Ängeln på Sjunde Trappsteget

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Titel: Ängeln på sjunde trappsteget
Författare: Frank McCourt
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 1997
Antal sidor: 456

Personer: Huvudpersonerna i boken är först och främst Frank McCourt själv och resten av hans familj.

Handling: Frank bor med sin familj bestående av mamma, pappa, lille brorsan Malachy, tvillingarna Oliver och Eugene i New York under 30-talet.
Pappan är en alkoholist som så fort han får sin lön går på puben och dricker porter.
Därför lever dom väldigt fattigt och har inte råd med något mer än mat på bordet om de ens har det. Men när en sjunde medlem föds till familjen, en liten dotter vid namn Margaret, ändras pappan och börjar ta mer ansvar. Efter bara några veckor dör Margaret en spädbarnsdöd och pappan blir helt förkrossad och sitter på puben och i flera dagar.
Mamman orkar inte bo kvar i deras gamla lägenhet så de åker tillbaka till på Irland där de ursprungligen kommer ifrån. De flyttar till slumkvarteren i det lilla samhället Limerick. Frank får där börja i en katolsk skola med väldigt stränga lärare. Sedan får man följa Franks uppväxt i den lilla staden.

Stil: Boken är en självbiografi och en väldigt sorglig sådan.

Citat: ” Jag vet att Oliver är död och Malachy vet att Oliver är död men Eugene är så liten att han inte begriper. När han vaknar på morgonen säger han: ”Ollie, Ollie” och tultar omkring i rummet och letar under sängen eller klättrar upp på sängen vid fönstret och pekar på barn på gatan, särskilt barn med ljust hår som han och Oliver. ”Ollie, Ollie”, säger han, och mamma lyfter upp honom och snyftar och kramar honom. Han sprattlar för att komma ner, för han vill inte bli upplyft och kramad. Han vill leta rätt på Oliver. Pappa och mamma berättar för honom att Oliver är i himlen och leker med änglar och att vi allihop ska få träffa honom en dag, men han förstår inte för han kan inte orden, och det är det värsta som finns. Malachy och jag leker med honom. Vi försöker få honom att skratta. Vi gör grimaser. Vi sätter burkar på huvudet och låtsas att de ramlar av. Vi springer runt in rummet och låtsas att vi ramlar. Vi tar med honom till Folkparken för att titta på de vackra blommorna, leka med hundarna och rulla i gräset. Han ser små barn med ljust hår som Oliver. Han säger inte längre Ollie. Han pekar bara. Pappa säger att Eugene är lyckligt lottad som har bröder som Malachy och mig, för vi hjälper honom att glömma, och med Guds hjälp ska han snart inte alls komma ihåg Oliver. I vilket fall som helst så dog han. Ett halvt år efter Olivers död vaknade vi en ruggig novembermorgon och där låg Eugene kall i sängen bredvid oss.”


Min egen åsikt: Jag kan inte precis säga att jag gillade boken. Den är kanske
lite för sorglig för min smak. Jag kan inte föreställa mig hur det måste ha varit att växa upp i sådana svåra förhållanden.
Miljöbeskrivningarna i boken är väldigt bra. Man kan nästan se den lilla Eugene tulta omkring på golvet när han ropar e...