Rörelseorganen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Rörelseorganen har fått ett eget årtionde.
Jodå, det är faktiskt sant. Det var Lars Lidgren som fick idén, och i april 1998 bestämdes att åren 2000 – 2010 ska vara rörelseorganens årtionde.


Hur fungerar våra rörelseorgan tillsammans med nervsystem och sinnesorgan?
Jag ser ett glas vatten på bordet. Jag sträcker ut handen och tar glaset. Jag känner glaset med handen och griper tag om det. Jag lyfter glaset och för det till munnen.

För att vi ska kunna utföra en sådan här rörelse måste vi använda oss av våra rörelseorgan, som består av skelettet, leder och muskler.

Det finns tre olika typer av muskelfibrer.
 Tvärstrimmig muskulatur som är viljestyrd, t.ex. skelettmusklerna.
 Tvärstrimmig muskulatur som inte går att styra med viljan.
 Glatt muskulatur. – kan inte styras med vilja.

Den aktiva delen i våra rörelseorgan är skelettmusklerna. Det finns ungefär 400 olika muskler som styr våra rörelser. Dom flesta av dessa muskler är små och finns i händerna och i ansiktet. Muskeln består av små muskelfibrer som sitter hopbuntade och omsluts av en bindvävshinna, som i muskelns båda ändar övergår till en sena. Den senan fäster vid en skelettdel. För att vi ska kunna använda våra muskler kräver muskelcellerna mycket syre och energi. Om vi överanstränger musklerna t.ex. vid träning, kan det uppstå syrebrist i musklerna. Man får mjölksyra och musklerna känns tunga. Därför är det viktigt att värma upp musklerna innan man tränar, så att genomblödningen ökar. På så sätt kan muskelcellerna tillföras tillräckligt med syre och energi när behovet ökar.

Vad händer då i kroppen när jag ska utföra en sådan rörelse?
När jag tittar på vattenglaset släpper ögat igenom ljus. Detta ljus träffar sinnescellerna som sitter baktill i ögat. Sen skickas impulser via synnerven till syncentrum som finns i hjärnan. Här omvandlas impulserna till en bild. Min hjärna ser vattenglaset. För att jag ska kunna röra mina armar och ben krävs impulser från nervsystemet. Från rörelsecentrum i hjärnan skickas signaler ut till dom musklerna jag behöver använda. När jag sedan sträcker ut armen för att ta glaset drar tricepsmuskeln ihop sig och armen rätar ut sig. Mina fingrar griper tag runt glaset. Alla fingrar är ledade på två ställen utom tummen som är ledad på ett ställe. Detta gör att jag kan böja fingrarna och gripa om saker. Även här drar några av handens muskler ihop sig. När min hand rör vid glaset känns det kallt och kanske lite fuktigt. Huden innehåller olika typer av känselkroppar. Dessa gör att jag kan känna kyla och värme, men också smärta tryck och beröring. När jag fått ett bra grepp om glaset ska jag lyfta upp det och föra det till munnen. Då använder jag musklerna igen. Den här gången är det bicepsmuskeln som drar ihop sig medan tricepsmuskeln slappnar av. När glaset når min mun öppnar jag munnen och dricker. I munnen, på tungan, som också är en muskel, sitter smaklökarna. Dessa skickar via speciella smaknerver impulser till smakcentrum i hjärnan.

Frakturer.
När ett ben belastas med större kraft än det orkar med, uppstår en fraktur eller benbrott. Det finns olika typer av frakturer. Har man en spricka i benet, betyder det att benet inte har gått helt av och att musklerna och vävnader runt omkring är skadat. Vid en enkel fraktur är benet brutet, medan vävnaden runt omkring bara är lindrigt skadad.

Undersökning.
Röntgenundersökning är det enda som kan fastställa diagnosen.

Behandling.
Det första man gör är att föra benet i rätt läge. Patienten får då någon form av bedövning. För att hålla benet i rätt läge under läkningen behövs stöd, fixering. Det vanligaste är att man gipsar, men det finns även andra sätt. Ibland krävs operation för att få benet i rätt läge, och i dessa fall är det vanligt att man fixerar med inre stålskenor, spikar eller skruvar. Läkningstiden vid en fraktur varierar. Den beror på vad det är för typ av brott, vart det sitter och om man fortfarande växer eller inte. En fraktur läker snabbare hos ett barn än hos en vuxen.

Demens.
Demens är en sjukdom som oftast drabbar äldre. Ungefär 5% av alla över 65 år har någon form av demenssjukdom. Den vanligaste orsaken till demens är Alzheimerssjukdom. Drygt hälften av alla som har demens har också Alzheimers. Bristande blodcirkulation i hjärnan är den näst vanligaste orsaken. Demens yttrar sig genom glömska och koncentrationssvårigheter och att närminnet försämras. Man får svårt att kommunicera och hitta i sin omgivning. Det blir svårt att klara av praktiska saker i vardagen. Humörförändringar och sömnstörningar är också vanliga.

Undersökningar.
I samtal med läkaren berättar man själv och/eller en närstående om problemen. Läkaren gör en allmän kroppslig undersökning och minne och mental förmåga testas. Det är viktigt att ta reda på orsaken till demenssjukdomen, eftersom vissa tillstånd som leder till demens går att bota. Andra går att lindra. Därför gör man en rad olika undersökningar på patienten. Ett blodprov kan visa om det finns rubbningar i ämnesomsättningen, vitaminbrist eller någon infektion. Datortomografi görs för att utesluta att sjukdomen beror på t.ex. stroke eller en tumör.

Behandling.
Den som lider av Alzheimerssjukdom kan behandlas med mediciner som bromsar sjukdomens förlopp. Men man kan inte bot...