Rom

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rom har haft en enorm inverkan på den västerländska kulturen. Eller rättare sagt, utan Rom – ingen västvärld som den ser ut idag. Skulle inte Rom ha erövrat Europa skulle de inte har spridit det latinska språket, och utan det latinska språket skulle vi inte ha spanska, franska och engelska idag heller, som ett exempel.

Allt det Romerska Riket åstadkom började i ett litet område söder om floden Tibern i början på 700-talet f. Kr. På några kullar vid floden bodde en latintalande stam i ett par byar som kan betecknas som en föregångare till den berömda staden Rom.

Norr om floden fanns den tidens stormakt i Italien, Etrurien, som från 600-talet f. Kr. styrde Rom med en etruskiskt kung. Men detta tröttnade romarna på, och omkring 500-talet f. Kr. avsattes den sista kungen, och i hans ställe klev de förnäma släkterna in, som tidigare hade varit hans rådgivare.
Rom blev nu en republik där man inte längre använde en härskare, utan en senat och två konsuler som valdes ut av senaten. Senaten utsåg två konsuler som fungerade som regering i fred och generaler i krig, under förutsättningen att de hade senatens stöd, annars var de maktlösa. Om Rom skulle hotas av en stor fara kunde senaten utse en diktator som under ett halvårs tid hade oinskränkt makt över hela det Romerska imperiet. Senaten bestod av 300 medlemmar från de förnämsta familjerna i staden, och det var i senaten man fattade alla viktiga beslut.

Det romerska samhället var strikt hierarkiskt indelat med senaten och konsulerna överst. Under senaten kom patricierna, adelsmännen, som kunde utses till senatorer eller till ämbetsmän och som ägde stora jordegendomar i landet.
Under patricierna kom plebejerna, beteckningen på resten av medborgarna. Det kunde vara bönder, köpmän eller hantverkare. De hade rätt att inneha egendom, de hade rösträtt i folkförsamlingen, men de hade inte rätt att gifta sig med patricier och de var tvungna att göra krigstjänst i den romerska hären. Plebejerna hade dock folktribuner, en sorts ämbetsmän, som skulle skydda dem mot patricierna, som hade makt att förbjuda lagar och beslut som var skadliga för folket.
På den absoluta bottnen av det romerska samhället fanns slavarna. Helt utan rättigheter, man kunde döda dem utan att bli straffad. Det är väldigt svårt att beräkna hur många slavar som fanns under tiden, eftersom romarna inte brydde sig om att ens räkna dem, men man vet att det var enorma mängder; i krigstid kunde romarna inta städer och sälja hela befolkningen som slavar.

Till skillnad från det nuvarande västerländska samhället var romarriket mycket striktare inom familjen. Hela den västerländska kulturen har uppstått ur något som vi idag ser som något av det mest föraktningsfulla som finns bland t.ex. muslimer och kurder; s.k. hedersverksamhet. Det hela med att fäder mördar för att rädda familjens ”heder” är med andra ord ingenting nytt. Det romerska begreppet ”familj” hade en helt annan mening än vi idag ser det som. Fadern hade under hela republikens tid rätt att göra vad han ville med sin familj, till och med att döda sina barn eller att sälja dem som slavar.
Kvinnan var underställd mannen, även inom familjen. Men om man jämför med t.ex. den grekiska kulturen vid samma tid, så hade kvinnan en betydligt mer respekterad roll i samhället. Hon hade rätt att inneha egendom, delta i religiösa ceremonier och hade en social frihet och hon hölls inte instängd i sitt hus. Men hon hade inte rätt att delta i politiken eller inneha några ämbeten.

Rom förde ständigt krig mot sina grannar. I över 200 år krigade man mot de andra folken på den italienska halvöns mitt, och det som då stod kvar att erövra var det grekiska området i södra Italien. Det tog ett par decennier, sedan hade romarna även införlivat dessa områden i riket. Nu började man se sig om utan för kusterna på den italienska halvön.
Efter en serie häftiga krig mot Karthago, i Grekland och i Mindre Asien lade sig romarna land efter land under sig.
Krigen fick även andra följder än bara fler provinser. Innan kriget mot Karthago var Rom en fattig stadsstat – efter kriget hade de hundratusentals slavar, mängder av krigsbyten och tillgång till mängder av t.ex. billig säd. Det mesta av pengarna ifrån krigen hamnade i patriciernas egna fickor, men en hel del pengar gick ändå till staten, som man finansierade en mängd saker som vi idag förknippar Rom med – deras vägnät, deras arkitektur och akvedukter. Dessa krig gjorde Rom så rikt att alla medborgare 167 f. Kr. blev befriade från att betala skatt.
Men det fanns även en dålig sida med deras framgångsrika krig. Den romerska hären hade alltid bestått av bönder som ryckt in i armen – och när de kom hem var deras jord inte skött och det fanns ingen efterfrågan på deras varor, eftersom det fanns att få utomlands för ett mycket lägre pris. Detta skapade ett nytt yrke – yrkessoldaten. Dessa soldater var oftast lojala till sin general och inte till staten, vilket resulterade i ett flertal krig om makten i Rom.
Krigen gav mängder med billig arbetskraft – slavar. Slavarna var en viktig inkomstkälla för generalerna, eftersom de kunde sälja hela länder som slavar. Bland krigsfångarna fanns mängder av greker, och bland dem ingick även högutbildade män, som förde med sig delar av den grekiska, den hellenistiska, kulturen. Även generaler tog konst och litteratur som krigsbyte, vilket också gjorde att den hellenistiska kulturen införlivades i den romerska.
Ett av de vanligaste skälen till att senaten förklarade krig var inte att någon annan stat hotade dem, att någon av deras bundsförvanter hade blivit anfallna – det var att det var så fruktansvärt lönsamt att kriga, vilket ledde till att de flesta av Roms krig var reda rövartågen. Patriciernas familjer kunde även utse ämbetsmän i de nya provinserna som kunde kräva ut enorma skatter av befolkningen utan att någon vågade opponera sig mot dem, och de flesta av dessa pengar brukade stanna i dessa ämbetsmäns fickor.

De många slavarna och deras omänskliga arbetsförhållanden gjorde att slavarna då och då tröttnade och gjorde uppror mot sina plågoandar. Det största av dessa utbröt 73 f. Kr. i en gladiatorskola i Capua i södra Italien och som leddes av slaven Spartacus och som samlade ihop över 100 000 slavar. Alla dessa uppror blev brutalt nerslagna av de romerska legionerna, helt utan nåd.

Med efter århundraden av krig föll tillslut republiken på grund av inre stridigheter. Senatorerna vägrade dela med sig av vinsterna ifrån krigen, krigen hade gjort att mängder av fattiga medborgare hade svårt att försörja sig medan senatorerna ägde stora delar av marken i Italien och i provinserna.
De olika senatorerna hade egna arméer som var lojala mot dem, och många av dem försökte med våld ta över makten. Den som faktiskt lyckades med detta var Gaius Julius Ceasar som utropade sig själv till kejsare 49 f. Kr. Knappt fem år senare mördades han när han var på väg till senaten.
På grund av hans död utbröt ett inbördeskrig som till slut vanns av Ceasars adoptivson – Augustus (den vördnadsvärde). Men Augustus var smartare än sin adoptiv far Ceasar – han lät det se ut som att senaten fortfarande styrde landet. Efter inbördeskriget avsade han sig diktatorskapet och lät allt återgå till det gamla styresskicket. Men år efter år blev han vald till konsul, han kommenderade alla trupper i hela Rom och han fick även samma makt som en folktribun, vilket gjorde att han kunde förbjuda alla lagar han inte tyckte om. All makt låg hos honom, då han även ersatte alla politiska motståndare med pålitliga vänner i senaten, men han utmanade inte folket på något sätt. Detta gjorde att han regerade i över 45 år, vilket gav honom tid att genomföra det han ville.
Under Augustus styre och under en lång tid därefter, närmare 200 år, levde Rom under fred och deras handel blomstrade. Medelhavet var ett romerskt innehav, vilket gjorde sjöfarten och handeln säker, och detta skapade en välmående medelklass i städerna.

Till skillnad från västervärlden idag, bortsett ifrån USA då, spelade religionen i Rom en speciell roll. Man ansåg att religionen av en angelägenhet för hela samhället, då man såg den som ett kontrakt. Man offrade till gudarna och följde deras riter, i gengäld fick människorna gudarnas stöd i deras liv. Detta gav inte människorna speciellt mycket tröst i svåra tider; då vände man sig till helt andra religioner i öst. I dessa spelade död och återuppståndelse en stor roll – judendom och kristendom.
Judendomen hade alltid varit fientligt inställda mot Rom, vilket resulterade i två stora uppror. Det första slutade med att Jerusalem jämnades med marken (även om man idag anser att den s.k. Klagomuren är den enda kvarvarande delen av det gamla templet), och det andra slutade i en katastrof som kan jämföras med förintelsen, då antalet judar gick ner ifrån 3 miljoner till 250 000.
Den religion som kom segrande ut ur striden var kristendomen, som i grund och botten bara var en sekt inom judendomen. Den vände sig till alla, höga som låga, alla hade samma chans till frälsning, slavar som ämbetsmän, kvinnor som män – allt detta gjorde att det fick en enorm genomslagskraft. Redan under det första århundradet e. Kr. fick kristendomen en så pass stor spridning så att det oroade kejsarna. Men de kristna började inte förföljas på ”riktigt” förens 200-talets mitt, men sedan kom en helomvändning då kejsar Konstantin (den store) utsåg kristendom till en statsreligion, trots att knappt 10-20% av hela befolkningen av kristna.

Ungefär vid samma tid som kristendomen fick sitt genomslag började det romerska imperiet bli allt mer ostabilt. Olika historiker har olika åsikter om varför, men man har kunnat enas om två stycken. Den ena är att stora folkomflyttningar började ske vid tiden. Västgoter, östgoter, vandaler, franker för att nämna några – alla tryckte på mer och mer mot Rom. De allra flesta av dessa folk bildade självständiga riken inom det romerska imperiet, och romarna fick det allt svårare att försvara sina gränser. Den andra är den negativa sidan för romarna av freden. Under freden slutade deras erövringståg, och då slutade även deras slavtillförsel. Det Italienska jordbruket var grundat på slavarbete, och när inga slavar stod att finna fick man allt mindre skördar. Detta gjorde att staten i längden inte fick samma inkomster som tidigare, vilket i sin tur gjorde det svårare för dem att rekrytera in nya soldater till arméerna.

Allt detta gjo...