Dvärgen

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Människan fruktar det onda... Så har det alltid varit. Vi lever i en värld, där ondskan fått alltför bra fotfäste och i de situationer då vi vill undslippa den som mest, kan det i slutändan vara just Du som stod för de värsta handlingarna. Anledningen till denna personliga åsikt i denna bokrecension vilar på det faktum att jag stundvis under min läsning nästan var rädd att denne mycket skickligt utformade karaktär (Dvärgen) skulle påverka mig.
Boken är skriven som en dagbok tillhörande en dvärg som arbetar vid ett hov under renässansens Italien. Han är 26 tum lång och har alltid varit lik en gammal gubbe, skrynklig och i människors ögon ful. Som en liten invirad nyfödd blev han övergiven av sin människa till moder då han var ?vanskapt?. Genom sina ögon ser denne hur livet fortskrider i ett furstligt hus och han ger god tid på sig att bedöma de olika människorna han har i sin omgivning. Dvärgen som karaktär är av ond natur. Han kan inte förstå det vi människor kallar kärlek eller djupare själslig verksamhet. Bedömning sker efter utseende och det som avgör tycke eller ej är graden av grymhet, ondska, förräderi eller hat som finns i individens sinne.
Fursten vid hovet har dvärgen respekt för och jag kom genast på att tänka på något vi på lektionen talade om:

?En härskare skall vara ett mellanting mellan lejon och räv. Listig räcker inte då man med styrka ibland måste avvärja fienden. Räven varnar lejonet för snaran och lejonet jagar bort ulvarna som räven inte genom list kan undslippa. Visa dig god mot folket, men var egoistisk, grym, orättfärdig och enväldig i det fördolda. Få människorna att fatta tycke för dina goda gärningar du låter träda fram i ljuset med alla de onda baktankarna bara för dig själv att vara medveten om.?

Jag ser fursten som en man med dessa karaktärsegenskaper. Han är lång och reslig, lugn och med ett hanterbart temperament. Men förvisso förgiftar han sina fiender i den stund de tror att fred skall skipas. Furstens hustru har kärleksrelationer på annat håll än med sin äkta make. Don Riccardo, en i dvärgens ögon fåfäng och en ?stor i orden, liten på jorden-typ?, är den man hon älskar. Don Riccardo lever nära sin furste och vill ständigt vara honom till lags. Dubbelspel för att dölja den förbjudna kärleksaffären med furstinnan förekommer mycket tydligt för både dvärgen och oss läsare.
Vad man hela tiden dock måste hålla i minnet är att det vi får veta om personligheterna har redan bearbetats i dvärgens huvud. Den verkliga bilden av hur människorna är vet vi aldrig riktigt. Ett exempel på en person vi aldrig kommer nära är prinsessan Angelica. Dvärgen ser henne som ett dumt barn som inte förstår något mer än att hålla fast vid fåniga saker som kattungar. Hon har velat leka många gånger med honom och då han måste har han under de vedervärdigaste kval fått uthärda denna pina. Hennes utveckling som ung kvinna ser inte dvärgen med stort intresse på och han har inte tid eller lust att skriva ner saker han inte intresserar sig för.
En man kommer till hovet. Han liknar i mångt och mycket Leonardo da Vinci. Han har stort intresse för allt som har med vetenskap att göra och tar sig tid att studera sådant han förut inte varit bekant med. Dvärgen känner sig hotad till en början, då fursten som han ser upp till tillbringar så mycket tid med honom. Men då tiden kommer då furstehuset kommer i konflikt med den gamla ärkefienden Montazas och Bernardo, som den ganska mystiske mannen heter, uppfinner nya vapen för att förgöra och döda fienden, ändras dvärgens uppfattning. Dvärgen imponeras av den list som används för att skapa dessa maskiner som kan förgöra så många samtidigt och skapa så mycken död.
– Jag vill kämpa, jag vill döda! Inte för att utmärka mig, utan för handlingens, själva gärningens skull. Jag vill se folk stupa, se död och undergång omkring mig där jag står!
Detta säger dvärgen då han fullkomligt upprymd av krigets spänning står och ser ner över slagfältet på vilket de två fienderna skall kämpa mot varandra. Fursten låter honom komma med dem då de krigar men i själva slaget får han inte medverka. Fursten ?håller honom alltför kär?.
Det krig som utspelas i boken blir förhindrat just innan den sista striden infaller. Ekonomiska medel fattas och det går inte längre att finansiera ett krig. Fursten drar sig tillbaka till sin stad. Men som jag förut nämnt förgiftar han med list de människor som har nyckelposterna hos fienden. Ett fredsförslag framläggs som gest på underkastelse och godhet från furstens sida. Fienden bjuds in till staden och då alla papper och fördrag blivit underskrivna och bara den sista stora festen återstår ger fursten det tecken dvärgen väntat på. Dvärgen får servera herrskapet av vin som är förgiftat. Dvärgen har sedan länge vetat om furstinnans kärleksaffär och utan att man kommit överens om detta serverar han även don Riccardo.
Fram tills nu och en tid efter har allt gått någorlunda enligt planerna för fursten. Han har inte vunnit kriget genom ett fältslag då detta av ekonomiska skäl inte var möjligt men han har ändå lyckats besegra fienden. Men tiden innehåller onda händelser och när de drabbar staden blir många saker mycket komplicerade och svåra för fursten att hantera. Fienden vill ha sin hämnd utkrävd. Belägring äger rum och tillsammans med alla flyktingar som kommer till staden från sina skövlade hem kommer även pesten som gäst. Furstinnan sörjer sin älskade så innerligt att hon helt förgör sig själv. Genom manipulation får dvärgen henne att känna sig mer syndig än aldrig annars och den förlåtelse hon förut sökt hos Kristus ger hon upp av självförakt. Angelica som blivit bekantad med den riktiga kärleken för första gången i sitt liv med fiendens prins Giovanni blir även hon berövad lyckan. Dvärgen ser deras hemliga och förbjudna kärlek och en natt då prinsen och prinsessan i hemlighet har träffats och ligger och sover för han fursten in i hennes kammare. Fursten skiljer prinsens huvud från kroppen.
Pesten kommer in i det kungliga huset och skördar även här sina offer, varav ett är furstens älskarinna. När detta sker går Furstens tankar om kärlek tillbaka till hans furstinna som nu ligger i dvala av utmattning då hon inte förtärt nästan någon föda. Dvärgen som alltid varit nära furstinnan har uttnyttjat hennes svaga sinnesstämning och utövar inte bara onda gärningar mot fienden utan nu också aktivt mot sitt eget folk. Han smädar furstinnan, som anförtror sig åt honom och frågar honom om råd, genom att få henne att tro att hon är en ond människa rakt igenom. Hon vill få förlåtelse av Kristus för sina synder men när dvärgen deklarerar att ingen förlåtelse finns för henne ger hon upp och tappar all vilja till liv.
Fursten som känner till relationen mellan furstinnan och dvärgen tappar nu förtroendet för sin tjänare och dvärgen hamnar i en av fängelsehålorna. Vi lämnar honom, eller kanske snarare lämnar han oss, sittande fastkedjad i muren i väntan på bättre tider och en försoning honom och fursten emellan.
Dvärgens sätt att se och behandla omvärlden är mycket skrämmande. Han ser sin egen ras som helt överlägsen den vanliga människans. Iallafall jag ville att dvärgen vid något tillfälle skulle se sina egna brister och inte tro att han var alla överlägsen. Ont mot gott är något som framstår starkt i boken. Jag skulle nog inte vilja säga att dvärgen var ondskan själv, då jag inte kan se ondskan som en person, men han var förvisso en ond varelse.
En parallell med andra världskriget är inte särskilt svår att dra. Vi ser tydligt tendenser till rasism hos dvärgen som utan tvekan föraktar den grupp av folk som inte är lika intelligenta och bra som han själv anser sig. Boken utgavs år 1944 vilket gör att vi kan förstå varför boken har med rasism att göra. Sverige var neutralt i kriget och då detta ännu inte avslutats då boken var färdig fick Pär Lagerkvist helt enkelt flytta tid och rum för sin protest som i annat fall hade varit mer eller mindre självmordsförsök i den tid han skrev boken.
Boken är mycket skickligt skriven och jag beundrar för...