Hinduistiskt bröllop

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Bröllop känns som ett stort steg i livet, när man gift sig är man bunden till någon resten av livet. Jag tycker att det här med bröllop låter pampigt och mycket fint med massor av glada människor som skrattar och har trevligt. Så tänker jag mig ett bröllop, vilket som hälst, varken det är ett muslimskt eller hinduiskt. Jag valde att skriva om just bröllop, för att ämnet intresserar mig. När jag tänker på hindusikt bröllop så tänker jag mig det verkligen stort, med massor av människor.

Ett traditionellt bröllop:
Ett hinduiskt bröllop är ett sakrament och den största glädjehögtiden i livet. Man gifter sig numera när man är kring 18 års ålder men förr kunde man vara mycket yngre. Det är väldigt ovanligt att de två personerna i fråga faktiskt är kära i varandra. Det är familjerna som har bestämt vem deras barn ska gifta sig med, ofta kan det vara så att man lagt in en kontaktannons i tidningen, eller att vänner till familjen tipsar om en bra partner. Innan man bestämmer sig för att de ska gifta sig kollar man noggrant kasttillhörigheten, oftast gifter de sig med någon i samma kast. De kollar också om horoskopet stämmer, om familjerna har liknande familjetraditioner. Kärlek mellan brudparet brukar inte väckas fören efter själva bröllopet, vissa menar på att det inte är äkta kärlek fören ceremonin är över och man blivit man och hustru.
Bröllopet betalas av brudens far, alla kostnader står han för. Ett bröllop inom hinduismen är ofta kostsamt, man strävar efter ett stort bröllop med många gäster därför ska det finnas rikligt med mat på bordet. Ett bröllop med ca 600 gäster är inte ovanligt för människor ur en hög kast. Ett bröllop kan kosta mer än brudens fars årslön.
På bröllopsdagen tar brudens far emot brudgummen och bjuder honom på honungsyoghurt. Därefter får brudgummen nya kläder och eventuellt ett guldsmycke. Ceremonin hålls ofta i en stor sal eller hall som brudens far har hyrt. Hela ceremonin börjar med att brudens far överlämnar bruden till brudgummen. Brudgummen och hans far tar emot bruden och visar henne sin nya familj. Av brudgummens familj får hon nya kläder och nya smycken av guld, de saker som bruden får är hennes hemgift och kommer för alltid att vara hennes privata.
Själva ceremonin utförs av en präst. Efter att bruden träffat sin nya familj och fått sin hemgift sjunger gästerna för brudparet och i slutet av varje vers kastar gästerna ris på dem. När gästerna har slutat att sjunga så byter brudparet blomstergirlanger med varandra och bruden får ett halsband gjort av svarta pärlor och det halsbandet skall hon bära så länge mannan lever. Bruden bär under ceremonin en röd sidensari dom är broderad med guldtråd hon bär vackra smycken och är sminkad.
Brudparet sätter sig framför en helig eld och samtidigt som prästen läser heliga skrifter så kastar han ibland annat örter i elden. Brudparet själva häller offer smör och andra gåvor i elden. Sedan ber brudparet för friska barn, god ekonomi och bra samhörighet med mera, under tiden som dem ber så sjunger prästen en helig text. Efter det här så går brudparet sju steg runt elden och brudgummen läser en helig text sju gånger i rad.


Texten lyder ”Låt oss älska och beundra varandra och skydda varandra. Låt oss se, höra och leva i hundra höstar”
Själva ceremonin varar i 3 timmar, men bröllopet varar i flera dagar. Efter ceremonin är det middag för gästerna och efter det kan man säga att det är fest. På kvällen så går brudparet hem till brudgummen innan de går in i huset tittar dem upp mot himlen och betraktar polstjärnan, de lovar att de ska vara lika fasta och trogna som stjärnan. Sedan går dem in i huset, men bruden stannar vid tröskeln. Där står en metallkruka fylld av vete, hon välter krukan med sin vänstra fot så att vetekornen rinner in innanför tröskeln, när hon gör det så önskar hon sig lycka med sin nya familj.

Om man jämför ett hindusikt bröllop med vårat lutherska, så är det hinduiska mycket större. När någon gifter sig här i Sverige så är det någon timme i kyrkan och 2- 3 timmar efteråt för att äta lite mat med sina familjer och bekanta. I Indien är det mycket större jag menar dels så tar bröllopet flera dagar, kvinnan lämnar praktiskt taget hela sin förra familj. Hon har gift sig med i stort sett en total främling. Förr var man gift vid 10 års ålder och kunde räkna med att man hade barn redan vid 12 års ålder. Så om jag hade varit hindu för några årtionden sedan så hade jag haft 2- 3 barn, kanske. Jag tror, eller jag får känslan av att ett bröllop är en större glädjehögtid i Indien och även att det är viktigare med bröllop i Indien än inom vår lutherska kristendom. När det föd barn i Indien så hoppas man på att det ska bli en pojke, men om det blir en flicka, så är det hennes uppgift att gifta sig och föda barn. Så är det inte alls i Sverige, inte längre i alla fall. Bröllopet i Sverige tycker jag mer blivit som mer som en kul sak, man tror inte riktigt längre på det här med evig kärlek och man tar heller inte ett bröllop så allvarligt här i Sverige. Det är nästan mer vanligt, eller jag tror att det är mer vanligt att man skiljer sig, en att man lever tillsammans till döden skiljer paret åt.

Inom hinduismen så är det lagligt med skilsmässa, det har varit det i runt 15 år. Trots det så är det inte många som skiljer sig, utan man lever ofta tillsammans tills döden skiljer dem åt. Men om man skiljer sig så är det så att även om man är skild så är man bunden till den partnern man en gång gift sig med på ett eller annat sett hela livet.
Förr, för 30 år sedan och bakåt i tiden så var det så att om mannen dog före kvinnan, så var det så att kvinnan fick följa sin man till döden, ofta brändes hon tillsammans med sin döda man. Ibland protesterade kvinnorna, andra var helt villiga att följa deras män till döden. Idag är kvinnobränningar förbjudna, men de kan faktiskt förkomma än, mest då ute på landsbygden.

Jag tycker hinduismen verkar vara en ganska gammaldags religion som inte utvecklats på samma sett som kristendomen. De tar allting med livet så allvarligt, i alla fall så får jag en känsla av det, sedan kan man diskutera om det är positivt eller negativt att man tar sitt liv och religion allvarligt. Jag vet inte, men jag får känslan av att när man läser om religionen får man en uppfattning av att alla i Indien är så troende, så starkt troende. Men så behöver de ju inte alls vara. Om man säger att det är en hindu som ska läsa om hur vårat bröllop går till. Han som då läser detta får då kanske uppfattningen om att vi är jätte kristna och att vi tar allt med äktenskap och alla andra högtider väldigt allvarligt. Jag anser att vi faktiskt inte gör det, vissa gör det säkert men inte om man räknar den stora mängden. Precis som jag har fått en känsla av att hinduerna gör, jag kanske har helt fel, alla hinduer kanske är jätte religiöst trogna. Vad vet jag. Nu säger inte jag att alla vi inom den lutherska kyrkan inte är kristna, för det är vi nästan alla, däremot så finns det inte många ”djupt” kristna. När jag tänker på våran religion så tänker inte jag någon djupt religiös religion. Sedan kan det vara så att jag tänker så här för att jag inte riktigt känner någon kristen, ”riktig” kristen. Jag är med i Svenska kyrkan. Jag tycker absolut att det är trevligt att gå i kyrkan på högtider och liknande men för det är inte jag speciellt kristen. Jag ber inte när jag äter, jag ber nog aldrig, och jag känner ingen som gör det heller. Jag tänker inte speciellt ofta på gud. Så tänker jag om hinduismen jag tror säkert att dem tar sin religion allvarligare än vad vi gör, men för det behöver ju inte alla göra det. Jag läste på Internet om två syskon, en pojke och en flicka som bor i Indien. Jag tror det var någon reporter som intervjuat dem. Dem sa att för dem var det självklart att gifta sig med vem dem ville och det här med gud tog dem inte så allvarligt. Dem sa att deras religion brydde dem sig inte så mycket om. Religion är något som de äldre tog allvarligare och det var också mest de äldre som gick i templen, de berättade också att dem kände en kompis som inte gift sig fören hon var 30 år gammal, åldern spelar ingen roll sa dem, du kan gifta dig när som hälst under livets gång, sa dem. Ungdomarna var 15 och 18 år gamla. Med andra ord så är dem ju ganska lika oss ungdomar i Sverige om man jämför. Vi ungdomar är inte så intresserade av att tro på gud och äktenskap och annat sådant. Jag menar hur många av oss tänker egentligen på Jesu födelse när man säger julafton? Nä, vi tar inte det här med kyrkan så allvarligt, vilket inte alls är bra egentligen, vi ungdomar borde bry oss mer om kyrkan och ta livet mer allvarligt, tycker jag i alla fall. Men som sagt så tror jag att det man nu läst om inte berör alla, alla är inte helt fästa vid att...