Dikten och jag

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

När jag får höra ordet dikt relaterar jag då det direkt till känslor,tankar och upplevelser. Men! Poesi kan också vara mer än så, det kan vara passion eller till och med något som måste finnas där för att en person ska vara lycklig och må bra, och det kan han/hon göra genom att ”krossa glaset” och bara skriva ner vad som kan vara personens ”Akilleshäl”. Jag vill att det ska vara personligt och så ska det beröra.

När jag läser en dikt då vill jag att man ska kunna skapa egna bilder i huvudet och det ska finnas ett dolt budskap som gör så att varje individ får ha sina egna tankar och funderingar.

Jag tycker att det är väldigt bra att poesi inte behöver se ut på ett visst sätt, eller behöver följa en speciell mall. Dikten kan vara kort, lång, hur som helst. Dikten antingen berör eller stör och jag tycker inte att dikten måste vara vacker. Men! Ett måste för mig är däremot att den ska vara äkta, att man bara skriver vad man känner och inget annat.

När jag frågar mig själv vilka sorters dikter jag tycker om, så har jag nog egentligen inget riktigt svar på den frågan. Jag tror att det kan skifta beroende på vilket humör jag är på. Jag tror att jag dras till dikter med chockerande teman, som får en att ställa frågor och tänka efter. Det kan dikten då göra genom att ha många starka och kraftfulla ord som tex: ” Piska mig ut på solens domäner fjärran från normernas gränser”, skrivet av Paul Andersson.

Många människor uttrycker sina känslor i målningar, dagböcker och somliga andra kommunicerar genom dikter.

Att skriva dikter kan vara ett rätt tryggt och avkopplande sätt att koppla bort omvärlden för en liten stund.

Jag ska vara ärlig. Poesin har inte förekommit mycket i mitt liv, men när den väl kommit, då har det antingen hänt något fruktansvärt eller fantastiskt i mitt liv. Helt enkelt enbart vid starka ögonblick. De är de gånger då jag har känt; det här måste jag få ner på papper, jag måste få skrika ut mina känslor!

Jag skrev en av mina första dikter vid 9-årsåldern, och det är den dikten jag har valt till det här arbetet. Jag skrev den när min katt Simba sprang bort och aldrig kom tillbaka.

Jag fick dig när du var liten
Nu är du stor
Jag gillar dig fortfarande fast
du har sprungit bort
Jag tänker på dig hela tiden
Du måste komma tillbaka
När jag såg dig första gången
gillade jag dig så, men nu när du inte finns kvar
så faller tårar över himmlen grå
Jag älskar dig Simba, så att du inte
kan förstå


Jag valde just den här dikten främst för att den är personlig, jag har skrivit den själv. Det var en av de allra första dikterna jag någonsin skrivit vilket betyder speciellt mycket för mig. Jag känner att den här dikten berör mig för att den ligger så nära hjärtat. Många kan nog känna igen sig i texten, det är nog något som har hänt de flesta, att man har förlorat någon kär. Jag blir fortfarnde tårögd när jag läser dikten för att jag minns alla känslor som jag hade, och hur mycket jag grät.

Min pojkvän har förändrat min syn på poesi radikalt. Innan vi blev tillsammans såg jag poesi som något tråkigt som var till för gamla gubbar. Förut så läste jag bara dikter rakt upp och ner och förstod inte innehållet eller budskapet, till skillnad från idag.

Nu när jag har någon att älska och har någon att älska mig tillbaka så ser jag plötsligt dikter ur andra synvinklar än v...