Barnhemmet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Igår flyttade vi, från Edet och huset där pappa dog för 5 år sedan. Mamma ville inte bo kvar i huset, hon sa att vi inte hade råd. Vi flyttade till en stad som heter Östersund. Lägenheten vi bor i nu är en 3:a som ligger 3 våningar upp mitt i stan på Storgatan. Imorgon ska jag börja ny skola, utan alla mina kompisar som jag har växt upp med. Lisette är den jag kommer att sakna mest, hon var den som stöttade och tröstade mig tiden efter att min pappa hade dött. Hon har alltid funnits där för mig. Det som är mest jobbigt är att flytta ifrån henne, hon är min bästa vän. Vi har alltid hållit ihop..
– Johanna, kom nu vi ska äta, ropar mamma. Jag hoppar till av förskräckelse, då hon avbryter mig i mina tankar. Jag går in i vårt nya kök, som inte alls ser ut som ett kök, på grund av alla kartonger.
- Ska vi packa upp idag eller imorgon?
- Men mamma, du vet att vi måste göra det idag. Det är ju måndag imorgon!
- Ja just det ja. Du börjar ju i den nya skolan. Är du nervös?
- Nja, lite grann. Hade ju känts bättre om Lisette varit med.
- Ja, jag förstår dig. Men ska inte jag följa med dig då?
-Jag ska faktiskt börja i åttan, utbrister jag, sedan skrattar vi i säkert tio minuter åt ingenting. Vi håller alltid på så, jag och mamma. När vi ätit färdigt börjar vi packa upp, jag i mitt rum och mamma i sitt.
När jag har packat upp kartong efter kartong i en timme så är det bara en kvar. Den är full med en massa fotoalbum från min uppväxt i Edet. Jag tar upp ett av fotoalbumena och sätter mig på sängen. Jag blundar och låtsas som om det vore en överraskning vad som skulle finnas inom dess pärmar. Jag drar ett djupt andetag och öppnar albumet, som väntat var det bilder tagna bara några månader innan pappa dog. Bilderna var på pappa, mamma och mig. Jag bläddrar lite i albumet och tittar på bilderna, plötsligt faller en tår ner på ett av korten. Jag torkar bort tåren och stänger igen albumet och lägger det i skrivbordslådan. Jag tar fram nyckeln ur ett skrin som står på skrivbordet låser lådan och lägger tillbaka nyckeln. Sedan tar jag dom andra albumena och ställer dom i hyllan. ”Äntligen klar” tänker jag då mamma plötsligt står i dörröppningen.
-Vi ska plocka upp grejor ur kartongerna i köket och tv rummet också. Det vet du va ?
- Ja, ska vi göra det nu på en gång?
- Nej du flicka lilla. Är du tokig? Klockan är halv tio nu, du ska nog lägga dej om du ska orka kliva upp i tid imorgon.
- Ja, jag ska lägga mej nu.
- God natt älskling.
- God natt mamma.

Klockan ringer precis sju. Jag vaknar direkt och skyndar mig att göra mig i ordning. För att hinna måste jag vara extra snabb. Eftersom det är första dan i en ny skola har mamma köpt nya kläder till mig, som jag inte sett förrän nu.
Hon måste ha kommit in med dom efter att jag hade somnat igår. Hon ville nog överraska mig. Jag tar upp tröjan som ligger överst. Det är en luv-tröja med ett lila Peace märke på ryggen och framtill står det ”Peace out” med lila text. Under tröjan ligger ett par svarta stentvättade jeans och ett svart V-ringat långlinne med vit spets. Jag testar kläderna, dom sitter hur bra som helst. Sedan går jag ut i hallen och speglar mig för att se hur dom ser ut i helfigur.
- Det ser jätte bra ut, men gillar du dom?
Jag tittar upp, där står mamma i morgonrocken med en kopp te i handen.
- Ja det är klart att jag gillar dom. Tack så mycket, mamma.
Efter att jag har speglat mig i hela tio minuter går jag in på toaletten. Jag tar fram min rosa sminkväska ur skåpet och börjar sminka mig. Först börjar jag med foundation, sedan tar jag svart eyeliner och som pricken över I använder jag min två-stegs mascara. Eftersom det första dagen i en ny skola tar jag lite läppglans också. Jag sätter upp håret i en hästsvans och speglar mig lite, men bestämmer mig genast för att ha utsläppt. Jag går ut till köket och öppnar kylskåpet för att ta en smörgås med ost och skinka. Jag tar fram ett glas ur en av kartongerna och häller upp juice i det. På en kvart har jag hunnit slänga i mig det. Plötsligt inser jag att jag bara har 20 minuter på mig innan jag ska vara på rektorsexpeditionen på Österängsskolan. Jag tar på mig jackan och skorna och springer ner för dom tre trapporna.
När jag kommer ut ur porten kommer en flicka gående på trottoaren. Jag svänger också ut på trottoaren men saktar ner när jag kommer ikapp flickan. Hon stannar upp och tittar på mig.
-Hej, säger flickan.
-Hejsan svarar jag för att låta lite extra trevlig.
Sen frågar jag flickan om hon vet vart Österängsskolan ligger.
Hon svarar att hon vet det och frågar om vi ska göra sällskap.
-Ja, det kan vi göra, svarar jag.
Vi går en bit och plötsligt frågar flickan om jag är ny på skolan.
- Ja, jag ska börja där idag. Är det någon lärare man ska passa sig för där?
- Jag vet inte, svarar hon.
- Vad heter du föresten? Jag heter Johanna.
- Oj, förlåt, jag heter Angelica och jag ska också börja på Österängsskolan idag.
- Ska du det, vad roligt. Vilken klass börjar du i då?
- Jag ska börja i A8B. Du då ?
- Samma, vad roligt att man inte kommer till klassen som ny helt själv då.
Utan ett ord går vi efter trottoaren och tittar ner på våra fötter.
- Ser du det där huset? frågar Angelica och pekar på ett stort rött trähus som ligger på Tullgatan nere vid Storsjön.
- Ja, vad är det för speciellt med det där huset? Bor du där eller?
- Nej, då skulle jag inte komma gående förbi dig? Jag bor på Köpmangatan.
- Jaha, men vad är det då som är så speciellt med det där huset?
- Min gammel mormor är 90 år och hon har växt upp här i Östersund. Hon har berättat för mig att det var ett barnhem i det där huset en gång i tiden. När föreståndarinnan dog så lades barnhemmet ner. Sedan dess har ingen bott där någon längre tid. Alla som bott där har varit tvungna att flytta på grund av spökerierna.
- Nej, vad spännande. Kan du inte berätta mer?
- Om du verkligen vill veta mer om huset så borde du följa med mig och träffa min gammel mormor, hon kan berätta för dig.
- Ja, min mamma jobbar ju sent ikväll. Hon är inte hemma förrän klockan nio.
- Bra, då följer du med mig efter skolan?
- Ja,det gör jag. Gud, så spännande att få höra om dom där spökerierna.
- Mm, visst är det.

Skolan är en rödbrun tegelbyggnad med en massa fönster överallt. På skolgården finns det en hel del bord, bänkar och en pelargång ner till matsalen. Österängsskolan är mycket större än Bobergsskolan där hemma. Vi blev väl emottagna av både lärare och elever. I klassen är vi 27 elever varav 14 är killar. Allihop verkade schyssta, men jag kunde knappt bärga mej tills skolan var slut. Då skulle jag ju följa med Angelica till hennes gammel mormor och få veta mer om det gamla barnhemmet.

På väg hem till Angelicas gammel mormor tar vi en sväng förbi barnhemmet och tittar in genom ett av fönstren som finns på baksidan. Det känns lite halv läskigt att stå där. Genom fönstren på baksidan kan man se ett väldigt stort men nästan tomt rum. Det enda som fanns där var en kakelugn och en stor chiffonjé i svart ebenholts.

Hos Angelicas gammel mormor fick varm choklad med vispgrädde och kanelbullar. Vi satt i hennes gamla köks soffa och smuttade på chokladen. Angelica presenterade mig och gammel mormor bad mig kalla henne ”tant Aina”. Vi frågade om hon kunde berätta lite för oss om barnhemmet. Hon berättade då att hon som ung hade jobbat som barnsköterska där. Föreståndarinnan kallades ”syster Edit” och hon var väldigt sträng och ”tant Aina” berättade saker om henne som gjorde att jag tyckte att hon beskrev en riktig häxa.

”Till frukost fick barnen havregrynsgröt, lunchen bestod av en flaska mjölk och 2 knäckebröds mackor med flott.
Middagen bestod oftast av uppstekt havregrynsgröt utom på söndagar då dom fick kålsoppa med frikadeller. Om barnen varit stygga eller inte gjort vad föreståndarinnan behagat så släpade hon dem ner för trappen mot den kyliga källarvåningen. Där satte hon dem i en zinkbalja och hällde iskallt vatten över dem. Ett barn kunde få sitta där i mörkret och kylan i en hel timme. När hon sedan gick ner för trappan för att hämta barnet så fick dom ingen handduk eller någonting annat att värma sig med. Utan dom fick genast gå upp till sovhallen och lägga sig i sin säng, vilken bestod av en vanlig sängram i trä, en tun tagelmadrass och en filt. Barnens skolgång var inte heller så mycket att tala om än mindre deras klasskamrater. Deras skola låg 7 km ifrån barnhemmet på sommartid. Det vill säga på andra sidan Frösöbron. På vintern kunde dom gå över isen då var det bara 3 km från barnhemmet. Skolan jag talar om är Frösö sinnessjukhus. Där fick dom gå i skola från klockan 5 på morgonen till klockan 4 på eftermiddagen. Men dom fick enbart gå i skolan på onsdagar och torsdagar, resten av veckorna var dom på barnhemmet och hjälpte till med allt hushållsarbete. Anledningen till att ingen hade bott i huset mer än någon vecka var att man på natten vaknar av barn som gråter och skriker. Ibland kan man även vakna av att man hör små tassande och stora klampande fotsteg.
Jag kommer speciellt ihåg en onsdags eftermiddag mitt i den frostkalla vintern när jag hjälper föreståndarinnan med disken. Barnen som gick i skolan skulle komma tillbaka vilken minut som helst då jag och föreståndarinnan hör någon som skriker efter hjälp. Vi springer fram till fönstret som vetter mot sjön och ser att barnen har gått igenom isen. Vi hör hur barnen på övervåningen springer mot fönstret för att se vad som händer. Barnen börjar skrika.
- Syster Edit, syster Edit vi måste hjälpa dom.
Då hon går med raska, hårda steg mot trappdörren barnen blir alldeles tysta. Syster Edit låser om dem och barnen börjar skrika och gråta för full hals. Jag frågar syster Edit om hon inte ska göra någonting. Men hon ger mig inte ens en blick utan fortsätter med disken.
Jag återvänder också till disken för jag vågar inte göra något emot föreståndarinnans vilja. Men efter den dagen återvände jag aldrig till barnhemmet nå mer. Och vad jag har hört så släppte ”syster Edit” aldrig ut barnen mer, dom var inlåsta där i 3 veckor utan mat eller vatten sedan dog dom små stackarna. Och vad gäller ”syster Edit” så fick hon en så svår lunginflammation att hon dog bara några få dagar efter att barnen hade svultit ihjäl.”


Men nu ska jag inte sitta här och skrämma upp er, flickor.
- Och flickor jag varnar er, gå aldrig in i barnhemmet, aldrig någonsin.

Så fort vi gått därifrån bestämde vi oss för att vi skulle sova där en natt till helgen. Men till våra föräldrar skulle vi säga att vi skulle sova hos en ny kompis i klassen. När det äntligen var fredag var allt fixat. Nyckeln till barnhemmet hittade vi under bron. Vi tog med oss fika som bestod av mjuka mackor med ost och skinka, sovsäckar, liggunderlag och varma kläder eftersom det var vinter. Vi gick till barnhemmet då klockan var ungefär sju på kvällen. Fram till dess hade vi suttit och spelat play station, hemma hos Angelica.

Inne i barnhemmet var det väldigt rått, eftersom ingen bodde där. Vi försökte inte heller elda eftersom vi bara skulle sova där en natt. Utan att titta på klockan en enda gång satt vi och pratade om allt. På fem timmar hade vi lärt oss allt om varandra. Då slår klockan i ”Nya kyrkan” tolvslaget, vi hoppar till eftersom vi inte tänkt på tiden när vi pratat. När vi ser hur den andre hoppar till börjar vi skratta. Sen gäspar Angelica och säger att vi kanske ska få lite sömn så kan vi undersöka stället imorgon. Jag svarar bara med ett mummel för jag håller redan på att somna.
Jag vet inte hur länge jag sovit när jag plötsligt vaknar av att jag hör någon skrika på hjälp.
Jag knuffar på Angelica men hon fortsätter bara sova.
- Angelica väser jag. Vakna då!
- Jag är vaken, svarar Angelica alldeles sömn drucken.
- Hör du inte skriken och gråten?
Jag ser hur hon lyssnar..
- Jo, jag kan höra det, ropar hon till av rädsla.
- Sssch! Vi får bara viska.
- Oj, förlåt, jag tänkte mig inte för. Men varför kommer skriken utifrån? Barnen som dog var ju på övervåningen i sovhallen.
- Men tänk efter, det var ju barn som drunknade ute på sjön. Eeh.., vågar vi titta ut genom fönstret?
- Vi måste göra det, säger Angelica.
Vi smyger oss sakta fram på knä till fönstret och tittar ut. Ute på sjön ser vi det; tre barn som förgäves försöker klättra upp ur en vak. Men dom ramlar hela tiden ner igen, eftersom isen runt dem brister. Då plötsligt hör vi steg och barn som skriker uppifrån sovhallen på övervåningen. Jag stelnar till av rädsla och spänner ögonen...