Slaget vid Hastings

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning

När jag var i Eastbourne på språkresa 2003, tackade jag nej till en endagsutflykt till Hastings och Battle Abbey som bara ligger ett par mil därifrån. Och ända sen jag kom hem till Sverige har jag ångrat att jag inte följde med och såg var slaget vid Hastings tog plats. Att få möjligheten att ta del, av den plats där en stor del av ett av världens mäktigaste lands historia förändrades totalt, och inte ta den har stört mig. Så därför vill jag ta en djupdykning i detta slag och lära mig om det som jag hade redan kunnat om jag valt en annan väg på min ”semester”.

Det som jag helst vill lära mig är varför slaget startades. Vem var inblandad och vad utgången av slaget skulle bli, delvis vem som vann. I och med att jag inte har någon tidigare kunskap om ämnet så har jag tusen andra frågor i huvudet, men de som jag nämnde ovan är de mest övergripande.

Jag har jobbat helt efter Internet för att jag är mest van vid detta. Jag hittade två exceptionella engelska sidor nästan direkt med bra fakta, dessa jämförde jag med varandra och faktan överensstämde. Detta gjorde att jag funderade starkt att skriva allt på engelska, då jag trodde det skulle underlätta. Men jag leta ett par dagar till och hitta tillslut en kanon hemsida som var skriven utefter Bayeauxtapeten. Men trots detta kollade jag ändå så faktan var ungefär den samma som den engelska.

Jag började mitt arbete med att skriva ner stödord till inledningen i en mindmap så jag fick alla mina funderingar besvarade i faktatexten. För det var denne som jag började med i och med att jag insåg att den skulle ta längst tid. Sen flöt alla de andra delarna på plats.

Anledningen till det blodiga slaget

En dag 1064 uppenbarar det sig för den sittande kungen Edward att han inte har någon tronföljare, som kan ta över kronan efter hans död. Han ber därför hertig Harold Godwinsson att framföra erbjudandet om kronan till hertig Wilhelm. Harold packar ihop sina saker och samlar sina riddare, och beger sig mot Normandie och Wilhelm. När han når kusten byter han färdsätt från hästar till skepp, de seglar ut till havs och möts av ett fruktansvärt väder. Båten är nära att kapsejsa mångfaldiga gånger. Trots det tuffa vädret lyckas de hålla sig vid liv och båten ovanför ytan, men kursen tappar de helt och går istället iland hos greve Guy av Ponthieu. Han tillfångatar hela följeslaget trots desperata försök från Harolds sida att förklara anledningen till deras plötsliga anländande.

Hur länge Harold och hans män sitter inspärrade hos Guy framgår inte av historian som vi nutidsmänniskor kan ta del av. Men hur som helst tror inte jag fångarna led särskilt mycket, då Guy var en hygglig karl och framförallt barmhärtig. Han lät till och med Harold vara med och bestämma lösensumman som Wilhelm skulle få betala. Och betala gjorde Wilhelm även om han inte gjorde det direkt, utan försökte diskutera fram en billigare lösning för honom. Men till slut fick han hosta upp ett underbart slott med mark och allt till greve Guy. Men nu var Harold fri och kunde framföra sitt budskap till Wilhelm.

Wilhelm blir självklart glad och tackar ja till erbjudandet. De närmsta dagarna efter deras lilla samtal besöker de tillsammans olika platser bland annat kyrkor runt om i trakten. De kommer även till den enorma Katedralen i Bayeux, där Harold svär en ed till Wilhelm om trogenhet.

Efter att de haft sina givande stunder tillsammans beger sig Harold och hans män tillbaka till England för att berätta för kungen om vad de varit med om på resans gång. Men när Harold anländer får han se en väldigt svag konung som anstränger sig för att kunna andas och har inte lång tid kvar att leva. Men Harold hinner ändå berätta om mötet med Wilhelm. Trots detta förtäljer historien att precis innan Edwards död berättar han för en munk att Harold ska vara hans tronföljare. Munken framför den forna kungens sista ord till Harold och denne accepterar erbjudandet, trots att han svurit ed till Wilhelm. Precis som det fungerade i det feodala samhället kom vasallerna till den nya kungen och framförde sitt fulla stöd i strid och konflikter. Allt detta utan att Wilhelm ens nåtts av budskapet att kungen var död. Det var inte förrän ett par engelsmän kom seglandes till honom som han nås av beskedet.

Wilhelm söker råd hos sin halvbror Odon som är biskop, om hur han ska agera. Biskopen tycker att Harold ska straffas för sin edbrytning och tvingas ner ifrån tronen som han så falskt besitter. Förberedelserna för krig sätts igång. Nya svärd smids, män tränas för strid och skepp sjösätts redo för anfall. Wilhelms skepp som han ska åka med och som även är huvudskeppet, blev skänkt till honom av sin fru Matilda. Han stoltserar även stolt med ett järnkors som har blivit välsignat av påven. Allt för att hans uppsåt med resan ska verka så likt ett korståg som möjligt.

Morgonen den 18 september når skeppen Pevensey, därifrån tar trupperna sig till Hastings. De slår upp ett läger. Wilhelm börjar antagligen vid denna punkt känna oro över vad som komma skall, för han gör massa drastiska åtgärder med omgivningen t ex bränner han ett hus för att han inte kan se ordentligt åt det ena hållet. Men han har ingen anledning att känna sig nervös för att hittills har hans arme kunnat göra som de velat utan att möta några nekande ord från någonstans. Detta är för att Harold har befallt att helt lämna bevakningen vid den sydvästra kusten för att han anser att det är för sent på året för ett anfall därifrån. Han och hans trupper var även uppe i en konflikt med norska vikingar som kom in ifrån norr. Detta slag vinner Harold utan problem. Detta bidrar även till Wilhelms oro och börjar betvivla sin kunskap om sin fiende. Han försöker också komma fram till en lösning utan att gjuta för mycket blod, och det genom att erbjuda Harold en man mot man utmaning. Harold nekar för han anser sig ha full rätt till tronen då han valdes i sista stund av Edward – nu finns det ingen återvändo för någon av dem.

Slaget vid Hastings

Tidigt nästa morgon klär sig Wilhelm för strid och tar ett utmärkande kliv upp på sin fullblodiga häst och beordrar sina män till strid. Och dessa behöver inte rida särskilt långt för att direkt efter att Harold vunnit slaget över norrmännen, red och marscherade hans riddare söderut för att kunna möta Normanderna. Men efter den långa resa igenom nästan hela landet var hans män väldigt trötta och fick därför bara inta försvarsposition, och invänta Normandernas första drag.

Wilhelm skriker ut: Anfall! Och det första ösregnet av pilar haglar ner över engelsmännen. Och slaget vid Hastings är ett faktum. I den första skuren av pilar dör båda två av Harolds bröder och gör kriget personligt för honom. Detta ger båda han och hans män en revanchlysten inställning tillagd till sitt tidigare hat. De gör utifrån detta ett mäktigt anfall och besegrar en stor del av Normandernas styrka. Detta mäktiga bakslag i planeringen gör att många av soldaterna får väldigt kalla fötter för en fortsättning av vad de startat, och börjar fly därifrån med svansen mellan benen. Odon, Wilhelms halvbror som även han följt med på resan tar tag i de flyende soldaterna och talar vett i dem. Han lyckas bra med detta så att de alla återvänder till striden. Men precis när dessa har fått upp lågan i sinnet igen börjar ett snabbt rykte spridas i den Normandiska skaran om att deras ledare, Hertig Wilhelm är död. Då detta var falskt reste Wilhelm sig upp och yttrade de välkända orden. ”Se på mig nu. Jag är vid liv och med guds vilja ska jag segra”.

Trots stora tryck mot engelsmännen från alla håll lyckas Normanderna inte få dem på fall. Och alla tror att slaget kommer att hålla på länge. Men situationen får plötsligt en tvär vänding när en av pilarna som avfyrats träffar Harold mitt i ögat och borrar sig igenom hela hans skalle, Kungen av England dör strax därefter. De engelska soldaterna försöker strida vidare en stund, men ger sedan upp då de inser att slaget är förlorat utan deras ledare.

England blir tillslut Wilhelms, som det var bestämt från början. Och han får sitt stående epitet som lever kvar till våra tider: William the conquerer.

Analys

Nu är redogörelsen för händelsen klar och jag har fått en klar inblick i varför det blev som det blev, och min hjärna är tusen kunskaper rikare som jag kan skryta med resten av mitt liv. Slaget vid Hastings har påverkat Englands historia väldigt mycket, inte minst för att de fick en ny härskare. Det är dock svårt att sätta fingret på något utmärkande som förändrats med tiden tack vare denna händelse. För visst hade Wilhelm sina idéer om hur ett land ska styras, men Harold hade kanske haft några andra idéer som hade gett samma utgång och därför hade det kanske blivit obetydligt vilka idéerna var. Dessutom har jag fått intrycket av de båda som likasinnade män med samma värderingar om: kvinnor, de lägre samhällsklasser och ekonomin.

Personligen tycker jag att Wilhelm gjorde helt rätt i att anfalla England och ta det som var hans. Harold bröt en ed och borde därför straffas, precis som Biskop Odon sa, så klokt. Men om det nu är sant att Edward gav tronen i sista stund till Harold, och att det var han som skulle ta över platsen som kung, hade det ingen som helst betydelse. För att om trohetseden ska gälla så får Harold förkasta sig Wilhelms önskan, och i detta fall så tror jag att det hade varit önskan om tronen. Och tänk så mycket blod som skulle ha sparats om utgångspunkten varit annorlunda från början. Jag tycker att syndabocken för detta är den forna kungen Edward, som velade runt i sitt huvud utan att kunna bestämma sin ståndpunkt i tronfrågan. Om han bara skulle ha hållit tyst på sin dödsbädd, så skulle Wilhelm ha blivit kung utan ett blodigt slag. Antagligen skulle Harold fått en högt uppsatt ”tjänst” och han skulle också varit nöjd.