Ingen behöver veta - Christina Wahldén

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Gustav är en kille som går i högstadiet. Hans största intresse är att åka skidor och han gör det flera gånger varje vecka. I samma slalomgrupp som honom går också Elin. Den underbara, snygga, snälla Elin som Gustav är väldigt kär i. Men på en träning inför en viktig tävlig så går allting fel.
Det är en väldigt dimmig dag och Gustav och hans vänner ska just åka sista åket. Gustav ger som vanligt allt han har hela tiden och tänker att detta sista åk den här dagen skall också bli det bästa. Men helt oväntat dyker Elin upp framför honom i dimman och han måste göra en hastig sväng åt sidan. Han kraschar rakt in i skogen. När han vaknar upp en stund senare är han på väg in i en ambulans som ska köra honom till sjukhuset och han har en tränare bredvid sig som kastar oroliga blickar mot honom. Han får veta att han har brutit ena armen och fått en hjärnskakning.

Efter några dagar på sjukhuset så får han komma hem till sig igen, bara för att komma på att om några dagar senare ska han bli lämnad ensam. Hans mamma åker nämligen till USA. Det är när hans mamma åker iväg och lämnar honom kvar med sin moster som helvetet brakar lös.
Till en början är moster Agneta väldigt trevlig och bjuder honom på fina middagar och vin. Men sedan, på natten är hon inte lika trevlig längre. Hon är ledsen och gråter över hennes förra karl som har lämnat henne och hon vill att Gustav ska trösta henne. Dom kan väl bara hålla om varandra lite.
Det hela går alldeles för långt och Gustav börjar må väldigt dåligt. Nu har han både Agneta och sina skador att oroa sig över. Han längtar tillbaka till slalomen och bort från Agneta.


Det här är inte en bok för mig. Den var kort, ganska tråkig och för ytlig. Jag tycker om att läsa böcker där man måste fundera över innehållet och sedan bli glad när man kommer på vad författaren vill ha sagt.
Det känns som om jag har växt ifrån dessa böcker, som handlar om ungdomars känslor och liv. Boken var kort, bara 135 sidor, och den gick snabbt att läsa. Man hann nästan inte komma in i boken förrän den var slut, och det slutet var inte det bästa. Det känns som om man av misstag hade missat en del kapitel och bara läst mitten och slutet. Det var någonstans i mitten av boken den började bli bra och lite underhållande, men då tog allting helt plötsligt slut.

Gustav bor i ett hus ganska långt ifrån staden, vilket han inte tycker är så bra. Han kan inte ta sig till slalombacken utan att behöva skjuts och han kan inte träffa sina vänner utan att behöva vänta på bussen stup i kvarten. Det är ungefär som jag själv har det. Att alltid behöva anpassa sig efter bussen och aldrig kunna göra något utan att först kolla hur och när bussarna går.

Jag gillar Wahldéns böcker. Det gör jag verkligen, men den här boken skulle hon ha kunnat lägga ner lite mer arbete och tid på. Det mesta är enkelt förklarat och inte formulerat på ett sätt som gör det intressant.
Det var som om hon hade blivit väldigt upprörd över att någon sagt att pojkar inte kan bli våldtagna och sen gjort boken i vredesmod över det. Boken blir som ett bevis på att det verkligen kan hända.
Just detta ämne, om våldtäckt och utnyttjande, verkar ligga författaren varmt om hjärtat. Nu har hon gjort både en bok om flickor och pojkar.
Jag tyckte mycket bättre om Kort Kjol, som handlade om våldtäkten på en flicka. Men jag vet själv inte om det är för att jag själv är tjej och själv kan sätta mig bättre in i hennes situation eller om det var boken som var bättre skriven.

Men det fanns en del intressanta fakta i den. Själv har jag inte kunnat förstå förut hur en pojke kan bli våldtagen, men efter att ha läst boken så kan jag förstå hur det kan gå till. Det är nästan värre för en pojke att bli våldtagen än för en flicka, eftersom pojken kan känna skuld och tro att det var hans fel. Flickor kan säkert också känna det, men de har fler argument emot att det är deras fel än pojkar har:

”Det är för äckligt. Ha sex med sin egen moster. Knulla med Agneta. Fy fan.
Han mår illa. Vet inte om det är handen eller huvudet eller själen som gör mest ont i. Spyr på toaletten. Går och lägger sig på soffan igen. Han är arg nu. Det är hennes fel. Hon lurade honom, lockade honom, drog honom med sig.
Men jag hade ju stånd, tänker han. Det har man bara om man har lust till något. Alltså är jag medskyldig till det som hände. Det är mitt fel. Jag lockade henne. ”

Det här skrevs på sidan 53 och på sidan 76 är han på väg att berätta om sina problem för sin tränare. Det går för fort fram. Boken hade blivit bättre om hon hade byggt ut hans känslor och tankar ännu lite till. Det kunde ha gjort den längre och intressantare.

Det var inte särskilt trevligt att läsa om det Agneta gjorde med sin systerson. Men att en pojke kan bli våldtagen ifrågasätter jag. Det som Agneta gjorde med Gustav skulle jag kalla utnyttjande. Om en tjej blir våldtagen, sker det med våld. Även om hon inte gör motstånd så har hon inte det minsta lust till det. I Gustavs fall så vill ju någonting inom honom ligga med Agneta. Även om det inte är hans hjärna så är det något annat hos honom. En tjej blir våldförd, våldtagen. Tagen med våld. Gustav blir tagen med ord, blickar och just det faktum att han är kille. Så jag tycker att det inte riktigt är samma sak. Det är en stor skillnad på att våldta en kille mot att våldta en tjej. En tjej kan få men för livet, det gör ont hon kan få sjukdomar och hon kan bli med barn. Killen kan också få sjukdomar, men kan inte drabbas av risken att behöva ta ansvar för en graviditet.

I Kort Kjol så får man en mycket mer målande beskrivning av hur Myran känner sig efter våldtäkten, I den här boken får man bara veta att han inte tycker om det, mår illa och spyr en gång. Han spyr bara en gång. I Kort Kjol tillbringade Myran timmar inne på toaletten.

Det fanns en beskrivning i den här boken då jag kände vad författaren beskrev. Även om det var en typisk ungdomsboksbeskrivning så kunde jag känna kylan, fastän den inte ens var verklig i boken:

”Kylan växer i rummet. Frostblommorna slår ut över tapeterna,
rimfrosten växer i gardinen. Sylvassa istappar i lampan, metertjock inlandsis på golvet. Rök ur deras munnar. Minus femtio grader, minst. Minus hundra.”
sid. 83
Det var det enda i boken som jag njöt av att läsa. Jag kunde vila blicken på de orden och vara glad över dem. Men sen började de berättande orden igen. De orden som bara berättade var karaktärerna sade och vad de gjorde. Om man jämför det citatet med dem som står i de böckerna som jag valt själv att läsa så skulle det där vara dåligt. För de böckerna är fyllda av underbara ord som beskriver bilder som jag själv aldrig skulle kunna tänka mig.

Ur Robert Jordans Sagan om Drakens återkomst, Tomans Huvud:
”Nedför den framvällande dimman kom skepnader ridande som vore den sidan på ett berg. Till en början gjorde det täta diset att det inte gick att urskilja mer än så. Men de kom långsamt närmare, och nu var det Rands tur att flämta. Han kände igen dem. Män, en del i rustning men inte alla, och kvinnor. Personer från alla tider. De böljade nerför slänten av dimma och deras sagolika hästar sprängde mot en mark av dunkel. ”
Egentligen är det en omöjlig liknelse. Att jämföra Wahldén med Jordan är inget jag vill försöka mig på. Robert Jordan har skapat en hel värd. Christina Wahldén har gjort ett flertal ungdomsböcker och i det här fallet en bok om en kille som blir våldtagen, på 135 sidor.

Även om jag inte tyckte att boken var tillnärmelsevis så bra som På västfronten intet nytt, så kunde jag inte lägga ifrån mig boken när jag väl hade börjat läsa den. Det var en så typisk läsa-från-pärm-till-pärm bok, och mina erfarenheter pekar på att det är just vad Christina Waldéns böcker är. Liksom Kort Kjol, Cell Grön, Heder och Eskort så är den här boken skriven på ett sätt som får den att verka i...