Surrealismen – Intellektuellt snobberi

Surrealismen - Intellektuellt snobberi

"Man måste avsiktligt vända intelligensen ryggen och låta de väldiga svallvågorna från individens inre krafter generera ett bredare perspektiv"

Yvonne Duplessis

Inom surrealismen får människans omedvetna löpa fritt för att kunna skapa fritt och spontant. Med stor inspiration från psykoanalysen och som mål att frigöra människan från civilisationens tvång var surrealismen en revolutionär rörelse präglad av såväl anarkism som marxistisk-kommunism [1].

Surrealismen uppkom från dadaismens fall i 1920-talets Paris när André Breton och Louis Aragon började experimentera med automatiskt skriveri - att låta det undermedvetna skriva spontant. När André Breton författade sitt första surrealistiska manifest 1924 beskrev han surrealismen som "ren psykisk automatism" och "tankens diktamen i frånvaro av all förnuftskontroll, utan allt vad estetik och moral heter".

För att förstå surrealism måste man se och tolka varje ting var för sig istället för i ett sammanhang, det är först när man gör detta som tingets sanna innebörd kommer fram och går ifrån sin ursprungliga naiva innebörd till sin absoluta sanna innebörd . När ett paraply och en symaskin möts på ett operationsbord kan de verka absurt och löjligt eftersom ingen av tingen har en naturlig relation till varandra[2]. Det är varken verkligt som realismen eller overkligt som romantiken utan istället en del av öververkligheten. Det är i denna öververklighet som surrealisterna skapar genom att totalt ge sig hän för sitt undermedvetna och det automatiska skapandet.

Den antagligen mest kända författaren från surrealismen blev aldrig känd under sin livstid och dog redan år 1924. Även om Kafka inte var en medveten surrealist platsar hans verk bäst in i den kategorin, främst för det surrealistiska händelseförloppet i hans verk men också det faktum att Kafka skrev alla sina verk i ett flöde utan att ha händelseförloppet klart för sig från början. Eftersom Kafka aldrig blev känd eller gav ut några av hans viktigaste verk under hans livstid var han inte heller med i någon större litterär skola som surrealismen.

Surrealismen som skola med André Breton i spetsen var en väldigt elitistisk och totalitär grupp, visserligen helt i linje med deras ideologiska uppfattning. Vem som fick vara med och inte bestämdes helt av André Breton och kriterierna var inte bara automatiskt skapande av det undermedvetna utan också rätt ideologi och gudlöshet. De tvång som surrealismen först ansåg sig vara en frigörelse ifrån blev de egentligen själva en del av. Det är detta hyckleri och intellektuella överhet tillsammans med Dalis målningar och Kafkas verk som har blivit definitionen av surrealismen.

 surrealismens historia

"Den man som inte kan visualisera sig en gallopperande häst inuti en tomat är en idiot"

André Breton

Surrealismen rötter sträcker sig hela vägen till 1700-talets skräckromaner[3] men kommer främst ifrån dadaismen som blomstrade omkring 1916 till 1922 som bland annat surrealismens skapare André Breton tillhörde. Dadaismen var en innovativ rörelse med en väldigt cyniskt bild på samhället och konsten som var en produkt av det förljugna samhället. Dadaisternas mål var att attackera detta samhälle och skapa anti-konst.

André Breton ansåg i sin tur att dadaismen var för negativ och deprimerande och började istället lockas av det omedvetna och Freuds psykoanalytiska teorier. Tillsammans med Louis Aragon började han experimentera med slumpen och det automatiska skrivandet som inte kunde cencureras av medvetandet. Breton var tillsammans med Aragon, Paul Eluard, Philippe Soupault ledande företrädare för surrealismen som skola.

När Breton 1924 publicerade sitt första surrealistiska manifest hade surrealismen många anhängare men Breton var snabb med att utesluta flera av dem som han ansåg var för drivna av den litterära äran eller politiken. Han menade att personerna "missbrukat friheten" och uteslöt först personerna vars verk såldes i för stora upplagor. Sedan kom han även att utesluta Salvador Dalí och Chirico för att vara fascister och Joseph Delteil för att vara katolsk.

Strävan efter att koppla bort medvetandet gjorde att många surrealister använda sig av hypnos för att försätta sig i drömlika tillstånd och låta det undermedvetna komma fram.  Med bildspråket i centrum skrev de helst om kärlek, begär, frihet och uppror med en stark prägel av mörk humor. André Breton brukade använda sig av Freuds exempel där en dödsdömd på väg till galgen utropade "Veckan börjar bra!" för att beskriva den surrealistiska humorn.

Den person som kom att bli mest förknippad med surrealismen var dock aldrig med i Bretons grupp med surrealister. Kafka var inte känd under sin livstid och hade vid sin död enbart givit ut ett fåtal korta noveller där ibland Förvandlingen (1915), I straffkolonin (1919) och Den sanningssökande hunden (1922). Efter Kafkas död år 1924 publicerade Kafkas vän Max Brod hans resterande dock ofullbordade verk i motsatts till Kafkas egen önskan om att hans verk skulle brännas efter hans död.

Vem var Kafka?

"Att rätt förstå en sak och samtidigt missuppfatta den utesluter inte helt vartannat!"

Franz Kafka

Franz Kafka föddes 3 juli 1883 i Prag i dåvarande Österrike-Ungern, dagens Tjeckien, son till föräldrarna Hermann Kafka (1852-1931) och Julie Kafka, född Löwy, (1856-1934). Kafka var en judisk tysktalande tjänsteman vid Arbetarolycksfallsförsäkringsanstalten i Prag mellan 1908-1922.

Franz Kafka beskriver sin far, Hermann Kafka, som en stor, dominant, högljudd handelsman vars åsikter och auktoritet aldrig kunde ifrågasättas och Franz relation till sin far var väldigt komplicerad. Detta blir väldigt tydligt i Brevet till fadern som Franz Kafka skrev till sin far där han inte bara erkänner att han är rädd för sin fader utan också anklagar sin far för att ha utsatt honom för emotionell misshandel och hycklande beteende under hans uppväxt. Medan han beskriver sin far som en typisk Kafka anser han sig själv vara en typisk Löwly med vissa inslag av Kafka, en svag, skygg och osäker person.

Trots att Franz Kafka var tjeck studerade han inte vid tjeckiska skolor utan vid tyska på grund av hans fars vilja att nå högre social status. Även om de flesta i Prag talade tjeckiska var tyska det språk som den övre eliten talade och därför var det viktigt för Hermann Kafka att Franz talade tyska[4].  Franz Kafka studerade juridik vid Charles universitetet i Prag där han mötte Max Brod som kom att bli en väldigt nära vän till Franz Kafka. Det var Max Brod som inte bara publicerade Kafkas romaner efter Kafka avlidit utan också övertalade Kafka att publicera några korta noveller medan han levde.

Franz Kafka hade ett väldigt komplicerat förhållningssätt till kvinnor och led av det man i Freudiansk psykoanalys kallar "hora-madonna-komplexet"[5] vilket innebär att man inte kan se kvinnor som både sexuella och romantiska utan antingen eller, det vill säga antingen den sexuella (horan) eller den romantiska (madonnan). En relation byggd på ömsesidig kärlek och åtrå skulle därmed vara omöjlig för Kafka och detta resulterade i att Kafka förlovade sig flertalet gånger men gifte sig aldrig.

Att vara en tysktalande tjeckisk jude under början av 1900-talet var allt annat än enkelt. Som tysktalande platsade han inte in bland de andra tjeckerna men han var som jude inte heller särskilt populär bland tyskarna där antisemitismen var utbredd. Men Kafka var inte heller djupt troende och skrev i sin dagbok 8 januari 1914 "Vad har jag gemensamt med judarna? Jag kan knappt hitta något gemensamt med mig själv".

Domen (1913)var Kafkas första novell och ledmotivet i berättelsen är hans konflikt med sin far, detta motiv kom att gälla även i Förvandlingen (1915) och flera av hans andra verk. I Brevet till fadern skriver Kafka om en episod ifrån hans barndom, som han säger vara det enda direkta minnet han har av sin barndom, tar hans far honom ifrån hans säng och låste ut honom på balkongen mitt i natten i bara nattsärken.

[1] Nationalencyklopedin, artikel om surrealism 2009-11-02

En analys av Kafka

Franz Kafka skriver i Brevet till fadern såhär:

"I flera år senare led jag av en plågsam inbillning att en stor man, min far, den ultimata auktoriteten, skulle komma och utan anledning hämta mig ifrån min säng och bära ut mig till balkongen, och att jag följaktligen inte betydde någonting för honom"

Det är lätt att dra kopplingar till detta och det som sker Josef K. i Processen när han vaknar en morgon och är arresterad där den stora auktoriteten är rättssystemet. Även i Förvandlingen vaknar huvudpersonen i sin säng och upptäcker att han är, utan orsak, förvandlad till något förskräckligt och blir utelämnad av sin far till sitt rum där han inte får vara del av familjen längre.

I Förvandlingen börjar det på sitt originalspråk som följande:

"Als Gregor Samsa eines Morgens aus unruhigen Träumen erwachte, fand er sich in seinem Bett zu einem ungeheueren Ungeziefer verwandelt"

Där Ungeziefer har blivit översatt till insekt men i själva verket betyder Ungeziefer ohyra och det gör att Gregors förvandling får en mer abstrakt känsla av att han är något äckligt, motbjudande och oönskat. Han själv verkar inte förvånad över denna förvandling (som om det är något som kan hända vem som helst) och väntar således på att den ska försvinna. Att han inte längre kan vara tillsammans med hans familj verkar inte heller konstigt för Gregor utan istället håller han sig självmant gömd under sin schäslong där ingen kan se honom. När Gregors mor och syster plockar ut alla hans tillhörigheter ("tog ifrån honom allt som han hade kärt") så är det ett sätt att avhumanisera honom och helt neka honom det som andra människor har. Den tavla som hänger på väggen föreställande en pälsklädd dam är en påminnelse för Gregor om att han är en människa och tavlan blir det sista i hans rum som är hans. Det är därför Gregor skyddar denna tavla specifikt när hans mor och syster plockar ut alla möbler från hans rum.

Åsynen av Gregor får modern att svimma och Gregors fader blir vansinnig på Gregor och börjar kasta äpplen där ett av äpplena fastnar i Gregors rygg. Äpple är i detta fall en symbol för att kunskap och sanning och när detta äpple träffar Gregor blir det ett form av uppvaknande att han inte längre är en del av familjen. Äpplet som fastnar i ryggen och inte tas bort ("äpplet blev sittandes i ryggen som ett synligt minnesmärke") är hemskt smärtsam för Gregor och han kan inte längre röra sig obehindrat i sitt rum som han gjorde innan. Istället lämnas han i sitt rum med denna smärta och får sitta och betrakta sin familj, som till inte längre pratar om honom eller verkar bry sig om honom alls, något som man kan dra koppling till i Kafkas plågsamma inbillning i Brevet till fadern.

En annan väldigt fascinerande del i Förvandlingen är hur tid är en sådan tydlig barriär mellan mänskligt och omänskligt. När Gregor vaknar upp börjar han med att säga att han ska upp för hans tåg går klockan halv fem, detta är orsaken till att Gregor ens stiger upp och när han blir mer försenad fortsätter han att tala om att först hinna med sju-tåget och sedan åtta-tåget. Gregor var alltid på väg någonstans och hade alltid en orsak att vara på väg någonstans och således var tiden viktigt. När Gregor förvandlas till ohyra och slutar att betyda något slutar också vikten av tid betyda något, underförstått finns det inte längre en orsak att gå upp på...