Den medeltida litteraturens kännetecken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Till att börja med måste vi beskriva hur samhället såg ut. Vi utgår från Västeuropa, och 1100-talets första år, ett feodalsamhälle hade växt fram med en tydlig klasskillnad där kungen var länsherre och hertigarna var hans vasaller som i sin tur hade vasaller. På samhällets botten var det arbetarna som hade att foga sig i dessa förhållanden. Feodalismen hade både en materiell och en andlig sida där den andliga delen representerades av trohet mot sin herre och hans familj medan den materiella sidan utgjordes av jordförläningar till undersåtar nedåt i hierarkin. Hertigar, riddare och adelsmän tillbringade långa tider i sina borgar och för att underhålla sig själva samt legitimera den hierarki som rådde, skapades den höviska diktningen. Den ”höviska”, hovliga diktningen skulle lyfta fram riddarnas dygder och egenskaper men framförallt den platoniska kärleken till kvinnan och då gärna en kvinna som var ouppnåelig. Man dyrkade kvinnan och satte henne på piedestal och man ville uttrycka de sirliga och förfinade umgängesformer som fanns på de aristokratiska hoven. Kyrkan och klostren var viktiga kulturmiljöer för litteraturen och där skrevs det mesta på latin. Inom hoven och senare med borgerlighetens framväxt kom mycket att skrivas på folkspråken. Medeltidens litterära kärna var den kristna uppenbarelsen och förmedlingen av de klassiska idealen. Bland de olika genrer som utvecklades kan nämnas Riddarromanen(romans bretons), rimkrönikan, balladen, chansons de geste, tensons, trubadurlyrik och många fler som vi inte nämner här.

Hjälteeposet, eller som det kallades i Frankrike, chansons de geste, besjunger de hjältar som försvarar sin kristna tro emot Islam under Karl den stores krig mot Saracenerna i Spanien. Det man kan säga är att chansons de geste bygger på historiska händelser som utger sig för att vara sanna och berättelserna har en kollektiv ram. Dessa framfördes muntligen av lekare och jongleurer med lågt socialt anseende medan romans bretons är mer individualistisk och bygger på keltiska mytologier som blir sanna först genom att den tolkas allegoriskt, den bygger framförallt på sägner om kung Artur och riddarna kring runda bordet. Huvudmotivet är alltid kärleken och den älskade måste genomgå olika prov för att visa sig värdig, men i trubadurdiktningen räcker det med att kärleken beskrivs på ett konstmässigt och anständigt sätt. Ämnena kan vara andra än kärlek och många av dem är jag-dikter som kan tolkas som personliga bekännelser. Andra former är klagodikten och sirventés, som är en ofta mycket stark satirisk dikt. Den tyska motsvarigheten till trubadurdiktningen är ”minnesang” som är nästan lika rik och mångsidig som den provensalska. Många anser att trubadurdiktningen har fått sina influenser från den spansk-arabiska Zadjal-diktningen som behandlar kärlek mellan unga män och högättade kvinnor och som skrevs på talspråk.

Fabliauerna var korta burleska berättelser på vers som handlade om vardagslivet, borgare och bönder. De bjöd ibland på humor och skratt men oftare på hat mot kvinnor, präster och munkar. Triangeldramat var ett typiskt tema. Författarna tillhörde knappast borgarklassen utav av lekare och urspårade studenter, så kallade vaganter. Vagantdiktningen med dess kvinnoförakt togs senare upp av Francois Villon. Han skrev ballader och rondeauer om tjuvar, horor och andra förbrytare.

Från Island har vi fått betydande prosa i form av sagorna med dess ”känningar” som är isländskans variant av metaforer. Sagor, noveller, fabler och romaner härstammar dock från Indien under 600-talet. Inom den isländska diktningen kände man till poesi av två slag; Eddadiktningen, som tog upp gamla myter och folklig vishet, och skaldediktningen som i de


germanska områdena kännetecknades av konstmässighet och dunkelhet som var viktigare än dess innehåll. Versmåttet i diktningen var oftast det strikta dróttkvaett som betyder kväde till kungen. Skaldediktningen var en motsvarighet till trubadurlyrikens, trubar clus, i sydeuropa. De som framförde dessa kallades för trouvéres.

Inom och runt den kyrkliga och klostrens sfär skapades en andlig diktning i poetisk form av helgonlegender och berättelser om visioner. Några kända namn från detta område var Bernhard av Clairvaux, som i hög grad bidrog till mariakulten. Mariakulten har sina rötter i den fusistiska brudmystiken. Munken Pierre Abélard, som är känd av sin självanalyserande bekännelselitteratur i brevform till Héloïses.
Inom den katolska teologin hade Thomas ab Aquino i Spanien stor betydelse.

Geoffrey Chaucer, var under den senare delen av 1300-talet en utav Englands poeter. Han skrev mycket allegoriskt men i hans mästerverk Canterbury Tales, som är en väldig fresk över senmedeltidens England, är han inte allegorisk utan skriver om människorna i vardagliga liv. Hans verser är skrivna på parrim.
Kärleken är ett framträdande tema i alla sägnerna, allt från den skabrösa cupiditas till den andliga caritas. Han såg själv kärleken som en naturdrift och vårbeskrivningen i prologen till verket skulle då kunna symboliseras av ett religiöst uppvaknande och syndaboten, som en kollektiv strävan att kämpa för förlåtelse.
Chaucer bygger upp karaktärerna väldigt tydligt i ramberättelsen och det verkar finnas många historiska förebilder för pilgrimsgestalterna. Han utnyttjar väl sin tids allmän psykologi, dvs humoralmedicin och hur man tolkar karaktärsdrag genom utse...