Om jag någonsin skulle lyckas...

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Lyckan

Om jag någonsin skulle lyckas i livet, lovade jag mig själv att skriva en novell om det.

Livet dalar upp och ner som i en karusell. Upp och ner… ner och upp… lite stabilt och lite svajigt och till slut så står den still, och om det är för att man strukit med i en bilolycka eller om man helt enkelt har funnit ett stabilt läge i sitt liv kan man aldrig veta i förväg. Allt vi kan göra, när vi står och tittar upp på karusellen, är att föreställa oss hur det kommer att kännas.

Jag klev ur min gamla silvergråa Volvo, smällde igen dörren så att den skramlade till så mycket så att jag var tvungen att ta en titt på den så att den inte brakat ihop. Jag gick mot radhuset som heller inte såg så friskt ut. Tegelstenarna var så smutsiga och spräckliga så att man skulle kunna skjuta en raket 50 meter bort från huset och det skulle ändå ha rasat ihop, och se där då har jag inget hem längre. Jag tog mig upp för trapporna, hårslingor hade lossnat ifrån min ihop slarvade frisyr, mina händer var upptagna med att bära matkassar och min väska så med ett tappert försök blåste jag undan slingorna, fast utan någon vidare succé. Just när jag står och fumlar i min väska efter mina nycklar lyckas handtagen på den ena matkasse lossna och äggen rullar ut från kartongen, mot trappan… nerför trappan. Mjölken, som jag märkte nu, rann ner ovan för äggen till en liten smet. Jag lutade ryggen mot dörren, gled sakta ner och köra huvudet ner i knäna, nedanför mig låg nycklarna så oskyldigt på golvet, men ju nu såg dem ut som rena djävulen.
Efter att jag tagit tio djupa andetag och krigat mig förbi lägenheten fram till golvmoppen så att jag kunde städa upp min lilla smet i trappan. Varför inte städa här också nu när jag ändå städat halva Göteborgs lägenhetshus hela dagen? Tänkte jag för mig själv.
När jag kommit in i lägenheten igen la jag in min färdigrätt i mikron och satte den på sju minuter, under tiden byta jag om från min städuniform till mjukisbyxor och en sliten t-shirt. Jag damp ner i soffan och satte igång TV:n, men jag hann inte mer än att sätta igång den innan den stängdes av. Mikro som surrat så högt i endast några få minuter hade slutat låta utan att ge ifrån sig något pip om att min mat var klar. Jag masade mig ur soffan och gick ut mot köket, med en ångerfull blick tittade jag mot min trasiga almanacka, fjärde december… två och en halv vecka sedan min påminnelse kom och två månader sen min elräkning kom. De två tegelstenarna som fanns i min mage hade nu helt plötsligt förvandlats till minst tio stycken.
Lappen som nu hängde på mitt kylskåp som var min påminnelse såg snarare ut som ett besked om att jag har en livshotande sjukdom.
Tankar for genom mitt huvud, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade ingen mobil att ringa ifrån och jag hade ingen fast telefon att ringa ifrån… fast vem skulle jag ha ringt? Just då ringde det på dörren, jag funderade ett tag på att inte öppna men när det fortsatte att ringa på dörren så gick jag med de tyngsta fötterna mot dörren och öppnade och där… stod Charles i sina tajta jeans, vit tajt tröja och stylad i håret, mina armar föll runt honom och tårarna rann ner som en tsunami över hans tröja. Han höll om mig tillbaka, han sa inget, han visste hur det var. Han ledde mig in till min säng, jag la mig ner och tog djupa andetag, tittar på honom och han tittar tillbaka på mig med förstående ögon. I tid och evigheter varade vårt samtal som förekommer allt för ofta.
En vanlig dag i min alldeles olycksfulla vardag såg ut… just så här.
Charles pratade på om hur jag lyckas ta mig upp på en högre och bättre nivå än var jag redan befann mig på, vad jag behövde och vad han skulle kunna göra. Sedan mumlade han om något som jag inte riktigt kunde höra… och utan att jag visste ordet av det så stod jag i en svart klänning som satt tajt, Charles hade informerat mig om att det är den klassiska lilla svarta som går hem hos alla snyggingar, på fötterna hade jag ett par guldiga klackar som jag knappt kunde gå i, dock var det längesen jag kände mig såhär snygg. Allt detta hade jag förstås lånat ifrån Charles ”show-garderob” och han hade väl informerat mig om att jag måste vara extra rädd om det jag hade på mig, vad Charles även informerat mig om var att vi just nu stod utanför den nya it-baren, dit alla läckerbitarna kom, som i sitt fall för oss båda var killar.
När vi stått i kö en lång och frusen tid så kom vi in och där blinkade det neonlampor i flera färger, i mitten utav taket hängde en stor discokula och under den trängdes unga och snygga människor som hade fullt upp med att dansa, trängas och svettas. Charles ledde mig till baren som lång och oval, där inne stod det tre killar och två tjejer, väldigt unga och snygga dom med. Under tiden som Charles var och dansa satt och jag tittade mig runt och var alldeles fascinerad över hur jag kunnat glömma hur det var att vara ute och socialisera sig med människor. Det var fem år sen jag tog studenten och levde loppan på alla nya barer och flirta med allt och alla, men som det verkliga livet och ni vet ju redan hur min vardag ser ut nu. Rätt som det var så kom en bartender fram till mig med en färgglad drink med paraply och sa att det var från mannen lite längre bort, jag sneglade bort och såg en gubbe sitta där som såg ut att komma direkt ifrån den italienska maffian, han log med ett sliskigt smile och jag log lite halv snett och nickade till.
Bartendern som gav mig drinken tittade irriterat på mig och la till en mening som jag blev förvånad över, ”Jag hoppas du inte tänker gå hem med honom” ”Ursäkta?”
”Jag menar… han är här var kväll och var kväll ber han mig att göra samma drink till liknande unga kvinnor som du själv i förhoppningar om att han ska få med sig en hem.” ”Okej… tack antar jag men jag hade faktiskt inte gått hem med någon som ser ut att komma direkt ifrån den italienska maffian.” ”Nej, jag förstår du hade hellre väntat tills jag slutat och gått en promenad i sena Göteborg.” ”Ehm… va?”
Charles som jag inte märkt av på väldigt länge eftersom att han haft fullt upp med att leta snyggingar på golvet kom genast för att delta i vår konversation. ”Åh hej, mitt namn är Charles och det här är min absolut bästa väninna Tuva, hon är singel, har ett uselt jobb, bor i en liten etta utan el, har ingen familj förutom mig då förstås och hon kör en liten ranglig Volvo, och hon vill väldigt gärna att du ska ta ett glas champagne med oss efter att du slutat.”
Både jag och bartendern stirrade blankt på Charles, vi båda var nog lite chockade över hans egna lilla presentation över mig. Jag var ju tvungen att lägga till något för att han skulle tro något konstigt, men innan jag ens hann kippa efter luft sade bartendern ”Mitt namn är Karl-Erik och jag bor hemma hos min mamma i en liten tvåa, utbildar mig till lärare, kör en ranglig Volvo och vill gärna ta ett glas vin med er.”

Aldrig har jag stött på en person så stöddig som Charles, fast… han har all rätt i världen till det, eftersom att han rest upp mitt liv på bara en kväll, och på den ...