Bokrecension, Pär Lagerkvist, Dvärgen

Dvärgen  1944

Berättelsen om Dvärgen, utspelar sig för ganska länge sedan, han arbetar i hovet, han är sur och trist mot allt och alla. Boken känns väldigt gammaldags, man skulle aldrig göra sådant som de gör i berättelsen idag i Sverige. Jag tycker inte att man ska ändra på miljön, den passar in i historien. Berättelsen utspelar sig på 1300 talet, och de miljöförklaringar som står i boken passar in på årtalet. Boken börjar bli lite gammal modig, och jag tror att man mer och mer vill läsa lite moderna böcker och inte så mycket om vad som har hänt. Men alla tycker olika.

Språket i boken är av den finare varianten, de beror till största del på att Dvärgen jobbar inom hovet och är mycket fin av sig. Han vill inte göra bort sig för någon och är väldigt prydlig och ordningsam. Men det kan ändå förekomma vissa svordomar i boken.

Pär Lagerkvist har valt att göra sin huvudperson trist och sur. Han är en Dvärg som tycker synd om sig själv. Man kan inte påstå att han gör någon runt sig glad, han tycker inte om lycka och kärlek säger han, han vill vara trist och tråkig. Redan i början förklarar han sig själv med orden: "Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet." Dvärgen är väldigt envis. Man kan inte påstå att dvärgen är en hjälte, det han gör ingen något gott, han bara finns där. Men han är inte heller något offer, kanske för vissa, men han är väldigt stark och kan stå emot de flesta. Jag tror att Lagerkvist kan se lita av sig själv i dvärgen, han var ganska "osynlig" i sin uppväxt, precis som dvärgen är i hovet, det är ingen som ser honom och vet vad han gör. Jag tror att han valde honom till huvudperson för att de som läser den ska få en uppfattning om hur han har känt sig.

Dvärgen är ganska speciell, inte bara för att han är en dvärg, utan även för att han är så sur och tvär. Han säger till alla precis vad han tycker, för han vet att ingen kan göra honom något ont. Han hatar verkligen alla människor, "Jag har aldrig hatat människorna så som under denna ohyggliga timma. Mitt hat blev så fruktansvärt verkligt för mig att jag nästan trodde jag skulle mista chansen, det svartnade ibland nästan för mina ögon. Finns det något mer vedervärdigt än dessa varelser, något mer värt att hata"       

Dvärgen är även med i ett krig, mot grannlandet, han älskar att kriga. Dvärgen vill att människan ska lida. Han vill se människan dö.

Boken slutar med att dvärgen blir tillfångatagen av grannlandet, han sitter fastkedjad i en fängelsehåla och hoppas på att bli räddad.

"Dvärgen" berättas i dagboksform, man kan läsa alla dvärgens tankar och idéer, hur han ser på saker och ting.

Pär Lagerkvists berättelse är verklighetstorgen. Jag tror inte att det som händer i boken skulle kunna hända i nutid, i Sverige, men kanske förr, då när han skrev den. Det finns likheter mellan romanen och andra världskriget. Det var då han skrev boken och fick sina idéer från kriget. Men jag skulle inte vilja att det hända i verkligheten.    

Jag tycker att berättelsen om dvärgen var hemsk, jag skulle inte vilja vara med om det som han var med om. Jag skulle inte heller...