Kärleksnovell

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Sommarkärlek


Det var den där varma försommardagen i slutet av maj. Skolans huvudentré stod med öppna dörrar och man såg rakt in i korridoren. Det var fredag och klockan skulle snart passera tre.
Jag stod där bredvid den stora eken och väntade på att han skulle komma. Robin var namnet.
Ja, Robin Norén i klass 9e stående som nummer 3 i översta raden på klassfotot.
Plötsligt så ser jag att han kommer långt borta i korridoren. Hans röda Emiliotröja lyser upp hela korridoren och hans sätt att gå gör så att det pirrar i hela magen. Han står vid sitt skåp nu och lägger förmodligen in sina engelskaböcker. Det är inte första fredagen jag står här och väntar på att bara få se honom en gång till innan helgen drar igång. Nu börjar han närma sig utgången. Han kastar en blick åt mitt håll och jag ler prövande och får ett snett leende tillbaka. Dom ljusa lockarna i hans nacke fladdrar till i vinden när han går bort mot sin moped.
Han tar på sig den svarta hjälmen och slänger sedan högerbenet över mopeden och kör iväg. Jag börjar gå sakta med släpande steg hemåt. Jag går alldeles själv och tänker på hur jag ska överleva sommaren när jag inte får se honom varje dag. När jag öppnar dörren hemma slår en doft av pannkakor emot mig.
- Hej, jag är hemma nu ropar jag till mamma i köket.
- Bra, maten är färdig så du kan äta med en gång.
- Hur har det varit i skolan idag? frågar hon sen.
- Sådär, svarar jag.
- Nu har du ju snart sommarlov skönt va?
Jag svarar ja men önskar att det inte vore så. Efter maten ringer jag till Hanna.
- Har du hört att det sak bli fest nere vid Sjöstugan i kväll? frågar hon.
- Nej, vem är det som ska ha fest?
- Det är några i nian och jag tror att Robin skulle komma.
Jag kände hur mitt hjärta hoppade till bara hon nämnde hans namn.
- Jag tycker vi ska gå dit och kolla i alla fall.
- Okej, men kommer du till mig sedan då?
- Ja vi ses om en stund.
Inom kort knackade det på dörren och in klev Hanna uppklädd och fin. Nu var det bara jag kvar. Jag tog på mig mina nya byxor, knäppte skärpet och tvekade på vilket linne jag skulle ha det gröna eller det svarta? Jag fick beslutsångest men till slut tog jag det svarta linnet med en tunn kofta över. Jag tog mina tuggummi och stoppade ner dom i fickan och sedan rusade vi ut.
Bussen skulle gå vid 18.30 och nu stod klockan på 18.26 tur att det inte var så långt till busshållplatsen. Vi halvsprang för att vara säkra på att vi skulle hinna. När vi väl kommit in i bussen började jag bli lite nervös. Det var inte så jättelångt vi skulle åka och nu stannade redan bussen och Hanna och jag klev av. Nu var det riktigt nervöst. Mobilen ringde och när jag kollade på den stod det Sebastian på den. Herregud! tänkte jag det är ju Robins kompis. Jag svarade med lite darr på rösten.
- Hej, det är Tove.
- Hej, det är Sebastian. Kommer du i kväll eller? det är ju fest och jag tror att det är någon som gärna skulle vilja träffa dig.
- Ja, det gör jag. Hanna och jag är på väg dit nu fast vi vet inte om vi hittar.
- Jag kan komma och möta er vid Arla.
- Va bra vi är snart där sa jag glatt.
- Okej, bra då ses vi snart.
- Ja det gör vi, sen avslutade jag med hej då.
Det tog inte lång stund tills vi såg Sebastian komma gående. Han hälsade glatt och gav mig en stor kram. Vi gick på stigen ner mot sjön förbi glasskiosken och vidare mot stranden. När vi kommer fram ser jag att Robin och hans kompisar sitter och snackar på ett staket. När dom får syn på oss börjar dom vråla på Sebastian.
- Vi drar och hälsar på dom, säger han med cool röst.
Och där knallröd i ansiktet står jag precis framför Robin och mina knän håller på att vika sig.
Vad ska jag ta mig till nu då?
- Hej, säger dom allihop.
Efter ett litet tag fick jag fram ett svagt hej. Jag höll ju på att skämmas ihjäl. Sedan bestämmer vi oss för att börja röra lite på oss. Sebastian tar CD-spelaren i handen och vi går ner mot stranden. När vi väl kommer ner dit så är det inte så pinsamt längre. En del av våra kompisar står i en klunga och snackar.Vi går fram till dom och hälsar och snart är vi lika inne i samtalsämnet som alla andra. Efter ett tag kommer Robin och ställer sig bakom mig och lägger sin hand på min axel. Jag vände mig om väldigt förvånad över att det var han, men visst blev jag glad. Precis då ringde mamma på mobilen, pinsamt men så var det. Hon undrade när hon skulle komma och hämta mig. Jag sa att hon kunde komma klockan ett. Robin sa att det var nog lika bra att han ringde hem också. Det var så mycket liv runt omkring så han undrade om jag inte kunde följa med honom lite längre bort där det var lugnare.
- Mm, mumlade jag och följde med.
Det var ju det absolut bästa som kunde hända. Jag kände hur hela kroppen blev varm. När han hade pratat klart stoppade han ner telefonen i fickan på sina Wranglerjeans och tog min hand. Min tankar snurrade runt i huvudet. Detta är ju för bra för att vara sant tänkte jag lyckligt. När vi gick tillbaka till dom andra höll han fortfarande min hand i sin. Vi gick förbi klungan med folk och fortsatte ut på bryggan. Det stod en bänk längst ut och där satte vi oss. Vi började prata om allt mellan himmel och jord. Det var som om att vi hade känt varandra i evigheter, men i själva verket hade vi bara hälsat på varandra innan...