för att sätta dit den jäveln som har gjort det här.
– Ja, det har du rätt i. Vad gjorde du söndags kväll?
– Jag var ute med ett par kompisar på en restaurang och åt. Du kan fråga dem om du vill.
Jag kom hem någonstans runt klockan två, men jag var inte påverkad, jag är nykterist ser du.
– Ok, nu undrar jag varför du tydligen inte gillar Roland?
– Jag vet inte. Jag har bara en obehaglig känsla över honom. Han röker dagligen och jag har hört att han håller på med mycket tyngre saker också. När min kompis Gabriel träffade Katarina och de började dejta varandra blev jag glad både för Gabriel och för Katarinas skull. Gabriel är from som ett lamm och skulle aldrig kröka någons hår. Han är vegan och arbetar som yoga-instruktör.
– Jag förstår vad du menar. Har du möjligtvis hans mobilnummer?
– Ja, självklart. Jag kan ringa honom så kan du få prata med honom.
Joseph mumlade instämmande.
– Vänta bara ett ögonblick.
Andreas drog upp mobilen ur sin ficka och slog snabbt ett nummer. Medan han väntade på att Gabriel skulle svara så berättade han att han hade ringt och berättat nyheten redan igår kväll.
När Gabriel svarade så hälsade Andreas snabbt och berättade att Joseph , ”killen som undersöker mordet”, ville prata med honom.
– Hej Gabriel. Du har tydligen redan hört vad som har hänt med Katarina.
– Ja, Andreas ringde och berättade igår. Det är ju fruktansvärt! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant, det känns som jag är mitt i en hemsk mardröm.
– Jag beklagar verkligen. Hur länge hade du känt Katarina?
– I knappt ett halvår, vi träffades senast i lördags kväll.
– Vad gjorde du i söndags kväll?
– Jag var på ett spa tillsammans med mina yoga-elever och vi mediterade hela kvällen.
Jag kom hem någonstans runt klockan tio och då gick jag och la mig nästan direkt, jag är inte direkt någon kvällsmänniska.
– Kan jag få numret till någon av dina elever som kan bekräfta det? Jag vill bara vara noggrann.
–Javisst, jag förstår dig, sa Gabriel och gav Joseph numret till en av hans elever.
– Ok, tack för att jag fick ta upp din tid.
– Det var så lite så, jag hoppas verkligen du lyckas ta reda på vem som har mördat stackars Katarina.
– Det hoppas jag med, sa Joseph och avslutade samtalet.

Joseph fick numret till en av Andreas kompisar, som enligt honom kunde bekräfta att han verkligen hade varit på en restaurang till klockan två i söndags, och adressen till både Andreas och Gabriel, av Andreas. Efter att det var avklarat tog han farväl av Andreas och cyklade vidare till jobbet. Han behövde någon att bolla sina tankar med och han hoppades att Tom skulle ha lite tid över. På jobbet verkade allt ha återgått till det normala, men arbetarna sneglade på Joseph med underliga blickar när han gick förbi. Idag hade de börjat bygga de nya husen, de som skulle byggas där det gamla hade rivits. Joseph hittade Tom vid ett litet bord med en skiss över det nya huset. Tom såg ut att fundera skarpt över något, men Joseph tvekade inte när han avbröt Toms funderingar.
– Hej Tom. Vi måste prata. Kan du offra en halvtimme?
– Ja, det här är det inget bråttom med.
De gick bort och satte sig på en parkbänk en bit ifrån byggplatsen. Joseph redogjorde för vad han hade hört när han hade förhört Andreas och Gabriel. Han tyckte varken någon av dem verkade särskilt misstänkt, men han skulle ändå ringa till Andreas och Gabriel kompisar för att få deras alibi bekräftade. Efter det visste inte Joseph vad han skulle göra. Tom instämde i att det var bäst, men hade också svårt att se vad de skulle göra för att få utredningen att gå framåt. Tom sa att han kanske inte behövde söka upp ledtrådarna utan bara skulle ligga lågt så kanske de skulle komma av sig själv. Joseph tyckte inte det var särskilt logiskt, men han kom inte på något bättre själv.

När Joseph hade cyklat hem ringde han till de båda numren han hade fått och både Andreas och Gabriels alibi visade sig stämma. Efter det satte han sig ner och funderade. Han hade en känsla av att något doldes för honom, en avgörande sak. Efter ett tag ringde hans mobil, det var Sandra.
– Hej Joseph, sa hon.
– Hej Sandra, har du kommit på något?
– Ja, jag har suttit och funderat över varför någon skulle vilja mörda Katarina. Jag har ju haft tid med det, nu när jag är tillfälligt arbetslös. Jag kom på att Katarina gjorde abort för någon månad sedan. Hon sa att det var hennes och Gabriels barn och att graviditeten inte hade varit medveten. Jag hörde efteråt att Gabriel hade blivit väldigt sur över beslutet och sen har jag inte hört något mer om det. Jag tänkte om det skulle kunna vara en motiv för Gabriel att mörda henne.
– Ja, det har du rätt i, det skulle kunna vara ett motiv. Jag tror jag ska ta och snoka lite hos Gabriel.
– Ja, men ta det försiktigt, han blir nog inte glad om han upptäcker dig.
– Nej då, jag är försiktig.

Joseph cyklade med släckt lyse i den mörka eftermiddagen. Han kom snabbt fram till stigen och identifierade ett av de tiotals grågröna radhusen som låg på vägen som Gabriels. Det var släckt i huset och även i grannhusen lyste inte något ljus. Joseph undersökte huset och dess omgivning grundligt. Han upptäckte att Gabriel inte hade någon soptunna till skillnad från de andra radhusägarna. Joseph klättrade vigt över staketet till Gabriels bakgård och undersökte den lilla trädgårdsplätten. Josephs uppmärksamhet drogs till ett svart föremål i ena hörnet av trädgården. Föremålet var nergrävt och det var bara en flik av det som stack upp. Joseph grävde med sina bara händer och efter fem minuter lyckades han få upp föremålet. Föremålet var en svart sopsäck med någonting inuti. Han rev upp plastsäcken och chockades av det han såg. I den svarta sopsäcken låg en stor slägga med intorkat blod på. Nu förstod plötsligt Joseph alltsammans. Katarina hade inte mördats och sedan lagts in i huset som skulle sprängas. Hon hade aldrig varit i huset! Alibina förändrades då helt! Joseph insåg att Gabriel hade smugit sig på henne och strypt henne tidigt på morgonen och sedan lagt henne bland resterna av det raserade huset. Där hade han slagit henne ett flertal gånger med släggan så att det skulle se ut som om hon hade varit i huset när det sprängdes.

Joseph ringde Tom och berättade allt. Han bad Tom ta med sig några byggubbar och komma till radhuset, han hade nämligen en känsla av att Gabriel skulle komma hem från jobbet när som helst. Det skulle visa sig att hans känsla var ganska pålitlig. Joseph hade misslyckats komma över staketet tillsammans med beviset, d.v.s. den tunga släggan i sopsäcken, och var nu fast på den minimala tomten. Han kunde i och för sig strunta i beviset och fly själv, men då skulle Gabriel ha gömt undan släggan när han kom tillbaka, det var Joseph säker på. Plötsligt hörde han fotsteg närma sig och en nyckel tränga in i låset. Joseph kunde se genom glasdörren, som ledde till tomten, ända till hallen och insåg att när Gabriel skulle öppna dörren skulle han få syn på honom. Joseph blev helt paralyserad, han hade ingenstans att gömma sig och snart skulle en man som var kapabel att mörda inse vad han hade upptäckt!

Gabriel öppnade dörren och ställde ifrån sig en matkasse på hallgolvet. Han tittade upp och fick syn på en gestalt på hans uteplats. Gabriel spärrade upp ögonen och insåg vad som hade skett. Han var avslöjad! Det fanns bara en lösning, att själv gå till angrepp på den där lilla negern som undersökte fallet. Gabriel sprang mot glasdörren och kämpade frenetiskt med nyckeln för att öppna dörren. Han fick äntligen upp den och sprang emot Joseph. Gabriel hoppade med ett vredesvrål mot Joseph i en karatespark. Gabriel var inte bara bra på yoga, han hade även grönt bälte i karate. Joseph vek kvickt undan från sparken i en sidkullerbytta. Han kom snabbt upp på fötter, men inte tillräckligt snabbt. Gabriel tog tag i Josephs hals och började krama den med all kraft han hade. Joseph kände hur han fick brist på syre. Han lyckades få iväg ett hårt slag mot Gabriel mage och greppet om halsen lossnade. Han andades djupt och tittade upp på Gabriel och beredde sig inför nästa attack. Men Gabriel stod bara där, han gick inte till anfall. Gabriel snyftade och föll ner på knä.
– Jag ångrar mig! Jag ville bara ha ett barn! Men hon ville göra abort, sa att det var alldeles för tidigt i förhållandet. Jag blev ursinnig, jag har alltid om drömt att få ett eget barn!
Joseph gick fram till honom och klappade honom på axeln.
– Såja, det blir bra. Ditt straff blir kortare om du erkänner.

Tom och tre kraftiga byggarbetare kom fram till radhuset klockan sex. De hörde röster från uteplatsen bakom huset och de märkte att dörren stod på glänt. De gick in i huset och ut på uteplatsen. Där var en man i tå...