Naturens egna fibrer

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Naturens egna fibrer

Genom olika sekel och klimat, har vi försökt att tillfredsälla våra behov runt om i världen genom att göra kläder av olika material. Klädtillverkningskonsten utvecklades genom att man reste runt om i världen och delade med sig av sin tillverkning. Man hämtade även inspiration själv och tog med sig hem.
De vanligaste fibrerna för klädtillverkningen är linne, ylle, silke och bomull och tygernas tillverkningssätt skiljer sig åt på olika sätt.


Linne

Lin är en växt med blå blommor som främst växer i Medelhavsområdet. Man började tillverka linne av lin för länge sedan. Och man har hittat fynd i Sydamerika och Mellanöstern, fynden är mellan 5000-7000 år gamla. De fynd i Sydamerika har man inte kunnat identifiera vad de är gjorda av, men de som man hittade i Mellanöstern består för mesta dels av lin. Man verkade ha föredragit att använda sig av vegetabiliska material fram till 3000-talet f.kr. I Egypten har man hittat gamla linnetyger som är från 5000 f.kr. Fram till 1700-talet var linne ett av de största materialen som användes i kläder. Sen kom den billiga bomullen som började ta över marknaden. Linnes tillverkning av fibrerna är både komplicerade och tidskrävande, så linne är mycket dyrare än bomull.

Förberedelsen av linnet går ut på att få bort vedämnena i linnets kärna för att man sedan skall kunna bearbeta linfibrerna. Skördningen av lin går ut på att linnet skall ryckas upp med rötterna, detta gör man för att rötningen skall bli jämnare. Om man sedan gör ett snitt i linnet så blir det överrötat på det stället. Man genomför rötningen genom att man lägger fibrerna i vatten eller på fuktig mark. På så sätt mjukas vedämnena i linnet upp. Om man använder landrötning så bildas det mögelsporer, dessa löser sedan upp bindningarna mellan kärna av vedämnena och linfibrerna. Vid vattenrötning händer samma sak, men då är det bakterierna som gör jobbet. Det är mycket viktigt att hålla en jämn temperatur vid båda formerna av rötning, så att mikroorganismerna han hålla sig levande och göra sitt jobb.

Genom bråkning krossar man linhalmen, sedan slår man bort vedämnena i stjälken med en skäktkniv. Detta sätt kallas skäktning. Efter detta använder man häcklor, det är roterande mattor med nålar på. Häcklorna kan man ha i olika grovlekar för att arbeta i olika etapper. Efter detta använder man en sträck och kamningsmaskin och man kan efter detta börja spinna tyget. När man skall börja spinna kan man välja mellan våtspinning eller torrspinning. Våts...