Aprilhäxan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bokens aprilhäxa heter Desirée. Som handikappat barn på 50-talet togs hon från sin mamma och placerades på institution. Nu ligger hon på ett sjukhem i Vadstena. Hon kan inte tala, inte gå, men hennes styrka är den speciella förmåga hon har som aprilhäxa, unik i sitt slag. Med hjälp av den ska hon finna ut vem av hennes tre systrar som stal det liv som var avsett för henne.
Systrarna vet inte att Desirée existerar. När de en dag mottar varsitt brev blir de tvungna att minnas sin barndom och framför våra ögon skildras deras sinsemellan helt olika livsstilar, från uppväxten till nutiden, för att slutligen komma fram till vad som hände den dagen de fick lämna sitt fosterhem.

Det är till en början svårt att avgöra om man sympatiserar med Desirée eller ej. Majgull Axelssons träffsäkra beskrivningar av systrarna gör att man lätt sätter sig in i deras situation. Margareta övergavs som nyfödd i en tvättstuga, i ungdomen sökte hon sig till äldre män med auktoritet, nu har hon svårt att binda sig. Christina är läkare, men vantrivs och ångrar sitt yrkesval. Hon lider av mindervärdeskomplex efter år av psykisk och fysisk misshandel av sin biologiska mamma. Knarkaren Birgitta kämpar mot abstinensen och sina skuldkänslor. Hon har ett djupt rotat förakt för överklassens "snobbor" och lever på sina minnen från ungdomen då hon var den avundsvärda, "Motalas svar på Marilyn Monroe".

Det handlar om att göra sig av med liken i garderoben, att ta itu med det förflutna. Den resa systrarna gör genom sina minnen, till den slutgiltiga upplösningen, är spännande att få vara med på. Vi ser hur barndomen för alltid förföljer dem och hur de formas av sin uppväxt.
Axelsson har skrivit flera dokumentära böcker som skildrar problem som barnarbete och barnprostitution. I Aprilhäxan skymtar glimtar av samhällskritik, främst mot socialtjänsten och vårdapparaten. Desirée uttrycker detta genom att beskriva sitt tillstånd: …"varje decennium under de senaste hundra åren har spottat ur sig ett beskt gammalt ord och sökt sig ett nytt och sötare. Så blev krymplingen lytt och den lytte ofärdig, den ofärdige blev vanför och den vanförde invalid, invaliden blev handikappad och slutligen har den handikappade blivit en person med funktionshinder."

Bokens karaktärer har en torr humor som gör att man inte kan låta bli att le, trots att många av situationerna inte är särskilt komiska. Man vill fortsätta läsa, man vill veta om problemen löser sig och de skarpsynta skildringarna av personer och miljöer -jag ser framför mig samhällsbilden på femtiotalet med uppbyggnaden av folkhemmet, jag känner hur Birgitta luktar efter å...