Syftet med den här uppsatsen är att fastställa gällande rätt för rån och grovt rån och att studera hur domstolarna genomför den helhetsbedömning som, enligt förarbetena, skall göras för att gränsdragningen mellan rån och grovt rån skall bli så korrekt som möjligt. Dessutom resonerar jag kring huruvida gällande rätt speglar samhälls- och våldsutvecklingen och kan anses vara effektiv.
BrB 8:5 och 8:6 reglerar rånbrotten och 1975 utvidgades råntvånget i BrB 8:5 till att även innefatta ”hot som för den hotade framstår som trängande fara”. Därmed lades större fokus på den rånades upplevelser av rånet, oavsett om vapnet varit laddat, oladdat, äkta eller oäkta. Domstolarna har dock inte lagt någon vikt vid denna typ av rånhot vid gränsdragningen mellan rån och grovt rån utan hänvisar regelmässigt till den återhållsamma praxis som etablerades i och med NJA 1972 s 323 och som sedan dess varit vägledande, i synnerhet i de fall då skarpladdat vapen inte använts. I dessa fall drar domstolarna gärna motsatsslut från ovannämnda rättsfall och ofta utan vidare bedömning av övriga relevanta omständigheter. Domstolarna menar att de hindras av legalitetsprincipen att ta hänsyn till andra omständigheter än de som räknas upp i BrB 8:6 st 2. Uppräkningen är dock inte bindande eller uttömmande, vilket ger domstolarna ett utrymme att väga in andra omständigheter i bedömningen, såsom den rånades upplevelser. Domstolarna anser dock att det är lagstiftarens ansvar att ändra brottsrubriceringen och flera motioner har lämnats in till JuU avseende att alla väpnade rån – även rån med oäkta vapen - skall betraktas som grova. JuU har avstyrkt bifall varje gång och menar att det inte finns någon anledning att föra in vapen i regleringen som en försvårande omständighet, eftersom domstolarna skall göra en helhetsbedömning, varav vapnet är en betydande omständighet av flera. Frågan är således fast i ett slags moment 22; varken rättstillämparna eller lagstiftaren vill ta ansvar för brottsrubriceringen vid sådana typer av rån. Jag...
