Stad av glas

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ibland är skillnaden mellan vardag och psykisk ohälsa hårfin. I Stad av Glas tar den amerikanske författaren Paul Auster oss med på en resa som visar hur ett avbrott i vardagen kan göra en besatt. Hur en liten förändring kan kasta om hela ditt liv på några dagar. Hur du kan förlora allt på väldigt kort tid. Detta händer Quinn, hans liv förändras när en man ringer och frågar efter detektiven Paul Auster.

Stad av Glas är en postmodernistisk roman skriven av den kände amerikanske författaren Paul Auster. Auster är född 1947 och uppvuxen i New jersey söder om New York. Många anser att Paul är en av de mest tongivande och drivande författarna inom genren postmodernism. Hans böcker kan användas som skolexempel på hur en postmodernistisk bok skall se ut. Postmodernismen bygger på epitetet ”inget är sant”. Detta gör det ganska speciellt och kräver lite tillvänjning under själva läsandet, men då man väl kommer in i det är det väldigt givande läsning. Paul Austers berättar stil är också speciell. Det är som om han inte driver berättelsen eller skapar den, han bara objektivt återberättar den. Postmodernismen är en genre som är ganska kall. Författaren tar tydligt avstånd från sina karaktärer, dom är kalla dockor som springer hans ärenden. Dom förmedlar inte känslor. Det är fattiga miljöbeskrivningar. Författaren liksom berättar en historia svart på vitt. Det behöver inte vara sant. Det behöver inte vara lögn, allt är upp till läsaren att avgöra. Författaren bara förmedlar sin historia sen är det klart. Det är ytligt, fattigt, hjälplöst. Man vill förmedla att andra ideologier eller stilar inte hjälper till att göra saker bättre så man kan lika gärna göra hur man vill, när man vill, och vart man vill. Paul Auster lever numer ett stillsamt liv i Brooklyn i New York. Han älskar att vandra och betrakta gatorna i staden som aldrig sover. Han använder dessa vandringar i sitt skapande och det är den främsta inspirationen till hans verk. Hans mest kända verk anknyter också till staden, New York trilogin är tre fristående böcker som skildrar olika händelser i The Big Apple.

Telefonen ringer. Quinn lyfter luren. En man i luren frågar efter Paul Austers detektivbyrå. Quinn svarar att han inte är Auster. Så börjar Stad av glas. Quinn har inget med Paul Auster att göra utan livnär sig egentligen som författare. Mannen fortsätter att ringa hem till Quinn och fråga efter Paul Auster och hans detektivbyrå. Till sist svarar Quinn att mannen har kommit till Paul Auster, och att han kan hjälpa honom. Dom avtalar ett möte. Quinn beger sig till 69 East och möter där en kvinna. Kvinnan tar med honom upp i en lägenhet. Hon ber honom slå sig ner och vänta i ett rum. Efter ett tag kommer en man in. Mannen är inte som andra, han är näst intill efterbliven eller har på något sätt farit illa. Mannen sätter sig mitt emot Quinn. Han presenterar sig som Peter Stillman. Han antar sig heta det. Eftersom hans far hade samma namn. Peter berättar om att hans far utsatt honom för ett fruktansvärt experiment. Han skulle se om människan kan tala ”guds språk”. Därför hade han isolerat Peter helt från omvärlden. I 12 år isolerar fadern sin son. Efter 12 långa år är allt dock tillända. Polisen hittar Peter och sätter fadern i fängelset. Nu får Quinn reda på sitt uppdrag. Det är mycket enkelt. Det går ut på att skydda Peter Stillman från hans far. Peter är helt säker på att hans far, som släpps ur fängelset kommer komma efter honom för att döda honom. Efter en hel dag med Stillman beger sig Quinn hemåt, han har accepterat uppdraget. Quinn kommer få betald i förskott i form av checkar utställda på Paul Auster. Efteråt är Quinn nöjd, det här var ett välkommet avbräck i hans tråkiga vardag.

När Quinn väl tagit på sig uppdraget kommer han fram till att det bästa sättet att skydda Peter är att hålla koll på fadern. Så han beslutar sig för att följa efter honom. Han vet att Peters far kommer till tågstationen dagen efter. Quinn åker dit. Han börjar förfölja fadern. Han går med honom vart han än går. Quinn kartlägger mannens rutiner, han försöker ta ut mönster över hur fadern rör sig i staden. Han kommer fram till självklara saker så som att mannen rör sig i samma områden vid samma tidpunkter. Quinn börjar skriva ner allt som mannen gör i ett block. Han kommer i stort sett inte fram till något alls. Han börjar se orimliga mönster i mannens beteende.

Till sist tröttnar Quinn på att bara förfölja Stillman i det gömda. Han bestämmer sig för att ta kontakt med honom personligen. Han tar kontakt med honom. Han uppger sig att vara Quinn, han talar en stund med den gamle mannen sedan skiljs dom åt. När han tar kontakt med mannen nästa gång minns inte mannen Quinn. Quinn tappar så småningom bort fadern. Han blir då orolig och åker hem till Peter Stillman igen. Quinn vakar utanför Stillman i flera veckor, han är en uteliggare som bor på gatan. Stillman är borta. Quinn inser att han tappat greppet. Han tar kontakt med den riktige Paul Auster för att få checkarna utställda. Dom har ingen täckning. Paul Auster beslutar sig för att hjälpa Quinn. Han gör efterforskningar och kommer fram till att Stillman är död för länge sedan. Han tog sitt liv genom att hoppa ut framför ett tåg. Quinn försöker då återgå till sitt gamla liv. Han finner sin lägenhet såld då han kommer hem och hela hans liv är slaget i spillror, det slutar med att han bor i en liten del av huset och att någon annan försörjer honom.

Boken har ett ganska tvärt slut. Jag tyckte boken var intressant. Den är otroligt rik på detaljer fast den saknar beskrivningar. Det är en spännande udda skildring av en mans öde. Men jag tycker ändå att den rinner ut lite i sanden. Första delen av boken, ända fram tills de att Quinn börjar förfölja Stillmans far är briljant. Det är en spännande historia om en tragisk händelse och innehåller allt, tragedi, hämnd allt man kan önska av en god bok. Men sen känns det som om Paul Auster väljer att bara låta den rinna iväg. Det som skulle kunna sluta i ett superbt mästerverk känns på nått sätt likgiltigt. Som om en förälder skulle sluta vårda sitt barn vid nio års ålder. Då bara halva tiden är avverkad. Författaren väljer helt enkelt att låta historien tyna bort. Ett pompöst hollywoodslut var att vänta men det rinner istället bara ut i tomma intet. På något sätt gör detta att man lider mer med Quinn än man gjort annars. Man verkligen känner Quinns hopplöshet när han bor i gränden utanför Peters hus. Tempot dras ner och man själv blir uttråkad, man undrar om det aldrig ska ta slut. Man känner hur långsamt tiden går för stackars Quinn som sitter och vakar. På så viss är berättar greppet effektivt men det gör också att hela boken tappar tempot. Det gör att boken tappar fattningen och på något sätt går ned sig i seghet och förfaller ut i sin egen hopplöshet och om man inte skulle minnas de första briljanta sidorna skulle man helt enkelt lägga ifrån sig boken och aldrig mer plocka up...