Häxor

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Häxor

Ordet häxa är ett tyskt ord, som inte förrän på 1600-talet blev infört till Sverige. Men trots att häxhysterin kom så sent till Sverige, så började den ändå redan på 1200-talet i Frankrike, vilket kan förknippas med kättarförföljelserna som samtidigt höll på. Häxhysterin var också mycket kort i Sverige. Inte förrän år 1668 bröt häxhysterin ut i Älvdalen och Lillhärdal. Ett stort antal dödsdomar fälldes och det blev för många fall för de vanliga domstolarna. Så då grundade myndigheterna speciella ”häxdomstolar” som bara tog hand om fallen om häxor. Det var mest äldre kvinnor eller pigor som blev anklagade för att ha använt otillåten magi, men också unga flickor blev utpekade för att vara häxa. I Sverige var ungefär var femte som anklagades en man, men däremot i Finland anklagades mer män än kvinnor.
I de speciella häxdomstolarna använde man ofta barn som vittnen. De barnen hade oftast suttit i vaktstugan hela natten och blivit uppskrämda. Vaktstugan var en liten stuga där barn och vuxna kunde komma när mörkret föll på för att häxorna inte skulle ta dem. I vaktstugan kunde man berätta om saker man hört, sett eller ett annat fall som häxdomstolarna tidigare hade undersökt.
Men det var inte bara barn som var vittnen, utan även vuxna. Oftast var de vuxnas vittnesmål baserat på avundsjuka eller så hade de faktiskt sett någon åka till Blåkulla, i sina syner. Det hände rätt många att de såg i syner under den tiden. Många vetenskapsmän skyller det på en salva som kallas för ”häxsalva” som man smörjde in på insidan av låren (där huden tar upp det fortast), som ska ha innehållit bl.a. hyoscyamin och bolmört, en slags drog som ska ha skapat hallucinationer. Oftast vittnade barnens föräldrar och sa att den anklagade hade kommit på en kvast och tagit med sig deras barn till Blåkulla, och barnen höll med. Visst hade de varit på Blåkulla! Barnen kunde berätta, in i minsta detalj, om de hemskheter de varit med om. De berättade om hur de hade ryckts upp ur sina sängar på natten och flygigt iväg till Blåkulla och sedan precis innan gryningen kom hade häxorna lagt tillbaka dem i sina sängar. Så barnen kunde peka ut precis vilka som hade varit där, och på det sättet visste man vilka som var häxor. Barnen hade ju suttit hela natten i vaktstugan och hört alla historier där och på det sättet trodde de att de verkligen varit med om det, och en del berättade sin historia så många gånger att han/hon tillsist började tro på den själv. Och de vuxna trodde såklart blint på dem eftersom ”ett barn kan ju inte ljuga”. Så om en kvinna blivigt anklagad för häxeri av t.ex. av ett barn, så fanns det inte mycket hon kunde göra för att bevisa sin oskuld. Sedan fanns det dem som erkände frivilligt att de var häxor inför domstolarna, men det var efter en mycket grundlig tortyr.
Om man trodde att någon var en häxa men kunde inte bevisa det så fanns det ett par ”trick” men kunde använda. Dessa idiotiska ”trick” bevisar såklart ingenting, men det kunde man ju inte veta då! Ett av de ”tricken” kommer från Plymouth i England och användes just för att upptäcka häxor. Det kallas för en häxvåg och är i formen så liknar den en järnstol. Den spändes fast och vägdes i en vågskål mot två jättestora volymer av Plymouth-bibeln. Alla som vägde mindre förklarades skyldiga. Sen fanns det också ett annat ”trick” och det var att se om de kunde flyta. Enligt mångas uppfattning förr kunde häxor inte drunkna. De anklagade bands fast men rep om armar och ben och sedan fastades den anklagade i vattnet. Om personen flöt, så ar det helt klart att den var en häxa. Om personen föll till botten var den oskyldig. I vissa delar av Sverige (och resten av världen) använde man ett rep att ta upp personen om hon/han sjönk, men i vissa delar så kastade man bara i dem, och då dog personen i vilket fall som helst. Så i stort sätt var det bara en fråga om att välja ett dödsstraff.
Man trodde inte bara att häxorna flög till Blåkulla. Man trodde nämligen att häxor hade ett litet konstigt husdjur. Djuret var en hare men kallades mjölkhare, pukhare eller trollhare. Den hade som uppgift att stjäla mjölk från t.ex. grannens kor och sedan spy upp den stulna mjölken i häxans mjölkfat. Om en jägare skulle råka skjuta en mjölkhare i tron om att det var en riktig hare, så var det bara en fläck mjölk där haren fallit. Men lika ofta var husdjuret en katt, en trollkatt. Om häxan var på humöret kunde hon tillverka en mjölktjuv av ett garnnystan, ett par brända tändstickor, lite blod från sitt egna finger och en trollformel.
Häxbålen brann nu främst i dalarna, Bohuslän och Hälsingland. Det var inte förrän bålen började brinna i Stockholm som det kom en reaktion. En ung läkare, Urban Hjärne, fann att barnens berättelser inte stämde. En tolvårig pojke vid namn Johan Johansson avslöjade att det var han som hittat på alltsammans och lurat de andra. Efter det dömdes Johan och några andra till döden. Men häxprocesserna var dock ändå inte slut. Men det var inte bara Urban som fått det att minska på häxprocesserna. Även myndigheterna var inte lika fallna för vidskepelse som de svenska folket. De (liksom Urban) förstod att flera häxor dömts på falska vittnesmål. I myndigheterna deltog också Urban.
Häxprocesserna slutade år 1677 i Sverige, men under den tiden hade det avrättats flera hundratals kvinnor och män. Det avrättades ungefär mellan trettio till fyrtio kvinnor och män om året i Sverige, och de flesta oskyldigt bestraffade med sitt liv. Oftast halshögg man de dömda först men inte så få fick bestiga bålet levande. Den sista svenska häxan som brändes på bål, brändes år 1704 i Eskilstuna. Den sista häxan som avrättades i Europa var en kvinna från Glarus i Schweiz, som miste sitt liv år 1782.
Förr fanns det också häxjägare som hade som arbeten att hitta häxor. Den antagligen mest kända häxjägaren var Matthew Hopkins. Han var egentligen en advokat men bytte jobb till häxjägare istället. Han inledde sin karriär i Essex år 1644 då han upptäckte att det fanns en grupp häxor i trakten. Han lyckades få 28 av dessa dömda till fängelse eller skampålen, och fyra av dem hängda för att ha försökt mörda honom genom att skicka en demon på honom i hans trädgård. Uppfylld av denna framgång började han kalla sig Häxfinnargeneralen och fick i flera städer i East Anglia att anlita honom och hans två assistenter för att leta upp de häxor som fanns i städerna. Under de första året av hans häxjakt tror man att han var ansvarig till fler än 60 människors död, och sedan under en period av ungefär tre år kan hans offer ha stigit till över 200. För att tvinga fram bekännelser använde Matthew förskräckliga tortyrmetoder, trots att de verken gjorde så att det började blöda eller krossade ben, så fick han i alla fall de anklagade att erkänna. Ett exemplar av hans grymhet var det han och hans gäng gjorde mot den gamla kyrkohedern i Brandeston i Suffolk, John Lowe. De höll honom vaken natt efter natt och tvingade honom att gå tills hans fötter blev fulla av blåsor. Till sist bekände han att han var skyldig till häxkonst. Han påstod att han skickat iväg en smådjävul för att sänka ett skepp. Efter det hängdes han i Framlingham. Den som bar ansvaret till Matthew Hopkins fall var en präst vid namn John Gaule. År 1646 gav han ut en pamflett (gammaldags tidning) i vilket han påstod att Hopkins själv var en häxa. Detta tog också andra till sig och i maj år 1647 hängdes Hopkins själv för samma brott som han själv sänt så många till döden för.
Men det var inte bara Matthew som använde tortyrvapen. De som användes mest var ”Vidöppet”, ”Dödsspikar”, ”Häxans Halsband” och ”Fruktans Ansiktsmask”. ”Vidöppet” var ett extremt redskap som häxjägare använde. Det var en enkel skruvmekanism som hade till syfte att tvinga offren att öppna munnen maximalt. Ibland hällde man liter efter liter med vatten eller andra vätskor i offrets hals för att tvinga fram en bekännelse.
”Dödsspikar” var ett medeltida tortyrvapen som tillverkas i människostorlek, även känd som ”Nürnbergs” svarta jungfru. Man satte in häxor i kammaren och spikdörren pressades igen. Konstigt nog fanns de dem som överle...