Sverige under krigstiden 1939-45

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Som alla vet var Sverige neutralt under andra världskriget, men frågan man kan ställa sig är, var vi verkligen det?

När Sovjet anföll Finland tänkte vi inte vara med och kriga men stödde dem med leveranser av vapen, ammunition och annat krigsmaterial. Vi skickade även dit en frivillig kår på 8 500 man (utav dem stupade 33) som fick med sig en 1/3 (= 12 jaktplan) av den dåvarande svenska jaktflottan. Storbritannien och Frankrike ville åka tåg genom Sverige för att hjälpa Finland, men vi sa nej, fast vi stod på Finlands sida. Deras främsta mål var att bryta våran export av järnmalm till Tyskland och de skulle knappast ha kunnat ge Finland effektiv hjälp, ansåg Sveriges utrikesminister, Christian Günther. För detta utlåtande fick Sverige hård kritik och många tyckte att Sverige hade svikit Finland och deras ofta uttalande paroll ”Finlands sak är vår sak”.

Vi sålde järnmalm till Tyskland så att de kunde tillverka mer vapen. Den 19 april 1940 skrev Gustav V personligen ett brev till Hitler och försäkrade om att Sverige skulle tillta den strängaste neutralitet och med alla krafter motsätta sig varje försök att överskrida dess gränser, från vilket håll de än må komma i tysk-norska konflikten. Detta betydde att vi inte hjälpte Norge någonting, vi skickade inte ens dit frivilliga. Tyskland ville åka på våra järnvägar men vi sade nej. Lite senare, närmare bestämt i juni fick vi telegram av den svenska ministern Prytz (i London) som trodde att det bara var Tyskland och Storbritannien skulle göra upp och sen var kriget slut. Då frågade tyskarna oss igen och denna gång sade vi ja, så nu fick obeväpnade tyskar åka genom Sverige för att kriga mot Norge. De fick även utnyttja våra svenska luftrum och transportera krigsmaterial på järnvägarna, dessa eftergifter var det inte alla som kände till. 1942 antecknade Joseph Goebbels i sin dagbok ”Sverige har gjort mer för den tyska krigsföringen än man vanligen antar. Framför allt har det givit oss ett betydelsefullt stöd i vårat krig med Sovjetunionen. Det slår visserligen vakt om sin neutralitet men på ett sätt som i hög grad är till vår fördel.”

1941 krävde Amerika att Sverige skulle inta en mer restriktiv attityd till tyskarna. 1943 ville amerikanarna att vi skulle stoppa exporten till Tyskland med de betydelsefulla varorna, främst järnmalm och kullager. Amerikanarna gick därför så långt att de antydde att de, om svenskarna inte slutade exportera skulle de ”av misstag” bomba SKF:s fabriker i Göteborg. Järnmalmsexporten minskade successivt, och -44 slutade vi helt med att exportera till Tyskland.

I krigets slutskede blev det en viktig uppgift för Sverige att hjälpa de nordiska länderna med fredsförhållanden. För Finland blev det en lång och svår väg till freden. I Sverige utbildades norska och danska polistrupper som skulle ingripa i deras land om tyskarna inte skulle ge upp efter krigsslutet. De svenska insatserna begränsade sig inte bara till våra grannländer, 30 000 flyktingar från de baltiska länderna kom till oss.

Storbritannien eller någon annan fiende till Tyskland kunde ha bombat våra gruvor och Tyskland skulle få mycket mindre vapen och bli försvarslösa. Varför hände inte det? Jo, enligt en krigsregel ska man inte ge sig på ett neutralt land. Fast det brydde sig inte Tyskland om när de anföll Belgien och Nederländerna. Men att bomba gruvor är väl inte samma sak som att ockupera ett helt land.

I Tyskland blev vi beskyllda i pressen för att inte ta kriget på allvar och vara en samling svin i smoking, men vi visste att snart nog skulle världen få se vilka som var de verkliga svinen. I skuggan av det abstrakta kriget som utspelade sig nere i Europa roade sig svenskarna så mycket som möjligt. Det gällde att kunna koppla bort tankarna från den gråtrista vardagen genom olika nöjen. Att sjunga allsång var populärt under tiden för andra världskriget, och likaså att dansa. Många av danserna är fortfarande populära som till exempel foxtrot, vals och jazz.

Fredagen den första september 1939 är en dag som få kommer att glömma. Så här berättar en som levde sin barndom med kriget, så som hon minns det; ”Min pappa inkallad till kriget, i beredskap, som ryttare. För det fick han några ören, men det var inte mycket. Den enda kontakten som vi hade med honom var genom brev som vi fick en gång i månaden. Det fick man ransoneringskort, ett kort där det står hur mycket man får köpa, exempel 1kg bröd, det var vanligt på bröd, mjöl, kaffe, ägg tyger och ost. Men det räckte ju inte så länge och man måste ha uppnått en viss ålder för att få korten, maten blev också dyrare. Vi gjorde eget potatismjöl. Den enda maten vi hade var ansjovis och potatis, en dag grät min mamma och sa; det här är den enda maten vi har, fast jag var så liten försökte jag trösta henne och sa därför; men det är ju gott. Tur som det var hade vi grisar och höns så vi fick ju ägg och kött också. Vi tyckte att det var dåligt med mat men ändå hade vi det väldigt bra ställt jämfört med andra i Sverige. I skolan fick man ingen mat utan vi fick ta med oss en limpskiva och en termos. Ingen buss fanns det heller så vi fick gå, jag hade ½ mil till skolan. 1941 var det en riktigt kall vinter, -41° och då fick vi skjuts med mjölkbilen, annars fick vi gå, åka skidor och i bästa fall cykla om man hade en cykel.”

Vi i Sverige hade en väldig tur som klarade oss undan tyska bombplan, konsekvenserna kunde ha blivit förödande. Egentligen berodde...