Straffrättens historia i Sverige.

4 röster
23448 visningar
uppladdat: 2006-08-26
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1 SAMMANFATTNING 3
2 METOD 5
2.1 Syftet 5
2.2 Frågeställning 5
2.3 Avgränsningar 5
2.4 Metod 5
2.5 Material 6
2.6 Disposition 6
3 TIDIGMEDELTIDA STRAFFRÄTT 7
3.1 Ättsamhällets straffrätt 7
4 MEDELTIDA STRAFFRÄTT (900-1500-TALET) 8
4.1 Vedergällning och avskräckning 8
5 REFORMATIONENS INVERKAN PÅ STRAFFRÄTTEN ( 1500 – TALET ) 11
5.1 Den mosaiska rättens inträde. 11
6 1600 – TALET. KAMP MELLAN FÖRNUFTET OCH BIBELN. 12
6.1 Naturrättens inträde i europeiskt rättsmedvetande. 12
6.1.1 Motreaktionen – Naturrätten 12
6.1.2 Humanisering av straffen? 14
7 UPPLYSNINGSTIDENS STRAFFRÄTT (1700 – TAL) 16
7.1 Den intellektuella straffrättens intåg 16
7.2 Upplysningens effekter inom Svea Rike 18
8 1800 – TALET – RÄTTSSTATENS UPPKOMST. 22
8.1 Utformningen av den rättsvetenskapliga straffrätten 22
8.1.1 Klassiska straffrättsskolan 23
8.1.2 Den rättsliga utvecklingen i Sverige 24
8.2 Kraftig modernisering av straffen 25
9 FRÅN STRAFF TILL VÅRD. (1870-1930- TALET) 27
9.1 De moderna teoriernas inträde i kriminalpolitiken 27
9.1.1 Den positiva skolan 27
9.2 Den moderna skolan – kriminologin 28
9.3 Ledande svenska straffrättsteoretiker under inflytande av de nya tankegångarna i modern tid 29
9.4 Förändringar i det svenska straffväsendet 32
10 AVSLUTANDE ANALYS 34
11 LITTERATURFÖRTECKNING 36
11.1 Böcker och litteratur 36
1 Sammanfattning

Med utgångspunkt i ättesamhällets lagstiftning fanns ingen ordnad tankegång alls angående vad som var rätt eller fel. Blodshämnden var dock en förutsättning för att samhället alls skulle bestå. Utan en fungerande statsmakt är styrkan det enda som betyder något. Terrorbalansen fungerade också, så länge ingen av ätterna blev för stark. Likheten med kalla krigets terrorbalans är långsökt, men principen är densamma.

När sedan statsmakten började växa fram så var det viktigt att själv skapa kontroll över straffskipningen. Man var tvungen att vedergälla brott för annars skulle brottsoffer själv göra det. Till sin hjälp med detta arbete använde man sig av religionen, som med talionsprincipen t o m krävde hämnd för ett begånget brott. Den andra metoden man kunde använda sig av var att straffa brott hårt i syfte att avskräcka andra från samma handling. Det faktum att straffen i Sverige förefaller mildare än på många andra håll i Europa tror jag inte beror på att de svenska makthavarna var snällare än andra. I stället tror jag, precis som de författare jag studerat, att det snarare berodde på att Sverige var så glest befolkat. Detta gjorde det svårt att få tillräckligt många människor att bevittna en straffakt och bli skrämda.

Fram till reformationen på 1500 – talet verkar det som om den svenska straffrätten och den allmäneuropeiska följde samma mönster trots att straffrätten ofta fungerade rätt fristående från region till region. En anledning bör ha varit att den feodala maktstrukturen var liknande över hela Europa, samt att katolicismen var den allenarående religionen. Den mosaiska rätten tillämpades därför i stor utsträckning över hela Europa.

När reformationen inleddes så förstärktes den mosaiska rätten ytterligare. Enligt protestantismen gav bibeln utryck för Guds åsikter och domstolarna skulle därför döma efter Mose ( Guds ) lag. Om ej vissa brott straffades skulle Guds straffdom falla över hela det svenska riket. Sverige kom sedan att för lång tid framåt karaktäriseras för sin stränga tillämpning av den bibliska rätten.

Motståndet mot den mosaiska rätten växte under 1600 – talet i och med att naturrättens läror började spridas i Sverige. Utvecklingen går vidare, fram emot 1700 – talet, att det är förnuftets lag som skall råda i rättskipningsfrågor. Då den svenska inhemska lagstiftningen höll en låg klass blev receptionen av den utländska doktrinen stor.

Under 1600 – talet blir frihetsstraffet den viktigaste strafformen i Sverige. Det starkaste skälet till detta var att stormakten Sverige hade ett enormt arbetskraftsbehov till sina fästningsbyggen runtom i väldet. De första tukthusen kommer också under denna period.
Den strafflag som introducerades 1734 byggde i mångt och mycket på den äldre rätten. Upplysningstidens främsta tänkare influerade hela Europa med sina tankegångar. Det filosoferna främst eftersträvade var en humanitär straffrätt, och legalitetsprincipens införande.

Den teokratiska vedergällningsläran kom också under stark kritik från upplysningstidens främsta. De ville istället effektivisera avskräckningen.
Förnuftet skulle vägleda lagstiftarna och effektiviteten skulle vara det primära målet för straffrätten.

I Sverige kom framförallt Beccarias tankegångar om dödsstraffets ineffektivitet att influera Gustaf III. Hans försök i riksdagen att reformera straffrätten enligt utländsk förebild blev dock bara en partiell framgång. Främst p g a det starka stöd den teokratiska vedergällningsläran fortfarande hade.

Det var under 1800 – talet man först började tala om en rättsvetenskaplig straffrätt. De olika skolorna som kom till hade alla som mål att minska brottsligheten, men vägen dit utstakades med olika tillvägagångssätt. Den klassiska skolan betonade främst proportionalitets- och legalitetsprincipen. Den positiva hade helt utmönstrat straffbegreppet från straffrätten och ville istället tillämpa olika åtgärder för att minska en individs brottsbenägenhet. Man ville vidare hävda att vissa personer var predestinerade, p g a biologiska faktorer, till att bli brottslingar. Den moderna skolan ville däremot fokusera på de samhälleliga faktorerna, vilka de sade var grogrunden för brottslighetens uppkomst.

Det var den sistnämnda skolan som skulle komma att spela den största rollen i Sverige under 1900 – talet även om den positivistiska också fick ett visst inflytande.

Straffväsendet i Sverige utformas också i enlighet med dessa teorier trots enorma kostnader. Sverige blir ett av de första länderna i världen att införa cellstraffet under 1800 – talet. Sverige blir också ett föregångsland för vården av kriminella, vilket kommer att förundra omvärlden.

2 Metod
2.1 Syftet
Syftet med min uppsats har varit att försöka visa det inbördes sambandet mellan utländska och svenska straffrättsteorier. Jag har också velat studera hur brottslingen straffats i olika epoker i den svenska historien.

2.2 Frågeställning
De frågeställningar jag valt att använda mig av under uppsatsens framåtskridande är följande:

1. Hur stort inflytande har de utländska straffteorierna spelat i den svenska historien?
2. Hur har de svenska straffrättsteorierna varit utformade?
3. Har rättsväsendet påverkats av straffteorierna och anpassat sina domar efter vad de olika straffrättsteorierna stadgat?

2.3 Avgränsningar
Jag har i mitt arbete valt att sluta vid Carl Schlyters reformprogram
” Avfolka fängelserna” och inte tagit upp hur straffrätten förändrades genom hans idéer trots det enorma inflytande han rönt i det svenska rättsväsendet. Anledningen till detta är att framställningen i så fall hade blivit alltför omfattande med en genomgång av alla de reformer programmet medförde.

Jag tyckte också det var lämpligt att sätta punkt vid Schlyter eftersom han är den store svenska representanten för den moderna skolan. Jag upplever att det är hans tankegångar som genomsyrar den svenska straffrätten än idag, och de teorier som framlagts efter honom är bara varianter på de tre stora skolorna. Den klassiska, den positiva och den moderna skolan.

2.4 Metod
Det finns olika metoder att använda sig av vid vetenskapliga undersökningar. Den induktiva metoden, upptäckternas väg, innebär att de empiriska resultat man finner under sina studier utgör grunden för den teori man vill framhäva. Den deduktiva metoden, bevisföringens väg, anvisar istället hur man ur ett sammanhängande system av påståenden härleder nya hypoteser, vilka i sin tur undersöks empiriskt . Använder man en kombination av bägge systemen kallas det ett abduktivt tillvägagångssätt .

Den metod jag valt att använda mig av under arbetets gång är den induktiva då jag ej velat låsa mig vid några teorier under arbetets gång.

2.5 Material
Det material jag använt mig av har varit den doktrin som skrivits om straffrätten och den svenska kriminalpolitikens utformning. Jag har även läst de juridiska artiklar som publicerats i ämnet för att nå en ökad förståelse av ämnet.

2.6 Disposition
Den disposition jag använt mig av utgår från den kronologiska ordning med vilka epokerna kommer. Jag börjar med den tidigmedeltida straffrätten i första kapitlet. Därefter följer den medeltida straffrätten i andra. I det tredje behandlas reformationens inverkan på straffrätten. Nästföljande kapitel behandlar striden mellan naturrätten och den mosaiska rätten. Det femte kapitlet handlar om det inflytande upplysningsfilosoferna hade på straffrättens utformning. Det näst sista kapitlet behandlar rättsstatens uppkomst och de tre skolorna som skulle ge straffrätten dess slutgiltiga utformning. I det sista kapitlet studeras hur Sverige fram tills 1930 – talet påverkades av de utländska teorierna, och hur de svenska straffrättsteoretikerna utformade straffrätten i Sverige.
3 Tidigmedeltida straffrätt


3.1 Ättsamhällets straffrätt
De äldsta straffrättstankegångarna som Sverige använt sig av, har sitt ursprung i ättesamhället. Den ”straffrätt” man använde sig av kan ej kategoriseras som straffrätt enligt modernt synsätt, utan kan snarare ses som ett regelverk baserat på försoning. Det primära inom stammen eller folkgruppen var inte individen, utan ätten. Det var denna som kränktes om en medlem av en ätt utsattes för någon orätt. Fred inom stammen upprätthålls genom terrorbalans mellan ätterna. Fungerade maktbalansen mellan ätterna vågade ätterna inte angripa varandra med risk för hämndåtgärderna som då skulle följa .

Om en ätt förgrep sig mot en annan, genom att en av dess medlemmar stal eller dräpte någon från en annan ätt, fanns det enbart två valmöjligheter. Det första alternativet var att börja en fejd, som kunde leda till otaliga vendettor. Den andra valmöjligheten var att sluta förlikning efter kompensation för den lidna skadan .

Förlikningen ägde rum på stammens gemensamma möte – tinget – och den kompensation som utgick kallades bot. Boten var tänkt både som en upprättelse åt den kränkta ätten, samt som ett skadestånd enligt vår tids uppfattning .

Ur detta förfarande uppkom regler av både civilrättslig, straffrättslig och processrättslig natur. De var länge dock enbart gällande mellan ätterna. Det första straffrättsliga institutet, rättsligt därför att en samhällsmakt ställer sig bakom sanktionerna gentemot en brottsling, var fredlösheten. När man blev fredlös förlorade man det skydd som det innebar att vara ättmedlem. När en person blev fredlös var det fritt fram för envar att döda densamme utan att hans ursprungsätt ingrep. Bakom bötestaxorna såväl som fredlöshetssanktionen stod hela stammen. Man hade därmed uppnått en fungerande straffrätt, innan en fungerande statsmakt uppkommit .



4 Medeltida straffrätt (900-1500-talet)
4.1 Vedergällning och avskräckning
De första fast etablerade maktinstanserna i Sverige var kungamakten och kyrkan. De motiv man anförde för att beskriva straffets syfte uttrycks i Upplandslagen: Lag skall iakttagas och hållas, de våldsamma till näpst och skräck ( näpst = vedergällning ). Det statliga dödsstraffet gör här sin entré i den svenska straffrätten .

Man använde religösa motiveringar från gamla testamentet för att förklara varför statsmakten straffade förbrytare. Enligt denna skrift skulle det gå väl för folket om Guds vilja respekterades. Om däremot en person bröt mot Guds ord var övriga tvungna att straffa denne, annars skulle Guds förbannelse drabba hela folket. Den straffrättsliga princip man använde sig av var talionsprincipen. Denna föreskrev att brott skulle straffas med lika ont som brottet motsvarat, dvs. ekvivalent vedergällning. Detta synsätt på straffrätten kallas den teokratiska vedergällningsläran och detta synsätt förmedlades från kyrkan till statsmakten .

Den andra viktiga principen under medeltiden var avskräckningsteorin, som gick ut på att skrämma undersåtarna till lydnad. Statsmakten straffade regelbrytare främst för att avhålla andra från samma handling .

Då statsmakten ej hade de resurser som krävdes för att bekämpa brottsligheten blev det främst avskräckningsprincipen som användes med stor brutalitet under högmedeltiden ( 900 – 1300 e.Kr ). De få brottslingar man väl grep behandlades med stor grymhet för att statuera exempel för allmänheten och manifestera makt .

Tortyrförfarandet var också vida spritt av två anledningar. Den främsta orsaken var att man ville tvinga den torterade att erkänna det brott han var anklagad för. Detta var av stor vikt för att domstolarna i en process p g a av den legala bevisteorin. Denna teori betraktade indicier med stor skepsis . Det andra skälet var att brottslingens själ räddas från helvetet om han erkände sin synd .

I Europa ledde avskräckningstaktiken inte till någon större framgång då folk blev mer förråade med tiden och avrättningar betraktades till slut som ett folknöje . Då straffskalorna hela tiden höjdes, blev också bedömningen annorlunda för vad som utgjorde ett rättvist straff för en brottslig gärning. När även obetydliga brott blev belagda med dödsstraff, blev det ”rättvist” att belägga även andra obetydliga brott med dödsstraff. Straffrätten i övriga Europa stannade i denna utveckling för en lång tid .

I Sverige blev den medeltida straffrätten aldrig så brutal som på kontinenten. Den största orsaken till detta bör ha varit att det i Sverige ej förekom några städer av folkmässig betydelse. Därför kunde inte heller befolkningen avskräckas med avrättningar på samma sätt som i övriga Europa. På kontinenten fanns större städer vilket gjorde att stora folkmassor bevittnade avrättningarna .

Det tidigare förfarandet med ättefejder bekämpades med största kraft av den allt starkare kungamakten från 1200 – talet och framåt. Man skapade en frids- och edsörelagstiftning. Mål angående denna lagstiftning var tvungna att komma inför kunglig domstol. Hämnades man mot en person efter dom fallit och böter avlagts bröt man mot lagen. Om bot ej erlagts hade man rätt enligt lagen att hämnas. Hämndåtgärder fick dock enbart inriktas gentemot gärningsmannen .

En mycket betydande utformare av straffrätten under högmedeltiden, var den katolska kyrkan. För att individualisera gärningsmannaskapet var föreställningen om den enskildes skuld av stor betydelse, då detta ledde till att man till skillnad från tidigare kunde skilja mellan vilja och vådaverk .

Då kyrkan ansåg sig ha ansvaret för familjelivet och moralen i samhället prioriterades familjens enhet främst. Kyrkan fick det juridiska ansvaret för mål angående äktenskap och familj. Kyrkan hade inte domsrätt i sedlighetsmål, men utövade ändå ett stort inflytande på den världsliga domstolen. Kyrkan krävde att den mosaiska rätten skulle tillämpas, vilket ledde till oproportionerligt hårda straff för sedlighetsbrott .

Kätteri var också något kyrkan såg mycket allvarligt på, då religöst oliktänkande sågs som ett direkt hot mot kyrkans auktoritet. För att motverka detta använde sig den katolska kyrkan av massiv propaganda. Man utformade även under 1200 – talet den speciella inkvisitionsprocessen. Den anklagade hade här en särdeles svag position och domaren deltog aktivt för att få reda på ”sanningen” i målen. Tortyr var vitt förekommande vid dessa processer .

I Sverige förekom inte kätterimål i någon större utsträckning. Den främsta orsaken till detta var att Sverige var ett intellektuellt underutvecklat land, där den katolska kyrkans idélära fick stå oemotsagd .

5 Reformationens inverkan på straffrätten ( 1500 – talet )

5.1 Den mosaiska rättens inträde.
Protestantismens intåg i Europa gav ytterligare kraft åt den mosaiska rätten. Detta eftersom reformatorerna betonade vikten av att bibeln gav uttryck för Guds åsikter på pränt. Därför skulle domstolarna döma efter vad gamla testamentets straffstadganden föreskrev. Detta förstärkte den redan sedan tidigare starka vedergällningsprincipen såsom s k teokratisk vedergällning .

Erik XIV var den första svenska monarken som införde ” Guds lag” formellt i Sverige genom att utfärda ett ” patent om högmålssaker ” 1563. Tidigare gällande landslag hade varit för mild för den nya tiden, och föga hade märkts av den kanoniska rättens straffsanktioner .

Det nya högmålsplakatet innebar att vissa uppräknade brott skulle anses som urbota. Ett urbota brott var en gärning som skulle bestraffas enligt bibeln. Om ett urbota brott begåtts var det ej möjligt för parterna att försonas genom förlikning eller för gärningsmannen att böta sig fri. Erik XIV identifierade följande som urbota brott: Hädelse, förräderi, mord, uppenbart äktenskapsbrott, blodskam, våldtäkt, tidelag och ” andra slike laster” .

Efter avslutade förhör skulle domstolen avkunna dom efter Guds vilja. Då Gud ansåg de urbota brotten såsom avskyvärda, skulle gärningsmännen avrättas. Erik XIV angav som skäl för de hårda straffen att om brotten ej beivrades skulle Guds straffdom falla över Sverige. De urbota brotten var ej bara en kränkning av Gud, utan också av det världsliga majestätet, därför var de högmålsbrott .

6 1600 – talet. Kamp mellan förnuftet och bibeln.
6.1 Naturrättens inträde i europeiskt rättsmedvetande.
Högmålsplakatet kompletterades när 1608 års landslag utgavs. Till den fogades ett appendix, vilket innehöll citat från bibeln, vilka nu blev en del av den svenska lagen . Appendixet angav b l a en lång rad sexuella handlingar som ej tidigare varit straffbelagda. De skulle nu behandlas med yttersta stränghet av den världsliga domstolen. Tidigare bagatellartade förseelser kunde nu enligt ” Gud och Sveriges Lag” som 1608 års lag kallades beläggas med dödsstraff t ex svärande eller att banna sin fader eller moder .

Den nya landslagen med tillhörande appendix gav den svenska straffrätten en mosaisk prägel. Synen på brottsliga gärningar som syndahandlingar betonades i lagtexten. Främst de lägre domstolarna var tvungna att följa de påbjudna straffbuden trots ett livaktigt motstånd .

Domarna avkunnade i lägre instanser brukade dock som regel lindras i övre instanser. Detta förfarande som kallas leuteration, lagfästes genom förordningar. Intressant att notera är dock att domstolarna hellre dispenserade från Sveriges lag än från Guds lag .

6.1.1 Motreaktionen – Naturrätten


Motståndet gentemot dem mosaiska rätten kom från utländsk rättspraxis. En domare vid namn Benedictus Carpzov kom 1638 med arbetet ” Pracitca nova imperialis Saxonica rerum criminalum” – ” En framställning av nyare sachsisk brottsmålspraxis”. I detta arbete framför Carpzov den dåtida tyska uppfattningen om rättskällornas användningsområde. Kortfattat skall den av domaren använda rättsregeln överensstämma med följande i rang:
1: överensstämma med guds lag
2: överensstämma med naturens lag.
3: vara förenlig med ” billigheten ”
4: stå i överensstämmelse med den lokala sedvanerätten
5: slutligen, skall den ligga i linje med åtminstone den högsta domstolens tidigare avgöranden. Med denna sista punkt menar Carpzov i tidens anda, att ett par lika avgöranden inte bara utgör prejudikat, utan också att en rättslig sedvana tillkommit.
6. Först om ingen av överstående punkter känns tillämplig skall domaren låta paragraferna i rikets skriftliga lag fälla avgörande .

En dåtida definition av naturrätten ger oss professor Pudendorf verksam vid det då nybildade Lunds Universitet, i sitt verk ” De officio hominis et civil iuxta legem naturalem libri duo – ” Två böcker om människans och medborgarens plikter enligt naturlagen ” från 1669. Enligt honom var grundvalen för naturrätten, ” att envar bör arbeta för att befordra och handha det mänskliga samhällets bästa i allmänhet. Varav följer, att liksom, den, som vill uppnå ett visst mål, tillika bör välja medlen som för det till detsamma, och utan vilka de inte kan nås, så bör även allt det hållas för att vara befallt av den naturliga rätten, som är nödvändig och bidrar till den allmänna samlevnaden”. De naturrättsliga reglerna var i enlighet med ovannämnda ” de regler som man bör följa, för att bli en välanpassad och nyttig medlem av det mänskliga samfundet” .

Vad som menas med Guds lag, blir med tiden oklart. Den skulle enligt många jurister, bl a Carpzov, inte uppfattas som identisk med Mose lag. Guds lag betraktades till slut som allmän morallära. I motsvarande grad stärktes naturrätten. Det blev till slut naturens lag som den underordnade rättsregeln skulle harmoniseras med. Men det kommer att dröja fram tills 1700 – talet innan naturrätten slutligen avgår med segern gentemot den mosaiska rätten .

Carpzov hade inte skapat den rangordning av rättskällor med vilka tillämpade rättsregler skulle harmoniseras. Rangordningen var i stora delar tagen ur reglerna i Corpus juris civilis .

Denna skrift kom att spela en stor roll för den svenska juridiska praxisen och den intellektuella utvecklingen inom det svenska rättsväsendet. Då Carpzov själv åtnjöt stor auktoritet och domarkåren ofta var utbildade i nuvarande Tyskland fick verket en stor spridning inom Sverige. Det hänvisades ofta till verket i både straffrättsliga och civilrättsliga ärenden .

Carpzov hade ingen utvecklad straffrättsdoktrin. Han menar dock, i likhet med de flesta kollegor vid denna tidpunkt, att en brottslig handling är en upprorisk gärning mot Gud. Brottsligheten är ett djävulens påfund i kampen mot Gud. Att bryta djävulens makt över brottslingen, blev därför straffets huvudändamål .

En anledning till att receptionen av utländsk doktrin blev så stor under denna tidsperiod är att den svenska straffrättsdoktrinen var underutvecklad och osjälvständig i förhållande gentemot den kontinentala.

Ett exempel på en med nutida synsätt nästintill bisarr teoretiker sysselsatt i Sverige vid denna tid, var Carl Lundius d.y. Han kritiserade starkt i sin otryckta ” General- och specialobservationer öfwer Sveriges rijkes lands- och stadslag” från 1687 att Mose lag inte helt genomsyrade den svenska lagen. Denna vurm för den mosaiska lagen tvingade Lundius att överge sin fanatiska tilltro till den äldre svenska rätten i fråga om häststöld. Detta brott renderade dödsstraff, men Mose lag krävde inte uttryckligen dödsstraff för detta brott. Till saken hör att Lundius i övriga sammanhang med oerhörd entusiasm hävdade att alla länders rättssystem härstammade från Sverige.


6.1.2 Humanisering av straffen?

De kvalificerade dödsstraffen försvinner alltmer under 1600 – talet. Istället blir frihetsstraffen den dominerande strafformen i Sverige under 1600 – talet . Det var inte främst p g a humanitära skäl som frihetsstraffen kom att öka. Ett troligare skäl var att kungamakten hade ett stort behov av arbetskraft till sina fästningsbyggen och gruvarbete i de kungliga gruvorna . Straffarbete var då ett billigt sätt att rekrytera arbetskraft.

Vanligaste anledningen till att man dömdes till frihetsstraff var att man inte hade betalat sina skulder. Detta p g a en tillämpning av den medeltida lagstiftningen som kunde hävda att den som inte betalat sina skulder skulle ” gå till arvodes”. Med hjälp av en extensiv tolkning av denna lag, kunde dåtida domstolsväsende döma en gäldenär till straffarbete, om han ej fullgjort sina förpliktelser .

Man såg inte brottslingen som socialt anpassningsbar till samhället. Om en brottsling slutade begå brott såg man det fortfarande som ett tecken på att avskräckningsprincipen verkade. Brottslingen hade slutat begå brott för att han inte vågade längre av rädsla för bestraffningen . Förbättringstanken hade man inte någon större tilltro till. Återfallsförbrytare kunde bli dömda till döden, just med motiveringen att av honom var ingen bättring att förvänta sig .

Framtiden börjar skönjas i 1600 – talets Sverige. I Stockholm antas 1622 en tukthusförordning med detaljföreskrifter och 1624 inrättas ett tukt- och barnhus i Riddarholmen. Tukthusen skulle fungera både som en förvaringsplats för småkriminella och lösdrivande individer. Inrättningen var kommunal, men skulle genom de intagnas arbete vara självförsörjande. Detta visade sig snart vara omöjligt och medel fick tillskjutas från stadens kassa .

Grundtanken med tukthusen var att man genom strängt straffarbete skulle tukta brottslingens vilja att begå brott, därav namnet. Idéen importerades från England och Holland, där sådana inrättningar började upprättas i slutet av 1500 – talet. Med tiden blev de ekonomiska skälen, allt viktigare vid utdömande av detta straff .

7 Upplysningstidens straffrätt (1700 – tal)


7.1 Den intellektuella straffrättens intåg
Missgärningsbalken och straffbalken i 1734 års lag var kodifieringar av tidigare praxis. Lagstiftningen var av konservativ art utan större inslag av nytänkande. Fortfarande vilade straffrätten på avskräckningsteorin och vedergällningsprincipen. Sistnämnda princip började dock tappa mark till förmån för den förstnämnda .

Den mosaiska rätten hade under inflytande av 1600 – talets samhällsfilosofi och naturrätt förlorat oerhört i inflytande. Under inflytande av dessa skolor framstod tanken på att det judiska folkets primitiva stamrätt skulle oförändrad kunna vara en för alla tider och folk förbindande lag som absurd .

Upplysningstidens män ansåg att rådande missförhållanden, i form av grymma och meningslösa straff och frånvaron av rättsgarantier gentemot godtyckliga bestraffningar, olaga frihetsberövanden och andra övergrepp i brottmålsprocesser, endast kunde motverkas med hjälp av humanitet- och legalitetsprincipens införande i straffrätten, och i straffexekutionen .

Humanitetsprincipen tog sig inte bara i uttryck i avskaffandet av all grymhet i bestraffningsformerna och av tortyrförfarandet för att skaffa information utan också av proportionalitetsprincipen. Denna föreskrev att straffsatsen för ett brott aldrig skulle bestämmas strängare än nödvändigt ur brottspreventiv synvinkel, samt att straffets straffvärde skulle ligga i paritet med det genom brottet kränkta sociala intresset. Legalitetsprincipen lede däremot till ett krav på fullständig kodifikation av straffrätten. Domstolarna skulle inte vara tillåtna att döma extensivt, utan enbart efter vad lagtexten föreskrev .

En annan stor förändring var att det första fängelset, Långholmen byggdes, och frihetsstraffen började där introduceras i modern form .

I övriga Europa inleddes under 1700 – talet en kraftig intellektuell attack mot den hittillsvarande lagstiftningen. Montesqueis verk ” De léspirit des lois” ( lagarnas anda ) som utkom 1748, innehöll kraftfulla rationalistiska argument mot den teokratiska vedergällningsläran. Prästerskapet stod svarslösa inför kritiken. På 1770 – talet hade utvecklingen gått så långt att enbart enstaka företrädare för prästerskapet och juristerna försvarade den teokratiska vedergällningsläran offentligt. Övriga intellektuella i Europa ansåg vedergällningsprincipen såsom överspelad .

Upplysningsfilosoferna hade det rationellt erfarna nyttomålet för ögonen och det kungliga enväldet utsattes för stark kritik. Man ansåg att det kungliga enväldet ledde till ett politiskt och rättsligt förfall .

Under intryck av filosofernas kritik kom flera länder att omforma sin hittillsvarande lagstiftning. Grunden för all lagstiftning skulle vara förnuftet och straffrätten skulle ha effektiviteten som sitt övergripande mål. Utgångspunkten för den nya straffrätten skulle vara likabehandling, förutsebarhet och medborgarna skulle uppmärksammas på vilka handlingar som var kriminaliserade .

En ännu större betydelse för den straffrättsliga utvecklingen kom den italienska samhällsfilosofen Beccaria att spela. Han utgav 1764 anonymt boken ” Dei delitti e delle pene” – ” Om brott och straff ”. I denna bok anförde Beccaria att dödsstraffet var oförenligt med samhällsfördraget. Ingen normal människa skulle kunna tänkas ha gett sina medmänniskor rätten att förfoga över det egna livet .

Huvudargumentet gentemot dödsstraffet var dock att det inte var effektivt. Avrättningsakten i sig var alldeles för kort för att avskräcka någon från att begå brott. Istället kom ofta åskådarna att fatta medlidande med den dödsdömde, i synnerhet i de fallen avrättningarna skedde under religiösa trösteformer. Att däremot frihetsberöva en brottsling gav åskådarna en ständig påminnelse om brottet och dess konsekvenser .

Beccaria menar vidare att frihetsstraffet i sin konstruktion är enormt hårt för den fängslade. Hur brutal en avrättning än kan tyckas rör det sig om en tillfällig plåga varefter man går in i den eviga vilan. Med frihetsstraffet däremot utsträcks plågorna över en hel livstid, vilket skulle verka betydligt värre för samhällsmedborgarna. Dock kommer fångarna inte att lida så svårt som det kan tyckas då de vänjer sig vid ledan, och till slut går in ett slags permanent bedövningstillstånd .

Det uttalade syftet med ” Brott och Straff ” var att utveckla straffrättens prevention. Straffrättens syfte skulle endast vara att hindra brottslingen från att på nytt skada sina medmänniskor och att avskräcka övriga från att begå liknande handlingar. Denna uppfattning om straffrätten, delade han med Montesquie och Voltaire. Ett annat gemensamt drag hos dem, var att de inte ägnade förbättringstanken någon större uppmärksamhet. Dessa utgör grunden för vad som kan kallas den äldre reformskolan, inom upplysningsrörelsen .

7.2 Upplysningens effekter inom Svea Rike

I Sverige kom Beccarias tankar att få stort genomslag inom straffrätten då Gustaf III läst hans verk med förtjusning. Han liksom hans kollega Josef II i Österrike byggde sina straffrättsreformer direkt på Beccarias argumentation mot dödsstraffet och för frihetsstraffet .

En effekt av upplysningsfilosofernas verksamhet i Sverige och i övriga Europa var att vedergällningstanken minskade sitt inflytande inom straffrätten på alla områden. Receptionen av naturrätten inom det rättsliga området blev också stark. Då Sverige fortfarande vid denna tid i mångt och mycket var ett intellektuellt uland kom dock de nya idéerna att introduceras långsammare här än i många andra europeiska länder .

Dock fick man i Sverige på 1700 – talet sin första självständiga straffrättsdoktrin. Dess främsta ledstjärna var David Nehrman – Ehrenstråle. Boken han skrev ” Inledning till den svenska jurisprudentiam criminalem ” som utkom 1756 spelade en stor roll för svenska jurister och ämbetsmän.

Nehrman låg före sin tid, då han var av den uppfattningen att straffets huvuduppgift var att förbättra brottslingen. Tidigare naturrättstänkare från 1600 – talet, hade endast kommit så långt, att förbättringstanken var ett av straffet ändamål .

Han utvecklade en invidualpreventiv lära som stadgade att syftet med straffet var att förbättra de kriminella ” så att de varda goda och lydiga undersåtar”. Skillnaden mellan hans idéer och de tidigare nämnda upplysningsfilosoferna var att de istället koncentrerade sina ansträngningar på att effektivisera avskräckningen .

Nehrman vände sig kraftigt mot den teokratiska vedergällningsläran. Han ansåg den enbart vara tillämplig inom teologins område. Han ansåg den dock något motstridigt vara användbar vid missgärningar mot Gud. Han var rädd för att Guds vrede annars skulle drabba Sverige. Han företräder i detta avseende en kompromiss mellan det gamla och det nya .

Han tar vidare inget avstånd från avskräckningsprincipen i sig. Inte ens de kvalificerade dödsstraffen ville han ta bort, de försvarades med argumentet att vissa brott var så farliga att de krävde extraordinära avskräckningsmedel. Även hårdare straff kunde enligt honom vara nödvändiga för att motverka symptom på en spirande brottslighet .

Det är oklart vilken betydelse hans skrift hade på den svenska opinionen bland rättslärda. Den självständighet och relativt konsekventa kompromisslösning som Nehrman företrädde bör dock ha spelat en stor roll för det svenska rättsväsendet. Detta främst beroende på den auktoritet som Nehrman åtnjöt som rättsvetenskapsman .

Hans tankegångar fick stöd av en yngre skola inom upplysningsrörelsen, som hade sin främsta företrädare i Filangeri under 1780 – talet. Denne framhöll också förbättringen som ett av straffets viktigaste funktioner. Han var vidare den förste som i europeisk straffrätts idéhistoria frångick det religösa betraktelsesättet. Fången skulle genom moralisk fostran återanpassas till samhället . Hans vurm för deportationsstraffet fick liten inverkan i Sverige, enligt min egen åsikt troligen beroende på Sveriges närmast obefintliga kolonier.

7.2.1.1 Straffen – Gustaf III reformeringsförsök.

En av de första judiciella frågor Gustaf III tog sin an i början av sin regentperiod var att förbjuda bruket av tortyr. Detta hade använts vid ett flertal tillfällen under ” frihetstiden ” i högförräderimål. Man försökte från riksrådets sida komma runt detta förbud genom att behålla det svårare fängelset, vilket användes när överväldigande indicier förelåg mot en misstänkt. Även detta förbjöds av Gustaf III. I dessa frågor drevs kungen av ett starkt humanitärt patos .

Gustaf III var mycket intresserad av straffreformer. Han tillsatte en ambitiös reform av missgärningsbalkens regler. Kungen ville bli känd som en upplyst och mild monark. Han presenterade inför riksdagen 1778/79 en proposition som var märkbart influerad av Beccarias skrifter. Propositionen avsåg att minska antalet dödstraff, ta bort obsoleta brottsstadganden samt att även i övrigt mildra lagarnas tillämpning. Riksdagen tyckte dock annorlunda i frågan, och propositionens förslag föll i många viktiga delar .

Bakslaget kom sig av att den teokratiska vedergällningsläran fortfarande hade starkt stöd inom ständerna. I ett gemensamt principuttalande föreskrevs – att de inte kunde acceptera ett avskaffande av dödsstraff vid brott som stred mot Guds lag. Man gjorde dock undantag från Guds lag beträffande dråp, tidelag och blodskam. Anledningen till detta var, att i praxis utdömdes aldrig dödsstraff för dessa brott .

Vidare gick man med på att avskaffa dödsstraffet för de brott som sällan eller aldrig brukade rendera i denna dom. De ersattes av frihetsstraff. Därför avskaffades dödsstraffet för spridande av falska rykten rörande rikets säkerhet, för befriande av fånge med våld, för våldtäkt, för stöld för tredje resan till hundra dalers värde och fjärde resan, för kyrkostöld, för enkelt hor fjärde resan och slutligen inskränktes dess tillämpning rörande våld mot ämbetsman .

En för de rättsförda viktig nyhet, var att preskriptionstider i brottmål föreskrevs i ett tillägg till rättegångsbalken. En annan förändring var att anhöriga endast skulle tvingas vittna mot familjemedlemmar i mål rörande mord och dråp, där övriga informationskällor saknades. Trolldomsbrottet försvann också från lagstiftningen, trots kraftigt motstånd från prästståndet .

Den ytterst livliga argumentationen kring propositionen, kretsade i ringa utsträckning kring förbättringstanken. Istället fördes den livligaste debatten för och emot den äldre upplysningsskolans straffteori .

Gustaf III försökte humanisera straffrätten ytterligare under sin regeringstid. Mycket tyder på att han i början verkade under inflytande av Beccarias skrifter, men senare förändrades detta och han drevs enbart av humanitära skäl . Han försökte avskaffa dödsstraffet för barnmord återigen 1786. Han blev nedröstad. Det intressanta är dock att lagutskottet nu tydligen påverkats av Nehrman och Filangeris tankegångar och uttalar: ”endast varnagel och den brottsliges förbättring äro det allmänna ändamålet för straff”. Dock uttalar man i slutet av uttalandet sitt fortsatta stöd för vedergällningsprincipen, genom att föreskriva att vid barnmord måste brottet hämnas .

Lagstiftning och praxis hade genom Gustafs försorg kommit att överensstämma i fråga om dödsstraff. Vidare hade kungamakten lyckats ställa dödsstraffets exekution under sin kontroll. Därmed var de största bristerna i 1734 års lag undanröjda, ur humanitär synvinkel .
8 1800 – talet – Rättsstatens uppkomst.
8.1 Utformningen av den rättsvetenskapliga straffrätten
Vid 1800 - talets början började straffrättsteoretiker runtom i Europa att framställa krav på en reformerad strafflagstiftning utformad enligt upplysningstidens ideal. Det är först nu man kan börja tala om en straffrättsvetenskap i modern mening. De nya straffrättsteoretikerna koncentrerade sin forskning på tekniska lösningar, teoribildning och spekulationer över straffets syfte. Den nya straffrätten vilade på en sekulär filosofisk grund, vilket den äldre saknat .

Straffrättvetenskapens utformare var i första hand teoretiker och de anknöt sina teorier i hög grad till de viktigaste moderna filosofiska strömningarna. Kants teorier spelade en central roll.

Kant som starkt skulle prägla rättslivet i Sverige under 1800 – talet, utkom med ”Kritik der reinen Vernuft” – ” Kritik av det rena förnuftet ” 1781, och ” Kritik der praktischen Vernuft ” - ” Kritik av det praktiska förnuftet ” 1788. Slutligen utgavs ” Metaphysische Anfangsgrunde der Rechtslehre – ” Rättslärans metafysiska grunder ” 1797. Dessa verk fick en oerhörd genomslagskraft beroende på Kants starka ställning inom den allmänna filosofin .

Väldigt förenklat kan man säga att Kant föreställde sig att ett samhälle endast kunde bestå, om onda gärningar straffades. Han föreställde sig en värld där världsordningen var metafysisk, d v s att balans rådde mellan ont och gott. En brottslig gärning störde därmed världsordningens balans, och måste bestraffas för att ordningen skulle kunna återställas. Brottslingen skulle vidare bestraffas i paritet med den gärning han begått. Mördaren måste i enlighet med resonemanget avrättas. Följer inte folket dessa principer, försummar de rättfärdigheten, och blodskuld ligger över dem .

Trots att den teokratiska vedergällningsläran krossats redan i mitten av
1700 – talet och senare saknat ledande företrädare inom upplysningsfilosofin fick Kants arbete ett otroligt genomslag. Att hämnas ett begånget brott kom för lång tid att vara en självklarhet för både jurister och den bildade opinionen. Detta kom också att prägla rättsskipningen fram till slutet av 1800 - talet .

8.1.1 Klassiska straffrättsskolan

Den första moderna rättsvetenskapsmannen brukar anses vara Anselm von Feurbach. Han framställs också ofta som den förste som framställde den liberala rättsuppfattningen. Detta beroende på hans strävan att få sina radikala straffrättsteorier i lagform och den vikt han lade vid legalitetsprincipen. Han ansåg att legalitetsprincipen bör ses som ett medel för att förhindra makthavarna från att använda straffsystem till godtycklig terrorisering av medborgarna. Han företrädde istället en rationell prevention.

Den åskådning han representerade kom senare att kallas den ” klassiska straffrättsskolan ” och den betonade främst legalitets- och proportionalitetsprincipen .

Feurbach blev den som utformade Bayerns strafflag 1813 i enlighet med sina egna principer. Han anses vara fadern till teorin om den ”medelbara avskräckningen”. Han drog en tydlig linje mellan brott begångna mot staten och brott som begicks gentemot enskilda. Förbrytelser gentemot moralen och sedligheten ansågs ej som brott. Dödsstraffet bibehölls, men däremot togs stympningsstraffen och de kvalificerade dödsstraffen bort. Lagstiftningen byggde vidare på en uppdelning mellan förbrytelser som kränkte fundamentala rättigheterna och de som inte gjorde det. Endast de förstnämnda skulle vara straffbara. De handlingar som bröt mot de fundamentala rättigheterna, var riktade mot person, egendom och stat. Feurbach ansåg att det fanns en kategori enklare förseelser samt en grupp av bagatellartade politiöverträdelser. Sistnämnda kategori lämnade han fritt för polisen att reglera på egen hand.

De allvarligaste brotten skulle bestraffas med mycket långa frihetsstraff, eller dödsstraff i vissa fall. Feurbach ansåg att de medborgerliga rättigheterna endast var möjliga att försvara med två medel. Antingen kunde staten belägga medborgarna med hårda restriktioner, eller också kunde man skapa ett psykologiskt verksamt straffhot som avskräckte potentiella kriminella från att begå brott. Det första alternativet var för honom otänkbart då det skulle begränsa medborgarnas frihet till ett minimum. Det psykologiska hotet var däremot förenligt med tanke på medborgarnas frihetsbehov. Kritiken mot de hårda straffsatserna, bemötte han med argumentet att rättsliga straff tillkomna under laga former, ej kunde vara omänskliga .

8.1.2 Den rättsliga utvecklingen i Sverige

I Sverige bildades 1811 en lagkommitté som skulle se över den ålderdomliga lagstiftningen från 1734. I denna ingick Johan Gabriel Richert som skulle komma att bli Sveriges mest framstående lagstiftare under 1800 – talet. Lagförslaget utkom 1832 under titeln ” Förslag till Allmän Criminallag” .

De ville helt avskaffa kropps- och skamstraffen samt landsförvisning. Dödsstraffets användning skulle inskränkas ytterligare och ersättas med frihetsstraff. Detta skulle vara utformat enligt Auburn – systemet . Detta system byggde på att fångarna skulle arbeta hårt dagtid och i tystnad under dagtid, och isoleras i celler om natten . De afflikitiva straffen var enligt kommittén förlegade, orättvisa samt förnuftsvidriga och det fanns inga historiska skäl för att bibehålla dem i lagstiftningen .

Ett viktigt stöd för tanken om cellstraffet var kronprins Oscar som 1840 utgav ” Om straff och straffanstalter ”. Här gav prinsen sitt fulla stöd för ett fängelsesystem byggt på cellstraffet. En viktig inspiratör till detta verk var fängelse och arbetsinrättningarnas generaldirektör Claes Livjin som också var entusiastisk supporter av cellstraffet .

Legalitetsprincipen var också något man försökte införa. Främst för att få slut på de s k arbiträra straffen, d v s att döma någon för en gärning som ansågs samhällsskadlig, trots att gärningen ej var straffbelagd enligt lag .

Lagkommittén föreskrev i motiven att straffets syfte dels skulle vara att avskräcka från brott, dels att förbättra den brottslige. Syftet var därmed av både general- och invidualpreventiv art. Man hade i detta avseende tagit inspiration hos Feurbach. Till skillnad från honom hade man dock även ett syfte att förbättra den brottslige. Detta var inget mål som föresvävade för Feurbach .

Man kan sammanfattningsvis hävda att lagkommittén hade använt Feurbachs idéer, men kombinerat dess med en tro på en möjlig bättring hos brottslingen. Kants teori om straffets vedergällningsfunktion, och det proportionerliga straffet, tillgodosågs också genom det latitudsystem av straffskalor, som domaren kunde använda sig av vid domens bestämmande .

Förslaget var dock alltför långtgående för att kunna accepteras av riksdagen, och propositionen förblev obesvarad 1847 och frågan om en omfattande strafflagsreform sköts på framtiden .

Den stora lagreformen fick vänta till 1864. Denna var en typisk representant för den klassiska straffrättsläran. Den byggde på ett fåtal principer – skuld, ansvar och att straffet skulle vara proportionellt svarande mot brottet . På grund av motstånd från HD lagfästes ej legalitetsprincipen. Straffsystemet byggde på dödsstraff, frihetsstraff och böter. Dödsstraffet skulle enbart förekomma i ett fåtal fall, och var fakultativt. De olika frihetsstraffen var uppdelade i fängelse, straffarbete och fängelse vid vatten och bröd. Domaren hade vidare fått ett latitudsystem att använda sig av vid straffmätningen .

8.2 Kraftig modernisering av straffen

1864 års lag angav fjorton år som den lägsta åldern en person kunde bli dömd för sina gärningar om han hade tillräckligt förstånd att förstå vad han hade gjort. Om så visade sig vara fallet skulle han dömas, dock mildare än en vanlig brottsling. Detta gällde enbart de grövsta brotten .

Det var ytterst nära att dödsstraffet överhuvudtaget skulle exkluderas från lagstiftningen vid riksdagen 1867, men kvarstod p g a en rösts övervikt. Dock så slutade man avrätta folk offentligt 1877, och medborgarvittnen skulle nu närvara för att allt skedde enligt reglerna .

En annan förändring var att 1884 togs straffet fängelse vid vatten och bröd bort. Denna strafform hade länge varit mycket kritiserad men hade tillämpats extensivt för de vars bötesstraff omvandlats till frihetsstraff. Då de sedermera sattes i vanligt fängelse exploderade fängelsepopulationen. Bötesfångarna blev i överväldigande majoritet bland landets fängelser, och de blev ekonomiskt betungande för fångförvaltningen. Detta var den primära orsaken till att hela bötesstraffet senare fick reformeras .



9 Från straff till vård. (1870-1930- talet)
9.1 De moderna teoriernas inträde i kriminalpolitiken
9.1.1 Den positiva skolan
Den klassiska skolan fick dock under andra halvan av 1800 - talet mottaga kraftfull kritik från den positiva skolan. Embryot till denna teori kan sägas starta med boken ” L´ouomo delinquente – ” Förbrytarmänniskan ” utgiven på 1870 – talet. Enligt Lombroso skulle ungefär en tredjedel av de grövre brottslingarna utgöras av människor med sådan biologisk beskaffenhet att de oavsett miljö kommer att begå brott. De är födda förbrytare. Dessa individer kännetecknades av yttre kännetecken, såsom sluttande panna och ett kraftigt käkparti. De tillhörde ett återfall i ett tidigare stadium av mänsklighetens biologiska historia, och kunde ej anpassa sig till det moderna samhället. Därför begick de brott. Lombroso var uppenbarligen inspirerad av Darwins utvecklingslära .

Den positiva skolan fick sin slutliga utformning under den italienske juristen Ferri. Den kommitté han anförde, utkom med ett lagförslag till italiensk strafflag 1921 byggt på hans egna idéer .

Straffrätten hade som sitt syfte att förebygga brott. Lagen skulle enbart vara till för att uppfylla detta mål. Vedergällningstanken vann inget gehör hos Ferri. Vidare lade man begreppen om skuld och tillräknelighet åt sidan. Istället var den som begått brott skyldig att underkasta sig den påföljd, som var mest lämpligen utformad, för att förhindra individen att begå nya brott. Alla påföljder hade enbart som syfte att skydda samhället. Straffbegreppet utmönstras, istället kallas brottspåföljderna för sanktioner. Det enda viktiga var att upphäva brottslingens farlighet. Denna farlighet består i att individen begår nya brott, men också att andra skall lockas till samma samhällsfarliga handling. Sanktionerna skall därför vara både allmän- och invidualpreventiva. De kan dock skifta från person till person, och de är flexibelt reglerade efter vad som anses nödvändigt i det enskilda fallet. Detta för att förhindra återfall till brottslighet. De dömda skall hållas i nyttigt arbete, och cellstraffet kallas 1800 – talets misstag, cellen är de levandes grav .
Den positivistiska skolan kommer att få ett osedvanligt stort inflytande i Sverige. Spår av idéerna från denna skola kan man främst se i de olika lagarna som stiftades på 1920 – talet om förvaring och internering av samhällsfarliga individer på obestämd tid.


9.2 Den moderna skolan – kriminologin

Under 1800 – talet började man vidare i Europa i motsats till den deterministiska positiva skolan, se på brottet som en samhällsföreteelse och brottslingen som en individ. Man tog här hjälp av de två helt unga vetenskaperna sociologin, som fokuserade på samhället, och psykiatrin som tog sitt intresse i individen .

Ur dessa två vetenskaper föddes kriminologin. Kriminologin försöker förstå brottslingars beteende och brottslighetens uppkomst genom empiriskt arbete. Även de medel som skall användas för att reducera kriminaliteten, studeras av kriminologer .

Den sociologiska, eller moderna skolan, tar sin utgångspunkt i kriminologin. Utgångspunkten för denna skola är att brottslingen beter sig brottsligt p g a sin levnadsmiljö. Man ansåg att de sociala missförhållanden många brottslingar växte upp i, gjorde det naturligt för den kriminelle att begå brottsliga gärningar. Brottet var därför ett resultat av både yttre och inre faktorer hos individen. Därför var den positivistiska skolans exkluderande intresse för de medfödda faktorerna missriktat .

Det enda effektiva sättet att bekämpa brottsligheten var att använda sig av politiska styrmedel. De exempel man angav var upplysningskampanjer och slumprojekt. Det fanns vidare en stark kritik mot det industrialiserade samhället, och inte sällan syntes tendenser till romantisering kring det gamla agrarsamhället.

Upphovsmannen till den sociologiska skolan kan sägas vara den tyske straffrättsprofessorn Frans von Listz som utkom med ” Marburg -programmet ” 1882. Han var av den åsikten att det traditionella straffväsendet behövde kompletteras i de fall då de traditionella straffen var obehövliga eller t o m skadliga. Unga brottslingar skulle behandlas med uppfostran. De brottslingar som var tillfällighetsförbrytare, skulle i motsats till den klassiska straffrättsteorin ej dömas till kortvariga fängelsestraff. Detta beroende på att fängelset i sig hade ett skadligt inflytande på de dömda, och skulle i största möjliga mån undvikas. De brottslingar som kunde förväntas kunna bryta sitt kriminella livsmönster, skulle få vård på obestämd tid. De brottslingar man bedömde som oförbätterliga, skulle inspärras för lång tid vara i behov av speciella åtgärder skulle dömas i enlighet med den klassiska straffrättsskolan .

Von Liszt bildade den Internationella Kriminalistiska Föreningen ( IKV ) 1888 och denna blev ett forum för skolans idéer. Den var mycket radikal till sin natur. I statuterna fastslogs: ” Straffets ändamål är att bekämpa brottsligheten såsom social företeelse”. De tankegångar som speglades i föreningen fick snabbt spridning i Sverige genom den framstående juristen von Holstein . Många ledande svenskar inom juridiken och rättsväsendet anmälde sig som medlemmar i IKV redan under 1890 – talets början, och detta inflytande gör sig märkbart redan vid införandet av den villkorliga domen i Sverige .

Både den positiva skolan, men framförallt den sociologiska har spelat en enorm roll för den svenska kriminalpolitikens utformning.



9.3 Ledande svenska straffrättsteoretiker under inflytande av de nya tankegångarna i modern tid

I Sverige hade länge Johan Hagströmer det största inflytandet på den svenska straffrätten. Han var professor i kriminalrätt redan 1877, och blev professor i straffrätt 1888 och var hela sin akademiska karriär verksam vid Uppsala universitet. Han var anhängare av den traditionella straffrättsdoktrinen .

De nya straffteoretiker som framträdde i Sverige under 1890 – talet var kraftigt påverkade av den utländska doktrinen. Konflikten mellan den traditionella straffrättsdoktrinen och den sociologiska skolan framträder tydligt i argumentationen mellan Hagströmer och Hagerup vid de nordiska juristmötena 1890 och 1896. Hagströmers huvudargument gentemot införandet av villkorliga domar var att korta frihetsstraff ej användes i Sverige i sådan omfattning eller verkställdes under sådana former att inga allvarliga missförhållanden förelåg . Detta argument var tydligen så starkt att även en sådan ledande företräde för den moderna skolan som von Holstein förklarade att den villkorliga domen ej behövde införas i Sverige .

En utredning av den villkorliga domen kom dock till stånd då progressiva krafter i riksdagen krävde detta. I utredningen ingår Johan Thyrén som var professor vid Lunds universitet. Han deltog som expert i kommittén. Han var tydligt influerad av von Liszt Magdeburg - program. Då lagstiftningen utan nämnvärt motstånd senare blev antagen av riksdagen var vägen röjd för en storskalig reform av det straffrättsliga reaktionssystemet och av straffrätten i sin helhet .

Thyréns teorier till hur straffrätten bör utformas framgår i ” Principerna för en strafflagsreform” som utkom mellan 1910 – 14. Han poängterade i arbetet att en genomgripande revision av strafflagen krävde ett samlat straffteoretiskt program. Han välkomnade kritik från både allmänheten och experter mot sitt förslag till de principer som han ville skulle styra den svenska straffrätten. Detta skulle enbart gagna reformarbetet .

Grunden för bestraffningen var enligt Thyrén att den samhällsfarliga viljan och det hot denna utgjorde mot samhället var viktig att bryta. Utgångspunkten var att hotet skulle raderas eller åtminstone minskas. Straffsystemet skulle anpassas så att straffen anpassades efter den brottsling som behövde åtgärdas. Utöver straffen skulle en mängd ” reaktioner ” tillämpas. Det gemensamma för dessa var att de alla syftade till att minska risken för att det samhällsfarliga hotet effektuerades. Samhället var enligt honom en ömtålig organism vars överlevnad berodde på den styrka samhället kunde uppvisa mot de hotbilder som fanns mot det. Detta var i mångt och mycket lånat från Herbert Spencers samhällslära. Allt som var samhällsfarligt kunde dock inte kriminaliseras. Detta skulle strida mot rättsstatens grundprinciper. Dessa hot skulle bekämpas med politiska medel. Att vedergälla begångna brott var därmed inte det primära för Thyrén, även om det var viktigt vilket kommer att framgå. Det viktigaste för honom var att ett brott ej begicks. Hade en samhällsfarlig handling begåtts var det viktigaste att den inte upprepades. Han var därmed en anhängare av preventionstanken. Det var viktigt att bekämpa de skadliga miljöer där brottsligheten frodades. Missbruk, prostitution och andra skadliga uppväxtförhållanden måste därför bekämpas. Detta bekämpande kallade Thyrén för en radikal reaktion. I motsats till den sociologiska skolan varnade han dock för att låta individualiseringen gå för långt .

Vedergällningstanken hade Thyrén dock inte kastat överbord. De svenska medborgarna skulle aldrig godta att brott begicks ostraffade. Därför måste straffsystem även i sin nya form, bibehålla vissa drag av vedergällning. De olika kategoriindelningarna han delade in brottsligheten i, var den akuta brottsligheten, och i motsatsförhållande till denna stod den kroniska brottsligheten. Han ogillade termen tillfällighetsförbrytare då han tyckte det var att förringa ett allvarligt missförhållande. För de beskedligaste akuta brottslingarna kunde det vara nog med en domstolsförhandling för att avskräcka från fortsatt brottslighet. I övriga akuta fall kunde proportionella böter ha en preventiv verkan, eller i värsta fall, ett villkorligt fängelsestraff. Frihetsstraffet skulle endast tillämpas i medelsvåra till svåra fall då brottslingen behövde förbättras. De kroniska, men normala brottslingarna skulle också sättas i fängelse. Frihetsstraffet skulle vara förbättrande. Då gemensamhetsfängelserna enbart sågs som skadliga skulle de dömda sitta i ensamhetscell den första tiden . Thyren ansåg 1910 att tre år var den tidsgräns inom vilket den dömde inte tog någon skada av att sitta i ensamcell . De med kortare domar skulle helst sitta isolerade hela fängelsestraffet. Thyrén ansåg att de korta frihetsstraffen skulle tas bort, och ersättas med villkorlig dom eller böter .

Andra brottslingar som inte kunde inordnas i antingen den akuta- eller den kroniska brottslingskategorin föreslog Thyrén tidsobestämda påföljder. I denna grupp ingick ungdomsbrottslingarna, alkoholistbrottslingarna, de psykiskt abnorma brottslingarna samt de som begick sina brott p g a allmän lättja. De skulle inte in i de normala fängelserna. Det var i dessa fall en fråga om att avvänja deras skadliga beteende och det kunde vara svårt att bedöma hur lång tid behandlingen behövde fortgå. Dessa interneringar var ett mycket stort ingrepp i den enskildes liv och därför var det viktigt att domstolen tog hjälp av expertis innan de dömde någon till denna påföljd .

Den teoretiker som dock kom att spela det största inflytandet inom den svenska straffrätten var Karl Schlyter, mycket beroende på sin socialdemokratiska övertygelse, och goda kontakter med den socialdemokratiska makteliten. Hans reformprogram framlagt 1932 kallades ”Avfolka fängelserna” och syftade just till detta. Han var av den åsikten att alla kriminella som inte passade in i fängelserna skulle så långt som möjligt hållas ifrån dem. De som inte passade in i fängelset var samma grupper som Thyrén utpekat. Han var en stark anhängare till den sociologiska skolan.

Den klassiska straffverkställigheten kritiserades hårt, och istället kom invidualpreventionen i främsta rummet. De kriminella skulle återanpassas i det svenska samhället oberoende av kostnader. Schlyter var mindre av en teoretiker än Thyrén men fick större inflytande än denne beroende på sitt kontaktnät, vilket gjorde att hans idéer omsattes fullt ut till enorma finansiella kostnader .

9.4 Förändringar i det svenska straffväsendet
Straffväsendet har genomgått enorma förändringar och det går utom denna uppsats att beskriva alla de reformer som genomdrevs under denna period. Nedan följer en mycket summarisk presentation av de viktigaste reformerna.

I början av seklet (1902) blev 15 år den lägsta straffbara åldern oavsett brott. Ungdomsbrottslingar som inte begått ett alltför allvarligt brott kunde dömas till tvångsuppfostran. Där fick brottslingen kvarhållas tills han ansågs ofarlig att släppas ut .

Villkorlig frigivning och villkorlig dom var de nästa betydelsefulla reformerna som infördes 1906.

Den villkorliga frigivningen hade tre skäl. För det första ville man underlätta övergången från fängelse till vistelse i frihet genom att inskjuta en prövotid. Den andra orsaken var att det i vissa fall skulle vara obehövligt och t o m skadligt att kvarhålla brottslingen i fängelse. Det tredje skälet var att man ville ge fångarna ett incitament till att uppträda väl under fångtiden .

Den villkorliga domen infördes för att ge domstolen möjlighet att skona tillfällighetsbrottslingarna från att avtjäna fängelsestraff. Det fanns många skäl till att hålla folk utanför fängelserna. En anledning var att man ofta miste sin anställning, en annan att man kunde påverkas till det sämre av andra fångar .

Dödsstraffet i fredstid avskaffades 1921.

De två nya påföljder, förvaring och internering, tillkom 1927. Påföljderna var avsedda för de brottslingar som ansågs var farliga. Skillnaden mellan dessa påföljder och ett vanligt fängelsestraff var att frigivningen gjordes beroende av att fången var ofarlig när han släpptes. Det gemensamma kriteriet för dessa åtgärder var att brottslingen skulle anses som farlig för andras säkerhet till person eller egendom .

Förvaring var avsedd för psykiskt svaga brottslingar som dock ej var så svagsinta att de var otillräkneliga i lagens mening. De var ofta mycket farliga, och därför kunde de förvaras på obestämd tid. Interneringen däremot var avsedd för normala kriminella, som dock var kroniska återfallsförbrytare .

1931 infördes dagsböter – en individualisering av bötesstraffet. Man kunde dela upp betalningen av böterna, men fortfarande kom många bötfällda att hamna i fängelse. Först genom bötesreformen 1937 fick dagsbötessystemet sin moderna form ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Straffrättens historia i Sverige.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-05-26

    Shit vilket seriöst arbete. Ve

Källhänvisning

Inactive member [2006-08-26]   Straffrättens historia i Sverige.
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=6726 [2024-03-29]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×