Tyskland 1945-61

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Före muren

Jag kommer först att berätta lite allmänt om situationen i Tyskland after andra världskriget. Sen huvudsakligen om Västtyskland, därefter DDR.

De första åren efter 2:a världskriget
Andra världskriget slutade i maj 1945. Det tog då endast ett fåtal veckor innan den tyska, nazistiska regeringen störtades. De fyra segrarmakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen delade då upp Tyskland i fyra zoner, en för varje segrarmakt. Sovjetunionen fick kontroll över 40 % av Tyskland, medan de andra tog hand om de resterande 60.

Även Berlin, som låg en bra bit in i den sovjetiska delen delades upp i fyra zoner. Det var från början tänkt att Tyskland skulle styras som ett enat land, så sa besluten som tagits på de konferenser som hållits mellan segrarmakternas ledare. Men de politiska motsättningarna nationerna emellan var för stora. Sovjetunionen som styrdes med järnhand av den kommunistiske ledaren Josef Stalin och USA som hade Harry S. Truman som president, där liberal demokrati rådde. Dessa två ideologier tycktes helt enkelt vara för olika för att ett samarbete länderna emellan skulle kunna upprätthållas.

De första åren efter kriget samarbetade de fyra segrarmakterna med att rensa ut de sista nazistledarna som ännu var i livet. Det hölls rättegångar där nazisterna dömdes som krigsförbrytare. Segrarmakterna hade lovat varandra att samarbeta i utrotandet av nazism och militarism. Men längre än så kom de inte i samarbetet. En stor konflikt var skadeståndet som skulle betalas ut till Sovjetunionen, de krävde att få 80 % av de tyska industrierna. Men det slutade med att de fick långt ifrån så mkt som de hade hoppats på.

Ett annat stort problem var vars på kartan Polens gränser skulle ligga. Det var tänkt att Polen skulle få stora områden av Tyskland, men man kunde inte komma överens om hur gränserna skulle ligga. Sovjetunionen ”gav” dock delar av sin zon till Polen.

Under kriget hade ca 6 miljoner tyskar dödats, mestadels män. Det gick nu 160 kvinnor på 100 män. 25 % av bostäderna var förstörda och industrin producerade inte ens en femtedel av vad den gjorde före kriget. Det rådde brist på material på alla plan; livsmedel, kläder och bostäder. De rikaste jordbrukområdena låg under sovjetisk och polsk kontroll, så därifrån kom inga som helst livsmedel till zonerna i väst.

Fortfarande 1947 var läget i Tyskland katastrofalt. Många människor frös och svalt. Pengarnas värde var osäkert, därför bytte man ofta vara mot vara. På många platser var cigaretter den vanligaste valutan.

Återuppbyggnaden av Tyskland gick trögt, eftersom att segrarmakterna hade så svårt att komma överens. Privata små företag hindrades av de militära myndigheternas kontroller. 100 000-tals arbetare miste sina jobb eftersom att många stora fabriker och tunga industrier monterades ner och flyttades till Sovjetunionen, som skadestånd. 1948 lade USA:s utrikesminister George Marshall fram en plan som gick ut på att ge bidrag och lån till alla länder som ville ta emot pengar.

En stor del av dessa pengar gick till återuppbyggnaden av Västtyskland. Sovjetunionen var inte intresserade av att ta emot några som helst pengar av USA. Pengarna användes för inköp av råvaror och maskiner från USA.

Återuppbyggnad av Västtyskland
Till skillnad från sovjetunionen insåg västmakterna att inget bra kunde uträttas om inte tyskarna själva fick vara med och påverka och bestämma. Därför tilläts nu politiska partier (förutom det nazistiska) och fria fackföreningar. För första gången på 15 år fick tyskarna gå och rösta i fria val. För att marshallhjälpen skulle göra nytta krävdes en valuta som folk kunde känna sig säkra på. 10 gamla riksmark i västzonen byttes ut mot 1 ny D-mark.

Fabrikerna och industrierna kom igång och många fick jobb. Liksom över en natt fylldes butikerna med varor och lika fort tömdes de av ivriga köpare. Ju fler som arbetade desto större blev köpkraften. Näringslivet blomstrade! Det hade legat i dödläge i flera år under och efter kriget.

Berlinblockaden
Det var sedan tidigare bestämt att västmakterna och Sovjet tillsammans skulle avgöra frågor om den tyska valutan. Sedan Västtyskland nu fått sina nya D-mark krävde Stalin att även hans zon skulle få sedelpressar för att trycka upp pengar till östtyskarna. Detta sa västmakterna nej till. Stalin svarade med att spärra av alla Berlins förbindelser med Västtyskland; vägar, järnvägar, kanaler m.m.

Västmakternas enda sätt att nu nå Berlin var med flyg. En luftbro organiserades, för att underhålla västmakternas trupper m.m. varje dag i nästan ett helt år. När trafiken var som livligast landade i princip ett plan varje minut i Berlin. Stalin försökte störa trafiken, men västmakterna svarade då med att flyga in 50 plan fullastade med kärnvapen. Tillslut gav Stalin upp och gav order om att häva blockaden. Detta var en enorm seger för västmakterna.

Medan blockaden pågick fick några utvalda politiker arbeta fram ett förslag till hur Tyskland skulle styras. Detta tog 7 månader. Förslaget godkändes av de olika delstaternas representanter, därefter blev det grundlag. Denna grundlag gällde även för östtyskarna, eftersom att dom inte hade någon rätt att själva uttrycka sin vilja. Samma år hölls val i Västtyskland, Kristdemokraterna vann. Änne var inte Västtyskland en helt fri stat, västmakterna skötte försvaret och utrikespolitiken ända fram till 1955.

Kristdemokraternas partiledare hette Adenauer. Det var inget lätt uppdrag han tog på sig, att styra Västtyskland. Det främsta målet var att återskapa förtroendet för den nya staten, som under många år varit en fruktad och fördömd stat. En viktig del i detta arbete var att visa sig som en god bundsförvant till USA och dessutom delta i det politiska och ekonomiska arbetet mellan länderna i västra Europa.

Det största hotet mot Tyskland såg Adenauer som kommunismen. För att inte den skulle bli ett hot mot Tyskland var man tvungen att forma en stabil regering med mycket stöd av folket. Man var tvungen att föra en politik som gynnade medelklass och arbetare, men som även kunde accepteras av de som ägde kapital.

Steg för steg började Västtyskland delta i allt fler samarbeten mellan länder i Västeuropa, bl. a. Kol- och stålunionen. Ju närmare Västtyskland kom de övriga länderna i Västeuropa, desto mindre blev chansen till en återförening med Östtyskland. 1955 erbjöd sig Stalin att gå med på en tysk återförening, men Adenauer avböjde och gick istället med i NATO.

Det gick en ständig ström av flyktingar från Östtyskland till Västtyskland, genom Berlin. Det var nämligen väldigt enkelt att fly. Man behövde bara gå till Berlins västra del, sedan flyga över till väst. 100 000-tals människor flydde varje år. Detta avbröts dock 1961 när Berlinmuren restes.

Efter bytet av valuta 1948 steg produktionen snabbt! Mellan –48 och –64 ökade den med 7 % per år, vilket innebar en sexdubbling under den tiden. Arbetslösheten sjönk från 8 % till mindre än 1 %. Drivkraften i denna enorma tillväxt var exporten. Lågt pris och god kvalitet gjorde tyska varor efterfrågade runt om i världen. Kursen på den tyska D-marken var relativt låg i förhållande till andra valutor runtom i världen, därför var tyska varor billiga.

Flyktingströmmen från öst bidrog med arbetskraft och bidrog från USA bidrog med kapital. Ekonomiministern byggde på ett fritt näringsliv, med så lite statlig inblandning som möjligt. Från 1950 till 1964 steg produktionen inom jordbruket med 200 %, då traktorer och konstgödsel kom till allt större användning. Trots detta minskade antalet arbetande inom jordbruket från 5 till 3 miljoner.

Pensionerna växte och det byggdes billiga bostäder. I slutet av 1950-talet var den västtyska levnadsstandarden otroligt hög, och den fortsatte att stiga!

DDR
Som sagt rådde det stor fattigdom och nöd i hela Tyskland efter kriget, men värst hade människorna det i öst. Det var i öst de flesta striderna hade rasat som värst och det var även Östtyskland som fick betala större delen av krigsskadeståndet till Sovjetunionen. Stora fabriker och industrier monterades ner och sändes till Sovjetunionen. Resurser som guld, värdesaker och kapital togs ifrån ägarna.

Samtidigt ägde en stor jordreform rum. Alla egendomar över 100 ha och all bruksmark som tillhört nazister delades upp och tilldelades arbetare, småbrukare och flyktingar. Nästan en tredjedel av åkerjorden i östzonen fick på det sättet nya ägare. En av de få frågor som segrarmakterna var överens om var att de tillsammans skulle utrota nazism och militarism i Tyskland. Därför avskedades väldigt många lärare, domare, poliser och andra ämbetsmän. Istället tillsattes sådana som myndigheterna hade förtroende för.

Politik i DDR
Det största ansvaret för beslutsfattandet hade överbefälhavaren, under order från Moskva. Till sin hjälp hade denne man inte bara sina trupper, utan även det Tyska kommunistpartiet. Det starkaste partiet var Socialdemokraterna, men de var tvungna att förena sig med kommunistpartiet, och det var helt och hållet kommunisterna som fattade beslut, trots att de var i minoritet. Detta parti kallade sig för SED, och alla övriga partier var också tvungna att förena sig med dem.

Alltså fanns det egentligen bara ett enda parti, som kommunisterna hade makten över. I valen gick de fram med en gemensam lista. Detta var förutbestämt före valen, så väljarna kunde inget göra. All opposition som uttrycktes var strängt förbjuden! Många arresterades och misshandlades.

De politiska oenigheterna mellan öst och väst var så allvarliga att man inte kunde styra Tyskland gemensamt. Detta ledde till att ett ”kallt krig” utkämpades främst mellan USA och Sovjetunionen efter andra världskriget. Kriget innefattade i princip inga vapen, utan man tävlade mot varandra med politiska och ekonomiska medel. Denna konflikt mellan öst och väst var särskilt stark i Tyskland.

1949 utropades Östtyskland till en stat för sig, Tyska demokratiska republiken. Men den västtyska regeringen vägrade erkänna DDR som en självständig stat, eftersom att människorna inte fått rösta fritt. En president och en regering tillsattes.

Men alla viktiga beslut som rörde Östtyskland fattades i Moskva. Efter detta tog Östtysklands utveckling i att bli allt mer likt Sovjetunionen fart. Enhetspartiet blev ett elitparti med toppstyre och all religion motarbetades och präster förföljdes.

Man försökte framställa Sovjetunionen som det stora föredömet på alla plan. Näringslivet dirigerades av en stor central byråkrati. Arbetskraft och kapital satsades mestadels på de tunga industrierna, konsumtionsvaror kom i andra hand. I princip alla industriföretag förstatligades.

Partiet hade heller ingen framgång i att föra över åkermarken till kollektiv- eller statsjordbruk. Fortfarande 1953 var ca 70 % av åkerjorden privatägd, p.g.a. att bönderna m.fl. gjorde så stort motstånd. Stalin dog 1953 och hans efterträdare använde betydligt mildare metoder. Dock var det inte uppskattat i Moskva att så stor del av åkermarken fortfarande var privatägd!

Från 1953 till –63 genomfördes en så stor reform att i slutet av perioden var endast 10 % av all åkermark privatägd. Men det är svårt att planera ett helt lands näringsliv in i minsta detalj, det första åren hade man ingen som helst framgång, och alla planeringar följdes inte, för dom var orealistiska.

Protester!
1953 krävde partiet att arbetarna på fabriker och industrier skulle öka produktionen med 10 %, utan att få mer betalt. Detta för att minska varubristen. Arbetarna kontrade med demonstrationer. Efter några dagar gällde kraven inte bara högre lön längre, utan även demokrati och bort med den politiska ledaren Ulbricht!

Tyvärr hade de sovjetiska trupperna och den lokala polisen inga som helt problem med att slå ned demonstranterna. Många demonstranter sköts ihjäl och avrättades, minst 1000 personer sattes i fängelse. Trots att demonstranterna förlorade ”striden” tog partiledningen lärdom. De drog tillbaka kravet.

Jämfört med de övriga länderna i Östeuropa var östzonens ekonomi hyfsat bra, men de låg långt efter Västtyskland ekonomiskt sett.

Detta berodde till största delen på den ström av flyktingar som hela tiden flydde till väst. Man rådde dock bot på detta problem natten den 12-13 augusti 1961, då spärrades gränsen mellan öst- och Västberlin med taggtråd, kort därefter byggdes Berlinmuren.

Analys

Jag tror det var dumt från första början att bara bestämma rakt upp och ner över tyska folkets huvuden. De borde kanske på nåt sätt fått vara med och bestämma genom att rösta om vem eller vilka som skulle leda deras land. Hade de fått påverka mer är jag övertygad om att det överhuvudtaget aldrig hade skett någon delning av Tyskland! Jag antar dock att det skulle vara väldigt svårt att ha fria val i Tyskland direkt efter kriget, med tanke på hur situationen i landet var då.

Västmakternas sätt att styra Västtyskland tycker jag i huvudsak var väldigt bra. Det gick relativt fort innan västtyskarna...