Kampen om klotet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

I en värld mycket, mycket olik den värld vi lever i idag bodde ett folk som kallades för Doter. Doterna var väldigt (och då menar jag väldigt) olika oss, de hade hud precis som oss men den var vit som snö, en lång lurvig svans, spetsiga öron precis som alverna, och var lika långa (eller korta) som dvärgar och de kunde smyga så tyst att man inte hörde dem. Doterna var ett fredligt folk som ogillade att slåss. De älskade att äta och att ordna stora fester med mycket mat, förstås, när något rolig hände, till exempel då någon fyllde år (vilket hände ganska ofta, för att de firade två födelsedagar om året, den ena den dagen de föddes och den andra en månad efter. Varför det var så visste ingen. En urgammal tradition som levde kvar, helt enkelt).

Doternas värld såg ut som ett paradis, den hade stora gröna slätter med massor av blommor i alla möjliga och omöjliga färger. Mitt i allt detta vackra låg en stor skog i vilken alverna levde. Alver och doter hade varit vänner länge nu, men för några hundra år sedan krigade de mot varandra, fastän de är väldigt fredliga folk båda två.
I denna underbara värld kan man inte föreställa sig att något ont kan hända.
Men en dag hände det som absolut inte fick hända - det magiska klotet försvann! Klotet var det som gjorde att världen hade sina glada färger, och utan det blev hela världen svart och vit. Att klotet försvann var början på det förra kriget (och enda hittills). Alverna anklagade doterna för att ha tagit det och tvärt om, men det som egentligen hade hänt var att klotet hade rullat iväg och hamnat på en plats där de inte kunde hitta det. Men tillslut fann de klotet och allt ordnade upp sig.

-Vad är det som håller på att hända i vår värld? frågade doten Niddir upprört och föll ner på knä framför kungen. Niddir, som var en väldigt nyfiken dot och alltid gick till kungen för att fråga om något han tyckte verkade fel, hade den här gången märkt att halva hans blomrabatt var svart/vit medan den andra halvan var i färg.
-Vad då herr Niddir, vad menar ni? frågade kungen och såg på Niddir som såg väldigt bestört ut.
-Halva min blomrabatt är svart/vit. Har det hänt något med klotet?
-Så, du undrar om klotet är borttaget ifrån sin plats? frågade kungen och rynkade pannan.
-Ja, jag tror det eftersom när det försvann föra gången blev allt svart och vitt.
-Då vill jag upplysa er om att jag vet inget om att det ska vara borta.
-Jaha… Men är ni säker? frågade Niddir förvånat.
-Ja, jag är säker. Vill ni vara så vänlig och lämna min sal nu herr Niddir?
-Ja ers majestät, det ska jag. Men är ni verkligen helt säker på att det är kvar? För att allt mer har börjat förlora sina klara färger.
-Ja, har jag sagt.
-Visst ers nåd, då går jag till…
-Bra, avbröt kungen.
-… klotet och ser om det är kvar.
-Vad säger du? Litar du inte på din kung? frågade kungen och blev väldig arg.
-Ehrm…jo, men jag vill bara se om det inte håller på att ramla ut, svarade Niddir ynkligt och såg förskräckt på kungen.
-Då kommer du att bli väldigt besviken. För att det är…
-Jag vet att ni säger att det är där, avbröt Niddir.
-Ni har så rätt.
-Då ger jag mig av, farväl.
-Farväl och gå inte till klotet.
Niddir börjar gå mot den stora, svarta porten som ledde ut från kungens sal. Så fort han kom utanför ropade kungen till sig en utav sina tjänare.
-Se till så att herr Niddir inte går till klotet.
-Ja ers majestät, men varför, det är väl kvar på sin plats?
-Inga frågor, gör bara som jag säger.
-Ja ers majestät, svarade tjänaren och såg häpet på kungen.
Niddir började gå hemåt men han tänkte hela tiden på vad kungen hade sagt, och en tanke gnagde i hans huvud: skulle han gå till klotet eller inte? När han hade bestämt sig för att inte gå till klotet denna dag utan gå dit dagen därpå, upptäckte han att han redan var hemma.
Niddir bodde i ett träd, precis som alla andra doter, men en sak skilde hans hus från de andras, han hade ett stort hus i en robust ek. Nu undrar du säker varför det är så konstigt och det ska jag tala om för dig, det som var så speciellt med denna ek var att det var den enda eken som fanns i denna märkliga värld. Niddir hade ärvt den av sin farfar Glorian och Niddir var väldigt stolt över att just han fått ärva det. Niddir hade två syskon men han var äldst, och Glorian tyckte att Niddir var störst och förståndigast så därför fick han ärva huset.
Niddir klättrade upp för den långa stegen, som hängde ner från trädet och ledde upp till hans hus. När han har kommit upp upptäckte han att det satt en lapp på hans dörr, han tog loss den försiktigt och började läsa. Ungefär så här stod det:

Kan du gå till den stora sjön klockan sju
i kväll? Jag möter dig där.

Din vän Devaberiel

När Niddir läst klart sken han upp och tänkte på sin vän. Devaberiel var en alv och Niddir hade varit väldigt bra vän med honom när han var liten. Devaberiel såg ut som alla andra alver men en sak skilde honom från de andra. När han var liten var han med om en olycka, i vilken hans föräldrar hade dött och Devaberiel hade fått ett stort ärr över kinden.
Eftersom vännerna inte hade setts på länge beslutade Niddir att han skulle gå sin vän till mötes, men först skulle han laga lite mat.
Medan han stökade i köket flöt timmarna förbi och Niddir glömde alldeles bort tiden.
>>>Oj, är klockan så mycket? Jag måste skynda mig.>>> tänkte Niddir och slog i hop boken som han varit djupt insjunken i.
Niddir reste på sig och gick fram till sin garderob i hallen.
-Undra om det är kallt ute? mumlade Niddir för sig själv. Efter att ha stått och funderat ett tag bestämde han sig för att ta en röd rock. Han skyndade sig ut och låste noga dörren, som han brukade. När han vände sig om och skulle ta tag i stegen och börja klättra ner så var den borta. >>>Var är min stege? Vem har tagit min stege?>>> for igenom Niddirs huvud. När han sedan började se sig omkring upptäckte han att stegen låg nere på marken. >>>Jaha, då får jag klättra ner utan stege>>> tänkte Niddir och började leta efter en annan väg ner.
-Vad letar du efter? frågade plötsligt en röst som Niddir kände igen.
-En väg ner, efter som min stege är nertagen, svarade Niddir och log finurligt.
-Och vem kan ha tagit ner den?
-Du! Din skojare, utbrast Niddir och började skratta.
Det var Devaberiel som hade kommit till Niddir, eftersom han gissade att doten skulle bli sen och tänkt spela honom ett spratt.
-Tag emot! ropade Devaberiel och kastade upp stegen till Niddir.
-Tack, svarade Niddir och tog emot den. Han satte fast den och började kättra ner.
-Jag skrev faktiskt klockan sju, sa Devaberiel surt.
-Jag var mitt uppe i en spännande bok, svarade Niddir och log.
-Det tror jag inte på, du läser väl aldrig! sa alven retsamt, för det var vida känt att Niddir var en riktig bokmal.
-Varför skulle vi träffas vid sjön, när du ändå skulle kunna kom hit?
-Jag visste inte om jag skulle kunna komma till dig ännu en gång.
-Varför då? frågade Niddir och såg fundersamt på sin vän.
-Mitt ärende är angår klotet, vet du något nytt om det? svarade Devaberiel allvarligt.
-Varför undrar du det?
-För att allting har börjat bli svart/vitt, och jag har hört ett rykte om att det är ni doter som har tagit det.
-Vad? Jag var och talade med kungen för ett tag sedan om klotet och han sa att det var kvar.
-Varför gick du dit den här gången då?
-För att ena halvan av min blomrabatt var svart/vit och den andra halvan i färg.
- Han sa alltså inte att det var något som hade hänt med klotet?
-Nej, jag frågade honom flera gånger och sa till och med att jag skulle gå dit för att se för mig själv, men han sa att allt var precis som det skulle.
-Varför skulle han inte vilja att du går dit om allt hade varit det?
-Jag vet inte. Vad tycker du att vi ska göra?
-Jag vet inte, men något underligt håller på att hända eller det kanske redan händer.
-Vi kan väl gå till klotet för att se efter om det är kvar?
-Visst, men vad ska vi göra om det är borta?
-Ehrm… Niddir skruvade tankfullt på sig.
-Vi kan alltid gå och leta efter det själva…
-Det kan vi, sa Niddir och sken upp.
-Men det kan bli ett farligt uppdrag, lade Devaberiel ironiskt till efter en stund, för han visste att hans lilla vän inte var den äventyrliga typen.
-Vi kanske inte ska ge oss in på det… Vad tycker du? sa Niddir förvirrat.
-Du vill alltså inte ge dig ut på ett hisnande äventyr? sa Devaberiel och puffade på honom, men vi kan väl ändå gå till klotet?
-Mm, kanske. Jag tror att kungen kommer att försöka stoppa mig att gå dit, efter som att han inte ville att jag skulle det förut.
-Då är det bästa att vi går nu och är på vår vakt, sa Devaberiel bestämt.
-Ja, svarade Niddir tveksamt.
-Kom då.
Niddir dröjde tveksamt kvar. Han såg upp mot sitt lugna hus medan han tänkte >>>Det kan väl inte vara så farligt?>>>
-Vad väntar du på? undrade Devaberiel och såg frågande på sin vän.
-Erm…inget, svarade Niddir generat.
Devaberiel och Niddir började gå. När de var nästan framme hörde de något. De stannade och såg sig omkring.
-Vad var det? undrade Niddir och såg på sin vän.
-Jag vet inte, men det är bäst att vi gömmer oss, svarade Devaberiel och såg sig fundersamt om efter ett gömställe.
-Fort upp i trädet! viskade Niddir.
Vännerna klättrade snabbt upp i trädet och började speja åt varsitt håll.
Trädet de hade klättrat upp i var en lookén. Lookén var ett vanligt träd i denna värld men växer inte någon annanstans. Men för dig som inte kommer där ifrån eller varit på besök och inte har en aning om hur ett sådant ser ut kan jag beskriva det. Trädet har många grenar med mycket löv på. Löven ser inte ut som man kanske föreställer sig löv, de är inte gröna, nästan ovalt formade som våra, utan de är hjärtformade och på sommaren är färgen röd och på vintern är den isblå.
-Ser du någon? viskade Niddir.
-Nej, gör du?
-Nej…vänta, jo! Ser du det där? frågade Niddir och pekade på något som inte riktigt stämde.
-Ja, svarade Devaberiel dröjande.
-Vet du vad det är?
-Det är en väldigt massa doter.
-Ja, och en väldigt massa alver.
-Vad gör de här, mitt i skogen?
Vännerna såg tyst på varandra och ingen visste vad de skulle svara. De såg på ett hundratal doter och lika många alver, de stod en bit ifrån varandra och såg ut som om de skulle attackera när som helst. Längts fram mitt emellan doterna och alverna stod deras ledare, för doterna var det kung Ardin och för alverna var det deras kung Galrion.
-Vad ska vi göra? sa Niddir förtvivlat.
Devaberiel ryckte på axlarna och skakade på huvudet medan han mumlade ”jag vet inte”.

Plötsligt blev himlen svart och marken började att skaka, så mycket att trädet som Devaberiel och Niddir satt i välte med ett stort brak. De doter som stod i närheten sprang därifrån, men de som inte hann klämdes fast under den robusta stammen och man kunde höra skrik av smärta när den ramlade över dem.
Devaberiel och Niddir hade sådan tur att de satt på en gren som växte uppåt mot himlen och inte ner mot marken när trädet ramlade.
Det utbröt panik och kungarna fick brått att försöka ta sig där ifrån med alla sina män. Då när det var som mest kaos kom en besynlig varelse och efter honom kom fler hundra till. De var luger, och längst fram gick inte vilken lug som helst utan det var lugernas kung Bron. Lugerna såg ungefär ut som doterna men det var en stor sak som skilde doterna från lugerna, inte bara deras svarta hud och deras korta stump till svans, utan de älskade att bråka och slåss. De hade många ärr över allt på kroppen från deras många krigståg och Bron hade det största, det gick diagonalt över magen och kom från ett krig för länge sedan som Ardin och Galrions förfäder hade varit med i.
-Tysta! skrek Bron.
Alla blev knäpp tysta och såg sig om efter vem som hade talat.
Ardin och Galrion såg undrande på varandra.
-Jag är här borta, sa Bron och slungade med sitt svärd, som lyste grått, framför sig.
Ardin och Galrion vände på sig och upptäckte att det var deras gemensamma fiende som stod där.
-Vad gör du här? frågade Ardin efter några minuters tystnad.
-Vad tror du?
-Du har stulit vårt klot eller hur? frågade Galrion och spände ögonen i Bron.
-Ni har något som är mitt och jag har något som är ert.
-Vad har vi som ni vill ha? frågade Ardin och försökte frenetiskt komma på något.
-Det tror jag att ni vet.
Devaberiel och Niddir som ingen hade lagt märke till under tumultet, såg på varandra.
-Vet du vad det skulle kunna vara? viskade Niddir till Devaberiel.
Devaberiel skakade på huvudet och såg bort mot de tre kungarna som stod och glodde ursinnigt på varandra.
-Det verkar inte de veta heller, sa Niddir och följde Devaberiels blick.
-Vad menar ni egentligen? Vi har inget som ni skulle vilja ha.
-Jo, ni har mitt juvelprydda svärd.
-Hans vad? utbrast Niddir, precis när han sa det upptäckte han hur högt han pratat och att alla såg på honom. Ardin vände sig om och sökte med blicken efter Niddir när han till slut såg honom spände han ögonen i honom.
-Vad gör du här, jag sa att du inte fick komma hit? sa Ardin argt.
-Jag…ehrm…undrade vad det var för…hmm…oväsen hur ute, sa Niddir nervöst.
-Strunta i honom, rådde Galrion. Vi har ett annat större problem här.
-Så ni kallar mig för problem, utbrast Bron förnärmat.
-Ehrm…nej, svarade Ardin.
-Nu tycker jag att vi ska reda ut det här. Vad var det som ni tycker att vi har herr Bron? undrade Galrion
-Mitt juvelprydda svärd.
-Vad får er att tro att vi har det?
-Jag tror inte, jag vet.
-Men hur kan ni veta det?
-Därför att…anfall!

Så började ännu ett krig. Doterna och alverna började med gemensamma krafter att slåss mot lugerna.

Nu kanske du undrar vad Deavberiel och Niddir gjorde nu? De sprang de fortaste de kunde till ett träd, klättrade upp och gömde sig, eftersom de inte hade några vapen. De satt helt tysta, de andades knappt för att inte bli upptäckta och dödade.
-Vilka tror du kommer att vinna? frågade Niddir som avbröt deras tystnad.
-Vi, doter och alver hoppas jag, svarade Devaberiel och såg på sin vän.
-Vi får allt hoppas det.
De blev tysta igen och såg på de krigande. Galrion höll precis på att fäktas med Bron. Galrion hade lite överläge eftersom att han var längre och blev tränad i att slåss när han var yngre. Ardin stod en bit bort och höll på att slåss med en annan.
När det gått nästan en och en halv timme var mer än hälften av lugerna dödade och alverna och doterna hade ett stort övertag.
Plötsligt började lugerna dra sig undan.
-Vad är det som...