Filosofiska meningar om Determinismen - från antiken till idag

6 röster
25914 visningar
uppladdat: 2005-02-04
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Inledning

1.1 Inledning

Finns det ett öde som styr våra liv? Kan vi inte själva välja våra vägar, utan är vi predestinerade till vissa val? Dessa är frågor som säkert alla har ställt sig, framför allt filosoferna. Frågan om en fri vilja är ett av de eviga problemen, vilka ständigt är aktuella men vars svar aldrig kan bevisas till hundra procent. Jag valde detta ämne för att även jag har frågat mig denna fråga många gånger och jag finner den mycket intressant. Jag har själv sedan tidigare en ståndpunkt vad gäller den fria viljan, och därför är det både roligt, fängslande inspirerande och lärorikt att läsa om filosofins determinister och jämföra dem med varandra.



1.2 Syfte

Syftet med denna uppsats är att redogöra för några, av mig valda, filosofers deterministiska tankar. Mitt urval av determinister jag ska ta upp ska, i stora drag, visa på determinismens utveckling från antiken fram till idag.



1.3 Metod

För att få fram det fakta jag behöver för att skriva en essä i det valda ämnet ska jag främst läsa olika böcker och skrifter i filosofi som behandlar ämnet och tar upp filosofer med tankar angående determinismen. För att avgränsa ämnet ska jag sedan välja ut några filosofer, vars tankar jag ska klarlägga. Utifrån den avhandling jag sedan skrivit ska jag föra en diskussion runt ämnet med egna reflektioner. I diskussionen ska jag dessutom jämföra deterministernas tankar med varandra, och försöka finna likheter och skillnader i deras ståndpunkter. Jag ska dessutom lägga fram min egen ståndpunkt i det valda ämnet.

2. Introduktion

2.1. Vad är determinism?

Själva ordet determinism har en ganska obestämd innebörd, mycket på grund av att filosoferna har lagt olika betydelser i ordet och definierat det på skiljda sätt. Generellt sett kan vi säga att determinismen är en lära som menar att allt som sker föregår av en orsak och därmed är förutbestämt, som att A determinerar B, och B har hänt utifrån A. Detta gör att människan inte har någon fri vilja att själv utforma sitt liv och välja sina vägar. Alla händelser styrs av en bindande lagbundenhet, alltså orsakar en händelse en annan enbart om det finns en lag som binder dessa samman. Detta gör att vi, ur ett stort perspektiv, i princip ska kunna förutsäga allt som ska ske. (Roger Scruton, 1998)

En extrem form av determinism menar till och med att vi kan veta allt om framtiden och det förflutna. Genom att ha en fullständig kunskap om hur världen ter sig idag kan vi se hur allt kommer att utveckla sig i framtiden. Dessutom kan vi räkna bakåt och se vad som hänt i det förflutna. (D.Z. Phillips, 2000) Deterministiska uppfattningar presenterades redan under antiken och utvecklades därefter och fick större utbredning.



2.2 Vilka olika sorters determinism finns det?

Termen determinism används i två olika sammanhang, och har i dessa sammanhang två helt skilda betydelser. Dock brukar de oftast buntas ihop till en. Men jag ska ändå förklara vilka former man brukar skilja mellan:

• Den ena formen av determinism innebär att allt i universum lyder under lagen om orsak och verkan. Här kan inte något inneträffa utan en orsak, alltså är slumpen och tillfälligheten omöjligheter. Motsatta ståndpunkten kallas för indeterminism, vilken står för att slumpen finns.
• Den andra, och vitt skiljda, formen av determinism lägger termen oundviklighet i dess innebörd. Detta betyder att vi inte är fria att välja mellan några alternativ. Allt som händer är ofrånkomligt och det hade inte kunnat utfalla på något annat sätt än det gjorde. Detta betyder att ifall du ångrar ett val du har gjort i ditt liv ska du veta att ingen i samma situation skulle ha kunnat agera annorlunda, eftersom det inte finns några val. (Esa Saarinen, 1996)

I min essä kommer jag dock inte ta upp dessa olika sorters determinism så mycket, eftersom jag anser att den enkla innebörden av ordet determinism gör det lättast att förstå olika filosofers ståndpunkter. Definitionen blir hädanefter att determinism innebär att vi inte har någon fri vilja.







3. Avhandling

3.1 Demokritos (400-talet f.Kr.)

Demokritos var Leukippos lärjunge och hörde, liksom sin lärare, till atomisterna som menade att alla ämnen består av atomer, även själen. Demokritos menade att atomer är små, odelbara partiklar. För deras rörelse och förändring krävs tomrum. Genom att atomerna hakar i varandra i olika formationer bildar de ting. Även själen är uppbyggd på ett sådant sätt, men själens atomer har en annan struktur än tingens. Hans världsuppfattning var mekanistisk då han menade att världen fungerar som en maskin och att allt har yttre orsaker, de mekaniska lagarna styr över alla atomer. Atomerna har själv inga avsikter, utan det som händer är ett resultat av allt som har hänt tidigare. Atomen är alltså determinerad av andra atomers rörelser.

Eftersom människan består av atomer i både kropp och själ kommer det att innebära att atomernas lagar även råder över människan, detta gör hans filosofi deterministisk då människan inte själv kan ingripa i skeenden. Av den orsaken att själen inte är av andlig natur, utan består av atomer, kan den inte fortsätta leva efter kroppens död, och därför kan inga Gudomliga makter finnas. Atomläran fick ingen stor framgång eftersom den motsade de Gudomliga krafterna.

Demokritos atomlära upptogs under 300-talet f.Kr. av Epikuros (341-270 f.Kr.). Epikuros hade samma åsikt som Demokritos angående att allt var uppbyggt av atomer, men han ville däremot inte instämma till att determinism råder, då han ansåg att det också finns slumpmässiga atomrörelser. Epikuros ville få människan att känna glädje och befria henne från rädsla för döden, och menade att kroppens och själens atomer skingras när vi dör, och därför kommer du aldrig att uppleva det vi kallar död. (Eriksson & Frängsmyr, 2003)



3.2 Stoicismen, av Zenon (340-264 f.Kr.)

Den filosofiska riktningen Stoicismen utformades av Zenon från den eleatiska skolan. Stoicismen hade, liksom Epikuros, som mål att få människan att utvinna glädje ur tillvaron. Dock var stoikerna något strängare i sin lära och menade att man ska göra sig helt fri från sinnesrörelser och sträva efter fullständig självkontroll för att uppnå visdom och inre lugn. Dock höll inte stoikerna med Epikuros angående hans åsikt om de slumpmässiga atomrörelserna. Stoikerna menade att allt sker av nödvändighet och efter en förutbestämd ordning till vilket vi alla måste anpassa oss för att kunna befria oss från sinnesrörelserna och uppleva harmoni (apati). (Eriksson & Frängsmyr, 2003)



3.3 Augustinus (354-430)

Augustinus var en kristen filosof verksam före medeltiden. Han skrev ”Om Gudsstaten”, i vilken han formulerade ett politiskt förhållande mellan kyrkan och staten, vilket kom att bli avgörande för den katolska kyrkans ställning. I sin människosyn hade han influerats av nyplatonismen. Han menade att själen är en obunden och självständig substans som är skild från den materiella världen.

Augustinus talade också om arvsynden, med det menade han att alla är födda med synd. Människan är förtappad och förutbestämd. Dock kan vissa, av Gud på förhand utvalda, få möjligheten att bli frälst. Men alla andra drabbas av en evig fördömelse. Augustinus syn på den fria viljan var dock inte oföränderlig under hans livstid, i sina yngre år ansåg han att alla äger valfrihet och kan välja mellan goda och onda gärningar, men med åren blev han allt mer övertygad om den allsmäktiga Gudens inverkan på vårat liv. Han övergav dock aldrig tanken om en fri vilja då han menade att det endast är slutresultatet, det vill säga fördömelsen eller frälsningen, som är förutbestämd av Gud. Varför hans lära blev allt mer deterministisk vet man inte, men vissa tror att dåtidens teologiska lärostrider påverkade Augustinus till en mer deterministisk livsåskådning, eller romarrikets nedgång.

Augustinus lära brukar kallas för predestinationsläran, och innebär att den fria viljan inte finns. Vårt öde är redan i förväg bestämt av Gud. Detta synsätt har omdebatterats av teologer ända sen Augustinus tid, då det kan verka meningslöst för präster att predika om förbättring ifall vi är dömda till synd av Gud. (Eriksson & Frängsmyr, 2003)



3.4 Benedict Spinoza (1632-1677)

Den holländske judiske filosofen och rationalisten Benedict Spinoza utformade sin lära efter matematiken, då det för honom var den ultimata vetenskapen. Spinozas panteistiska metafysik förklarar världen på ett deterministiskt sätt. Han menar att vår världsbild är uppbyggd av åtskillnader, som i själva verket är imaginära och overkliga. Vi inbillar oss att enskilda ting finns, fastän deras existens är relativ, inget kan finnas eller förstås isolerat. Enskilda ting utgör bara en del; modi, av den enda substansen. Alltså är kropp och själ bara två sidor av samma sak, samma substans. (Saarinen, 1996) Man kan således inte mena att själen bestämmer över kroppen eller säger åt kroppen vad den ska göra. Det vissa betraktar som själens ”beslutstagande” som följs av kroppens agerande såg Spinoza som samtida. Spinoza var här nytänkande eftersom han inte såg ner på den materiella kroppen eller höjde den tänkande själen till skyarna, han menade att de var samma sak, (Jan Willner, 1993) vilket är en slags fusion mellan idealism och materialism. (Fredriksson, 1994) Det enda som existerar oberoende av allt annat är Gud, och det från Honom allt har sitt ursprung. Detta förklarar han i detta citat:

”Intet enskilt ting kan finnas till eller bestämmas i sitt sätt att verka annat än så att det bestämmes i sin tillvaro och i sitt verkningssätt av en orsak, som likaledes är ändlig och har en bestämd tillvaro. Och denna orsak i sin tur kan heller icke finnas till och bestämmas i sitt verkningssätt annat än av en annan orsak, och så vidare i det oändliga.” (Wedberg, 2003)

Människans definition av frihet är inte korrekt då vi grundar den på medvetandet om våra egna handlingar och på kunskapsbristen av vad som orsakar dem, ansåg Spinoza. Skulle vi komma till insikt om handlingarnas verkliga orsak skulle vi inse att vi inte är fria. (Esa Saarinen, 1996) Det närmsta man kan komma känslan av frihet är kunskapen om våra begränsningar och insikten att allt sker av nödvändighet. När man väl förstår naturens händelser kommer man inse att allt som inträffar sker med förutsägbarhet, precis som man kan säga att varje radie i samma cirkel kommer att ha samma längd. Ingenting finns till eller sker på grund av slumpen, och det finns inget utrymme för den mänskliga viljan i den slutna fysiska orsakskedjan. (Hans Larsson, 1910)

Spinoza menar att allting sker som en följd av något som skett före, och det som sker nu kommer att orsaka en annan händelse. De mekaniska orsakskedjorna är oändliga i båda riktningarna. (Wedberg, 2003) Det visar på en typisk deterministisk syn.



3.5 Isaac Newton (1643-1727)

Den berömde matematikprofessorn Newton största insatser var att han formulerade olika naturlagar. Han menade att ”alla fysiska kroppar är underordnade naturlagar och naturliga orsaker”. (Eriksson & Frängsmyr, 2003) Eftersom människans kropp är fysisk borde den också vara underordnad naturlagar. Dock uttalar han sig inte om determinism i ordets rätta mening, men är vi, som han menar, underordnade naturlagar kan det här presenteras som en form av determinism eller ett deterministiskt synsätt. Naturens lagbundenhet har varit ett stort bidrag till den fortsatta synen på determinismens vara eller icke vara, det var därför jag valde att ta upp honom här bland dessa typiska determinister. Dessutom anser jag att vetenskapens genombrott och vad det medförde blev ett slags motbevis mot determinismen, vilket är ganska intressant.



3.6 Gottfried Wilhelm Leibnitz (1646 – 1716)

Den från Leipzig härstammande filosofen Gottfried Wilhelm Leibnitz var den tredje av de stora metafysiker som kallas rationalister, de andra två var Spinoza och Descartes. Leibnitz kritiserade Spinozas teori om mekaniska orsakskedjor, då han menade att de bara förklarade att saker händer, inte varför de händer. Han höll heller inte med Descartes om materien som den enda substansen. (Raymond E. Fancher, 1996) Hans deterministiska uppfattning ligger i hans monadologi:

Leibnitz uppfattning var att materia, som vi ser den, egentligen är sammansatt av mindre enheter. Dessa enheter, eller monader som han väljer att kalla dem, är oändligt små väsen med en själslig natur. De är utrustade med motivation, energi och förmåga till perception. Hela vår tillvaro, alltså all materia är uppbyggd av monader. Den högsta av alla monader är Gud, han är perfekt och skaparen till allt. Varje monad är en självständig enhet och har sin egen utveckling, oberoende av andra monader. Leibnitz uttryckte det som att monader har inga fönster, och kan därför inte ha någon interaktion med någon annan monad. Gud har dock genom occasionalismen inrättat olika händelseförlopp i en regelbunden ordning, och det är därför saker för oss kan förefalla ske som en följd av något annat. Det finns alltså ingen annan orsak än Gud. (Fredriksson, 1994)

Då även själen består av monader förefaller det sig naturligt att ifrågasätta sambandet mellan kroppens monader och själens monader. Leibnitz förklarar detta kropp-själ problem med hjälp av en viss determinism. Han menar att kroppen och själen inte kan påverka varandra, trots att det kan se ut så. Men allt är förbestämt enligt Guds harmoni. Att det vi ser som en orsak resulterar in något som vi kallar verkan är egentligen bara två saker som enligt harmonin följer varandra, som klockor som slår samtidigt, något Leibnitz kallar för ”Psykofysisk parallellism”. Att vi ramlar är alltså ingen orsak till den smärta som kan följa. (Eriksson & Frängsmyr, 2003)

Med hans egna ord låter det såhär:

”Själarna handlar i enighet med lagarna för ändamålsorsakerna genom önskningar, ändamål och medel. Kropparna handlar i enlighet med lagarna för de verkande orsakerna eller rörelserna. Och dessa båda riken, de verkande orsakernas rike och ändamålsorsakernas rike, står i harmoni med varandra. Enligt detta system handlar kropparna som om det inte funnes några själar, och själarna handlar som om det inte funnes några kroppar, och båda handlar som om den ena inverkade på den andra.” (Wedberg, 2003)



3.7 Pierre Simon de LaPlace (1749 - 1827)

Den franske matematikern Pierre Simon de Laplace bekände sig till en deterministisk uppfattning och en mekanistisk världsbild. Han grundade sin ståndpunkt i atomernas värld, där han menade att om man känner till alla fysiska kroppar och deras tillstånd i ett visst ögonblick kan man förutsäga hur dessa kommer att röra sig framöver. Det gör att man kan se hur framtiden kommer att bli genom att följa en slags orsakskedja, då allt styrs av naturlagar. I ”Théorie analytique des probabilités” från 1812 skrev han:

”En intelligens som kände till alla de krafter, som i ett givet ögonblick är verksamma i naturen, och likaså alla motsvarande lägen av de ting, varav världen består, skulle – om den vore tillräckligt omfattande för att underkasta alla dessa data en analys – kunna i en enda formel sammanfatta rörelserna av de största kropparna i universum och av de lättaste atomerna; intet vore för en sådan intelligens osäkert, och framtiden liksom det förflutna skulle vara närvarande inför dess ögon” (Wedberg, 2003)

Denna uppfattning var vanlig bland vetenskapsmännen i början av förra århundradet, ända fram till att Heisenberg, med sin osäkerhetsrelation, bevisade att det inte går att förutsäga rörelserna inom atomernas värld. Det finns nämligen små partiklar som inte rör sig enligt ett mönster eller strävar efter ett mål, de rör sig helt slumpmässigt. Detta innebär att en orsakskedja, som LaPlace pekade på, inte är reliabel då vissa delar inte alltid agerar på samma sätt. Heisenbergs upptäckt gav utrymme för den fria viljan. (Eriksson & Frängsmyr, 2003)



3.8 Daniel Dennett (1942- )

Den amerikanske Boston-födde Daniel Dennett är en nutida filosof, och den sista jag kommer att ta upp i min essä. Han är visserligen ingen renodlad determinist, men han har definitivt åtskilliga åsikter om den fria viljan. Varför jag väljer att redogöra för Dennetts ståndpunkt här är för att visa den utveckling jag tycker mig se; att filosoferna allt mer överger tanken om en ren determinism. Jag tror att det till en stor del beror på Heisenbergs upptäckt om atomernas slumpmässiga rörelser, det verkar ha influerat många av filosofins nutida tänkare.

Dennett har försökt förklara utvecklingen av ett fritt, men materiellt, medvetande, och om vi verkligen är helt fria. Dennet vill inte jämföra människans liv som orsaksbundet med biljardbollarnas rörelser när de krockar med varandra. Människans liv är mer komplicerat än så, menar han. Vi styrs av våra gener och den fysiska yttre påverkan, men även våra egna och andras argument som övertalar oss att handla på ett eller annat sätt i en viss situation. Argumentationen ser han som ett system som förvarnar oss för farliga händelser, och som förbereder oss för dessa. Det är ett slags system som målar upp olika scenarion och tänkbara händelser, så att vi ska veta vad vi ska göra ifall vi hamnar i en sådan situation. Men vi kan aldrig veta exakt vad som kommer att hända härnäst, allt vi vet är att vi befinner oss i ett grenverk av olika möjligheter. I själva argumentationen för att förhoppningsvis göra det rätta valet, måste vi såga av vissa grenar i detta stora grenverket, det gäller bara att inte såga av den grenen som kan hjälpa oss ur en svår situation.

Ifall jag skulle befinna mig i en livshotande situation där jag måste välja mellan några alternativ väger jag säkerligen dessa mot varandra. Dock finns det inte alltid ett visst beteende eller en viss väg som kan garantera överlevnad, och därför vill Dennett i slutänden jämföra livet och överlevnaden med ett lotteri. Man kan nämligen aldrig vara helt säker. Men han menar att man bara därför inte bör ge upp, vi kan ju hoppas att vi kan förbättra våra odds att dra en vinstlott, och att vi är kapabla att avgöra vad som är bra odds och dåligt odds.

Att vi inte kan veta vad som är bra val och dåliga val, utan bara hoppas att vi gör rätt val, i en värld där man inte ens kan vara säker på om vi verkligen är fria att göra egna val eller inte, kan låta aningen hopplöst och få en att kapitulera inför determinismen. Men det är precis det man inte bör göra, menar Dennett. Även om vårt öde är predestinerat bör man, enligt honom, försöka välja de lotter man tror är vinster i den stora lottdragningen. (http://www.filosofiforum.com/a7.htm)

4. Diskussion

Under den tid jag skrivit denna essä har jag fascinerats över den utveckling synen på determinismen har genomgått. Jag kan se tydliga präglingar av religion och vetenskapliga upptäckter.

I och med kristendomens genombrott i Europa framträdde en troende filosof; Augustinus. Hans tankar har vissa influenser från den tidiga stränga kristna tron, då han menar att vi är födda med synd. Augustinus menade också att vi föds med ett förutbestämt öde att bli frälsta eller förtappade. Dock tror jag att determinismen och kristendomen som religion är och var ganska oförenliga då determinismen kan ge människan en känsla av hopplöshet och att hennes handlingar inte kan påverka hennes liv. Kristendomen står ju för motsatt ståndpunkt då de betonar människans livsföring och menar att alla kan bli frälsta. Det var alltså ganska modigt av denne kristna filosof att förena determinismen och religionen i en åskådning.

Han var dock inte den enda som valde att inkludera Gud i determinismen, dryga tusen år senare presenterade Gottfried Wilhelm Leibnitz sin monadologi, vilken innefattade Gud som den allmäktige perfekte skaparen. Gud hade, enligt Leibnitz skapat en harmoni, där han inrättat olika händelseförlopp i en regelbunden ordning, vilket innebär att allt som händer är bestämt av Gud, han är den enda orsaken till allt.

Jag tycker att Leibnitz filosofi, ur kristen synpunkt, till en början inte låter lika rebellisk och stötande som Augustinus i fråga om fördömelsen. Augustinus har, ur min synvinkel, en strängare och mer rak determinism än Leibnitz. Leibnitz går omvägen och menar att Gud har bestämt våra liv genom occasionalismen och den psykofysiska parallellism, men han fördömer ingen direkt. Dock menar både Augustinus och Leibnitz att Gud är allsmäktig och på ett eller annat sätt har predestinerat våra liv, det får mig att se ett samband mellan dem trots att det, som jag förklarade ovan, även finns skillnader. Även Spinoza, som var samtida med Leibnitz, tog med Gud i sin filosofi. Han såg Gud som den enda oberoende existensen, samt skaparen till allt.

För att spinna vidare på Leibnitz determinism anser jag att den liknar, i ett annat avseende än Gud, Demokritos determinism. Båda var nämligen inne på att allt är uppbyggt av små partiklar, vilka Leibnitz kallade monader och Demokritos kallade atomer. Vilka egenskaper de lade i dessa partiklar skiljer sig mellan dem. Den mest framstående atomisten Demokritos menade, redan under antiken, att allt är uppbyggt av små odelbara atomer, även själen. Hans filosofi var därför materialistisk, till skillnad från Leibnitz som var idealist. Demokritos determinism låg i att han ansåg att allt som händer är ett resultat av något som hänt tidigare.
Leibnitz, å andra sidan, ansåg att hans monader hade själslig natur och var självständiga. På grund av att de har sin egen utveckling och inte, som han uttrycker det, har några fönster kan de inte påverka varandra. Deras agerande är förutbestämt av Gud.

Mellan dessa framstående filosofer kan man både se skillnader och likheter. Likheten ligger ju i tanken om att allt är en sammansättning av små enheter. Men efter det skiljer de sig åt ganska mycket. Jag tror säkert att Leibnitz fann mycket inspiration hos Demokritos till sin lära, men han valde att utveckla den till en idealistisk filosofi. Demokritos ser atomens rörelse som resultat av en annan atoms tidigare rörelse medan Leibnitz menar att de inte kan påverka varandra. Dessa åskådningar är alltså motsatser ur ett avseende men väldigt lika ut ett annat.




En annan likhet jag har sett determinister sinsemellan är mellan antikens stoicister och rationalismens Benedict Spinoza. Likheten är inte så uppenbar, men gräver man på djupet ser man ett samband. Stoicismens menade ju att man ska göra sig helt fri från sinnesrörelser och sträva efter fullständig självkontroll för att uppnå visdom och inre lugn. Vi bör anpassa oss till den förutbestämda ordningen för att befria oss från sinnesrörelserna så vi kan uppleva harmoni.

Liknande kapitulation och krav på accepterande finner vi hos Spinoza som ansåg att frihet inte finns. Det närmsta man kan komma känslan av frihet är kunskapen om våra begränsningar och insikten att allt sker av nödvändighet. Man måste alltså förstå och inse att vi inte har en fri vilja för att man ska kunna uppleva känslan av frihet, och vem vill inte göra det?

Det dessa två har gemensamt är synen på att människan måste acceptera och förstå sitt öde för att uppleva harmoni och frihet. Vi måste förstå att vi är begränsade då vårt öde är predestinerat och att vi inte kan kämpa emot det. Det som kommer hända är ändå oundvikligt. Stoikerna gick till och med så långt att de menade att vi helt bör befria oss från sinnesrörelser för att nå stadiet av harmoni, man skulle helt enkelt bli totalt apatisk. Spinoza var inte så extrem i sin idé, för honom handlade det mycket om kunskap och förståelse för att få en känsla av frihet.

En motsatt ståndpunkt till stoikernas och Spinozas är den nutida filosofens Daniel Dennetts. Dennet menar att vi egentligen inte kan veta vad som är bra och dåliga val, eller om vi ens har en frihet att göra val i vårt liv. Men även om vi inte skulle ha en fri vilja bör vi ändå tro det och kämpa för vårt eget bästa. Dennett vill alltså inte kapitulera inför någon eventuell determinism utan menar att det vore dumt ifall determinismen inte fanns. Vi måste tro att vi kan påverka vår situation.

I LaPlace´s livsåskådning ser man stora och tydliga influenser från det vetenskapliga genombrottet under mitten av 1000-talet, och Newtons naturlagar. Hans determinism är ganska sträng då han menar att man med matematik kan förutsäga kroppars framtida rörelser, samt se exakt deras tidigare rörelser. Jag tror att det vetenskapliga genombrottet steg honom över huvudet en aning, då han är ganska extrem i sin synpunkt. Han motbevisades ju sedan delvis av Heisenbergs osäkerhetsrelation, vilken var en stor upptäckt och äntligen ett stöd för indeterminismen. Efter Heisenbergs upptäckt verkar det som om determinismens anhängare har minskat, och att den determinism som diskuteras idag är en slags fusion mellan determinism och indeterminism. Ett exempel på det är Dennetts ståndpunkt, han är varken determinist eller indeterminist, utan menar att vi både styrs av fysiska påverkningar,...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Filosofiska meningar om Determinismen - från antiken till idag

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-11-20

    Mycket bra. Får dock huvud

  • Inactive member 2008-05-09

    Läste just hela, mycket impone

  • Inactive member 2014-09-15

    De nämnda filosoferna diskuterar om universum är deterministiskt. Universum kallades förr Kosmos, den ordnade världen, den logiskt ordnade världen. Om Kosmos är logiskt ordnat, är det deterministiskt. Men i de gamla myternas filosofi fanns även Kaos. Kosmos var en liten bubbla, som skapats av, ur och i det oändliga Kaos. Ordet Kaos innebörd refererade ursprungligen till begreppet oberäknelighet. Det innebär att matematiken och logiken inte gäller för det gamla Kaos, som tycks ha glömts bort av filosoferna. Det diskuteras inte. Det finns inte i deras föreställningsvärld. Kaos har senare fått en annan betydelse i vårt vardagsspråk, men i fysiken har begreppet i viss mån återfått sin gamla betydelse. Fysikens Kaos antyds (med orden slumpmässiga rörelser) i punkt 3.8 ovan. Eftersom Kosmos är en bubbla, som driver omkring i Kaos är tillvaron kaordisk, endast delvis deterministisk. Vi har att kämpa med begrepp som kärlek, moral, rätt, estetik och annat, som vägrar underordna sig logikens ordning. Mode, politik och konstens konstigheter är inte derministiskt styrda. Värdenihilismen förnekar dessa begrepps realitet, och förkunnar bl.a. att makt är rätt, samt att moralen, liksom estetiken och kärleken bara är känslor (= biokemiska reaktioner i hjärnan). Det ledde oss bl.a. till nazismen och stalinismen. Den gamle egyptiske kaosguden Nun omnämns i detta blogginlägg http://christerbroden.wordpress.com/2014/01/23/vem-gjorde-vad/ Bloggen innehåller en hel del annat om det gamla Kaos och dess innehåll. Bl.a. handlar flera av bloggens första inlägg om hypotesen att medvetandet är tvådelat. Den s.k. själen är den logiskt grubblande del som betraktar och handhar Kosmos, medan den s.k. anden betraktar och handhar Kaos (kärlek, moral, estetik). Vi kan därför inte hålla isär begreppen själ och ande, utan att ha skillnaden mellan Kaos och Kosmos klar för oss. Själ och ande definieras i begreppen Kosmos och Kaos. En "lustighet" om den egyptiske guden Nun: Han var en av lucifern Ra (solguden) och dennes son Farao detroniserad himmelsgud. Ra hade klättrat upp på himlen och satt sig över Nun, på dennes tron. I Gamla Testamentet nämns ca 30 ggr, att Josua är Nuns son. Det hebreiska namnet Josua betyder Gud frälser. När bibeltexter skrivs på grekiska (såsom Nya Testamentet) översätts Josua till det grekiska namnet Jesus. Vi kan lägga märke till, att Paulus utfärdar förbud mot tro på kosmiska makter. De är inga gudar, utan deterministiskt styrda naturkrafter och mänskliga regler och seder. Endast en kaosgud kan förknippas med en fri vilja. Humanisternas ilskna angrepp på tro på "kosmiska makter" är ett exempel på den totala okunnigheten om Kaos. Ibland förnekas existensen av Kaos.

Källhänvisning

Inactive member [2005-02-04]   Filosofiska meningar om Determinismen - från antiken till idag
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=3467 [2019-09-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×