Författare skildrar Arbetet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tre författare skildrar arbetet,
Kan vi lita på dem?

Tre författare, Geijer, Fröding och Diktonius växte upp under olika epoker med olika uppväxter på olika platser i Sverige. Men de har en sak gemensamt de har alla skildrat sin syn på arbetet under den tid de levde.
Fröding skrev ”Den gamla goda tiden”, en av de två politiska dikter han skrev under sin karriär, ”Den gamla goda tiden” beskriver livet för en arbetare, en arbetare sliter som från morgon till sen kväll träffar mycket sällan sin familj och tjänar knappt tillräckligt med pengar för att överleva. Han blir alkoholiserad då det är det enda som kan lindra smärtan och värken. Fröding beskriver arbetet så det är svårt att förstå hur någon kunde fortsätta jobba.
Diktonius bidrog med ”Maskinsång” för att förmedla hur han ansåg att industrialismen förstörde och slet ut människorna. I dikten skriver han om maskinen i jag-form. Han beskriver maskinen som en rå och tuff personlighet utan någon förståelse för människorna. Människorna är bara förbrukningsvaror för att maskinen ska fungera, människorna kommer det nya på löpande band men maskinen står som ett mästerverk i stål.
Geijer beskriver sin syn på arbetet i ”Minnen” en självbiografi i prosaform. Arbete var aldrig något problem för Geijer, arbetarna såg lyckliga ut de gjorde det de skulle i lagom takt, det såg smakfult och fridfullt ut. Män kom och gick hälsade på varann, skvallrade mellan sig och jobbade i en fabrik som hans pappa ägde.
Dessa tre verk beskriver arbetet väldigt olika, vem har rätt? Har alla eller ingen rätt?


Erik Gustaf Geijer (1783-1847), växte upp på en Värmländsk gård där hans far var brukspatron och ägde fabriker i området. Geijers far var en sträng man som han hade stor respekt för. I hans stora självbiografi "Minnen" skriver han om sin uppväxt och hur hans far aldrig visat någon kärlek till sin son, Geijer kände knappt sin far utan var mer som en beundrare på avstånd. Han såg utan tvivel upp till sin far som arbetade hårt och hade lyckats bygga upp ett vackert hus och familjen kunde leva gott, de var en överklass- familj från borgar ståndet.
Geijers liv på landet med gott om pengar och mycket kärlek gav honom en relativt lycklig barndom. Eftersom han pappa var fabriks ägare fick han nog aldrig riktigt reda på hur tufft och jobbigt det var att jobba på fabriken. Ingen arbetare kunde gå fram till honom och klaga, inte heller umgicks han med arbetare eller deras barn. För Geijer var allt frid och fröjd, utifrån såg fabriken ut som en vacker tavla, som han själv beskrev arbetet i ”minnen”.

Geijer var mycket politisk engagerad, och 1810 var han med att bilda det götiska förbundet som bestod av främst värmlänningar. Dessa män hade växt upp på borgligt sätt, på stora gårdar med rika föräldrar, de var välutbildade och deras politiska värderingar var mycket nationalistiska. De samlades till middagar och skapade gemensamma åsikter, diskuterade och hade trevligt, dessa män var Geijers vänner, dem han hade någonting gemensamt med och trivdes i deras sällskap.
Geijers tidiga dikter propagerade för den borgerliga politiken, men han var inte innerst inne den hårda nationalisten, han hade press på sig från barndomen han ville visa sin ståtliga far att han var mint lika duglig och hade de rätta åsikterna. Men han kände för de mindre lyckosamma och igentigen hade hjärtat i den liberalistiska politiken.

Geijer lämnade efter flera år det Götiska förbundet och övergick till liberalismen, det väckte självklart stor uppståndelse, han anslöt till de liberala politiska anhängarna men det var många som misstrodde honom eftersom han hade kämpat mot deras åsikter så länge. Geijer blev en mycket ensam man för hans tidigare vänner tog avstånd från honom efter hans politiska vändning.
Geijer ändrade sitt liv väldigt plötsligt och kanske inte till ett dröm liv, med denna helomvändning kanske man ska ta det politiska budskap med en nypa salt om till och med författaren vänt sina egna åsikter ryggen? Eller hade han insett orättvisorna?


Gustaf Fröding (1860-1911) växte upp i Karlstad och har inte samma lyckliga minnen som Geijer beskriver från sin barndom. Hans mor lades strax efter Gustafs födsel in på sinnessjukhus och ville därefter inte ta hand om sin son. Han miste då all kontakt med mamman och det kan vara en anledning varför Gustaf själv blev sinnesförvirrad i vuxen ålder.
Frödings studerade vid Uppsala universitet där hans studier inte ledde till någon examen. Hans arv från sin far spenderades mycket flitigt på krogbesök, brusdrycker och prostituerade. Han fick återvända hem till Värmland som familjens svarta får men hans räddning var när han fick börja skriva för Karlstads tidningen, där han senare fick fast anställning.
Fröding var mycket begåvad men han var flummig och gjorde sig rolig, engagerade sig aldrig i skolan och öde la på sätt och vis redan sitt liv vid så ung ålder. Han fick smak på alkohol som sedangjorde honom till alkoholist.

Fröding var aldrig särskilt intresserad av politik, det han tog till sig var det som stod i Karlstads – tidning som var en liberal tidning, han rättade sig ä efter detta och skrev på ett liberalt sätt när han skrev för tidningen, men han var ingen politisk kämpe.
Tiden son journalist skrev han mycket, men eftersom hans sjukdom bredde ut sig allt mer blev många av hans verk bara halvfärdiga utkast. Fröding skrev inte sina dikter för att påverka någon han skrev fin poesi för underhållning och nöje, för att utrycka sig. Så man kanske inte borde ta hans två politiska dikter på allvar?


Elmer Diktonius (1896-1961) ville först bli kompositör och visar det med mycket rytmiska dikter och han återger gärna musikinstrumentens läten i ord. Diktonius skapar ett nytt sätt att skriva men dessa onomatopoetiska ord (ord som beskriver läten, ljudhärmande, t.ex. och blev mycket uppmärksammade. Till en början mycket negativt av svenska folket som inte kunde acceptera den nya författarstilen och fördömde därför Diktonius poesi.
Diktonius skev många politiska kampdikter. Han skrev om hur fel det är att olika människor är olika mycket värda, och om de sociala skillnaderna. Han ville att människor skulle se orättvisorna och bli engagerade.
Diktonius levde under industrialiseringen, han ser hur människorna slits ut av dessa nya maskiner, han ser hur världen förändras, kanske till det bättre, men allt han hör är klagande och jämrande människor som inte kan leva som deras föräldrar och förfäder gjorde. De måste flytta in till stan jobba som tusentals andra i industrierna med maskiner. Diktonius var helt enkelt en människa som inte trodde på förnyelse, han kunde inte se det positiva i det. Var Diktonius en sur gammal man som ville ha det som allt var förr?


Vem är jag att döma vem som har rätt eller fel, men jag utser mig nu till enväldig domare. Alla dessa tre författare har skrivit vad de känner, vad de har sett. Att alla har sett olika versioner av samma skådespel är inte så konstigt när man vet deras utgångslägen. Aldrig skulle någon säga att han avskydde sitt jobb till chefens son, aldrig ens antyda det. Men samma man kan en fredag kväll ner...